FAKTARUTA 3

Har det någon betydelse

vem som drabbas av hotet?

 

Powell (1965) gjorde en liten studie i Janis-Feshbachs anda och dessutom inom ett ämnesområde som direkt rör vårt problem - den enda vi kunnat finna inom denna typ av forskning. Den gällde folks inställning till byggandet av kommunala skyddsrum. Tidpunkten säger oss att hotet gäller ett kärnvapenkrig.

Det fanns tre olika versioner av budskap, som skilde sig åt med avseende på vem hotet riktade sig mot: nationen, lyssnarens familj resp lyssnaren själv. Varje budskap hade två varianter: en med hög och en med låg grad av skrämsel.

Som forskare måste han naturligtvis krångla till det. I stället för att säga (i överensstämmelse med Janis-Feshbach) att han trodde att ett mycket skrämmande budskap hade mindre effekt än ett budskap med mindre skrämmande innehåll och att effekten var störst om hotet riktade sig mot åhörarens familj jämfört med om det riktade sig mot nationen, så ställde han upp ett antal hypoteser:

• 1. Ett för åhöraren mycket skrämmande budskap kommer att åstadkomma mindre förändring i attityden än ett budskap, som är mindre skrämmande.

• 2. Ett mycket skrämmande budskap där hotet riktar sig mot åhörarens familj kommer att åstadkomma en större attitydförändring än ett budskap, som är mindre skrämmande.

• 3. Ett mycket skrämmande budskap där hotet inte riktar sig direkt mot åhöraren (utan mot nationen) kommer att åstadkomma en mindre attitydförändring än ett budskap, som är mindre skrämmande.

• 4. En större attitydförändring kommer att ske om hotet riktar sig mot medlemmar i åhörarens familj än om hotet riktar sig mot åhöraren själv.

• 5. Ett skrämmande budskap där hotet gäller nationen kommer att åstadkomma mindre ändring i attityden än ett där hotet riktar sig mot åhöraren eller hans familj.

Endast hypotes 2 och 5 verifierades.1 Det betyder att hans experiment endast kunde bekräfta att nr 2 och 5 stämde.

(Not:
I Powells artikel förekommer ett fel i tabell 4,
som gör den onödigt svårläst.
Medeltalsskillnaden mellan "listener" och "nation"
skall stå i den högra kolumnen kallad "Nation".)

På vanlig svenska betyder det att Powells experiment gav resultaten:

• att när hotet riktar sig mot din familj så ger ett mycket skrämmande budskap större effekt än ett mindre skrämmande budskap samt

• att om din familj är hotad så är du mer benägen att ändra attityd än om nationen är hotad.

Så vad gäller det första så går Powells resultat emot Janis-Feshbachs allmänna teori att mindre skrämmande budskap har större effekter än mycket skrämmande. Å andra sidan är det ju inte förvånande att ett starkt hot mot familjen åstadkommer större attitydförändring!

Beträffande det andra så måste jag bara konstatera att nu har vetenskapen kommit i kapp sunda förnuftet igen!!

Powell har själv några kommentarer.

Den första är att han inte lyckades utforma budskapet så att det gav hög resp låg rädsla utan två grader av "hög". Detta torde bero på ämnet. Det bekräftar att hotet om kärnvapenkrig är av en annan art än de hot om ohälsa, som är de vanligaste i denna typ av forskning.

Den andra är att fast budskapet med hög nivå av hot skapade större ångest när familjemedlemmar eller nationen var hotade, så missade det att göra detta när det var lyssnaren som var hotad. Min personliga teori om detta är att det är ett uttryck för psykologiska försvar: rädslan för mitt eget liv har jag förnekat eller trängt bort. Däremot är det ju socialt acceptabelt att vara rädd om sin familj, så den rädslan behöver jag inte förneka.

Jag skall också poängtera att de skillnader som uppmätts gällde attityder och inte beteenden, handlingar.

Susan Fiske har visat att när man frågar människor hur de föreställer sig ett kärnvapenkrig så får man vanligtvis mycket allmänna och abstrakta bilder. Också där slår försvaren till och censurerar. De, som berättar med mycket personliga och konkreta bilder, är oftare med i fredsrörelsen (Fiske, Pratto and Pavelchak, 1983).

 

Nå, men har det någon betydelse vem hotet riktar sig emot?

Vår gamle bekanting Feshbach har också studerat den här frågan. I ett experiment, som han talar om i sin inledning till Ralph Whites bok (White, 1986a) fann han att hot mot den egna välfärden - äktenskap, mental hälsa, eldsvåda och olyckor - ökade sociala fördomar (mot dem, som står för hotet utgår jag ifrån). Däremot hot, som man upplevde att man delade med andra - översvämning, orkan - ökade inte sociala fördomar.

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

• Av Powells undersökningar kan vi dra slutsatsen att om du skall beskriva hotet, så gör det så nära åhörarna som möjligt. Det stämmer också med mina egna erfarenheter. Visa till exempel inte kartor på en atombombs olika effekter över London eller New York utan över Umeå eller var du nu skall tala. Var så personlig som möjligt. Det är visserligen ångestframkallande och många varnar för det men det beror ofta på deras egen rädsla för sin ångest. Vi skall återkomma till hur man kan ta hand om den ångesten.

• Vad gäller forskningens roll för vårt arbete kan vi lära oss att (Powell i all ära, han har säkert ett gott uppsåt!) vara väldigt kritiska när vi tar del av dess resultat. Forskningsresultat kan ofta användas av våra belackare också. Men vi skall komma ihåg att när dessa säger att "forskningen inte har något entydigt svar på den frågan" så säger det mer om forskningen än själva frågan. Det betyder att forskarna borde förfina sina instrument och metoder i stället för att låta sina resultat utnyttjas för en sjuk sak. n

Tillbaka till det ställe i kapitel 1 där Du hänvisades hit
Tillb