FAKTARUTA 2

 

Janis går vidare:

Drivemodellen

 

Efter samarbetet med Feshbach 1953 fortsatte Janis sina forskningar. Detta resulterade på 60-talet i vad som har kallats drivemodellen. Namnet kommer sig av att rädslan tjänar som en drivkraft (drive) till beteenden, som kan reducera rädslan.

Det är här vi möter "det kurvilineära sambandet". Det betyder helt enkelt att hög respektive låg rädsla inte leder till några förändrade beteenden men det gör moderat ("lagom" , vilket ju blir en plattityd). Som i figur 18.

Figur 18

Drivemodellen innebär att budskap, som skapar en hög ångestnivå och där ångesten reduceras av olika försvarsreaktioner, inte leder till att man vidtar några åtgärder för att hindra den hotande utvecklingen. Är ångestnivån så låg att någon reduktion inte behövs, behöver man inte heller ändra beteende. Är däremot ångestnivån tillräckligt hög men inte så hög att försvaren slår till, så reduceras ångesten av att man accepterar budskapets rekommendationer och ändrar beteende.

Resultatet är kurvilineärt: moderat "känslomässig retning" (emotional arousal) ger effekt men inte låg och inte heller hög.

Egentligen är teorin en sammanslagning av två teorier:

• en drivkraftsteori, som säger att ju högre rädsla, ju bättre effekt och

• en motståndsteori, som säger ju (högre rädsla, ju) högre motstånd, ju sämre effekt.

Har då Janis släppt resultaten från sitt experiment från 1953? Nej egentligen inte. Han har ju bara lagt till en nivå på rädsla, som ligger under det han 1953 betecknade som Låg och som då ledde till beteendeförändringar. Denna lägre nivå är så låg att någon reduktion av rädslan inte behövs och därför ändras inga beteenden heller.

Vi kan dock konstatera att denna modell inte hjälper oss mycket i fredsarbetet. Svårigheten ligger i detta att en beteendeförändring förutsätter en så hög ångestnivå att man vill reducera den men inte så hög att försvaren slår till. Detta balansläge är kanske möjligt att konstatera av åhöraren själv men hur skall fredsrörelsen eller en enskild fredsarbetare kunna göra denna avvägning? Hur fastställer man nivån av "känslomässig retning"?

Som vi framhållit tidigare har undersökningar inom området gällt beteenden för att förebygga ohälsa. Kan resultaten överföras till beteenden för att förebygga personlig förintelse och död genom kärnvapenkrig?

Det är klart att detta hot innebär en så hög "känslomässig retning" att försvaren slår till och då bekräftas vår tanke att skrämmande budskap inte leder till handling. Men däremot göds den förvrängning av verkligheten, som är de psykologiska försvarens syfte.

Har experimentella undersökningar kunnat bekräfta drivemodellen?

Sutton (1982) gick igenom 20 studier, som innehöll minst tre olika nivåer av framkallad rädsla. Bara två gav de resultat som förutses av drivemodellen varav den ena var pionjärerna Janis-Feshbachs. Den andra kunde inte bevisa att denna effekt åstadkoms av psykologiska försvarsmekanismer.

Ingen av undersökningarna har dock haft en klart uttalad psykodynamisk grundsyn. Man har egentligen inte förstått detta med försvarsmekanismer. Det har medfört att man oftast mätt rädslan bara en gång och då kan man inte veta hur mycket rädsla, som budskapet väckt och hur mycket rädsla, som redan reducerats av de psykologiska försvarsmekanismerna.

Och Feshbach också…

I sin inledning till avsnittet Changing War-Related Attitudes i Ralph Whites bok vidhåller Feshbach sitt och Janis resultat från 1953 men medger att forskning efter detta har visat att ett visst mått av rädsla kan spela en roll. Han hänvisar till ett experiment av Leventhal. En grupp fick ett mycket rädsloframkallande budskap, en annan ett mindre rädsloframkallande om att ta en vaccinations-spruta. Det blev ingen skillnad mellan grupperna i att ta sprutan! Vissa i bägge grupperna hade dessutom fått mycket klara instruktioner om vart man skulle vända sig och hur det gick till och de tog i större utsträckning sprutan oavsett i vilken av grupperna de hade varit. De skilde sig också från en grupp, som bara hade fått instruktioner om sprutan utan att man framkallade någon rädsla, ingen i denna grupp tog någon spruta. Feshbach drar slutsatsen att "någon rädsla behövdes för att komma till handling".

I sin artikel Implications for Changing War-Related Attitudes i samma bok så vidhåller han att om vi använder skrämmande budskap, riskerar vi att framkalla försvarsreaktioner som att undvika att beröra ämnet eller våra rekommenderade åtgärder i framtiden. Även om forskningen kunnat peka på viss framgång med skrämmande budskap framhåller han att förändringarna är kortvariga och lätt kan ändras av budskap med - i förhållande till våra - motsatt innebörd!

Feshbach berättar också om en alldeles färsk undersökning han gjort. Det visade sig att de, som trodde på upprustning och inte ville stoppa kärnvapenproven inte skilde sig från de som ville att man skulle nedrusta kärnvapnen och stoppa proven, i fråga om deras upplevelser av de katastrofala konsekvenserna av en kärnvapenkonflikt och inte heller i fråga om den ängslan de upplevde inför ett möjligt kärnvapenkrig! Däremot skilde de sig i fråga om inställningen till Sovjetunionen. Och detta leder Feshbach in på empati och empatiträning. (Med empati menas förmågan att tanke- och känslomässigt leva sig in i en annan människas sätt att uppleva och uppfatta sin situation.)

Men det är en annan historia.

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

• Vår skepsis inför skrämmande budskap, som ett övertalningsmedel, stärks av dessa motsägande resultat. De psykologiska försvarsmekanismerna är kraftigare än vår stämma. Och ju högre vi ropar dess högre dras försvaren upp.

• En fråga, som dyker upp allt kraftigare, är om vi kan göra något åt de här psykologiska försvarsmekanismerna så att vi inte blir omedvetna offer för våra psykologiska försvar. Är det det, som överlevnadsrörelsen skall syssla med?n

Tillbaka till det ställe i kapitel 1 där Du hänvisades hit
Tillbaks till