Gå direkt till Vad vi lära för överlevnadsarbetet?  

FAKTARUTA 8

En liten fördjupningskurs om den inlärda

hjälplösheten

 

Kan inlärd hjälplöshet verkligen gälla människor också?

Det här att inte kunna kontrollera situationen leder alltså till passivitet (försvagning av responsinitiativet kallar Seligman det). Seligman visar att det inte bara gäller hans hundar utan katter, råttor möss, fåglar, apor, fiskar och kackerlackor(!). Han drar slutsatsen att inlärd hjälplöshet "tycks vara generellt förekommande hos arter med inlärningsförmåga".

Betyder det människor också? Javisst, svarar Seligman och redovisar bl a ett experiment av Donald Hiroto. Denne fick samma resultat som Seligman hos hundarna men använde en grupp collegestudenter. Nej, de sattes inte elektriska burar men situationen var i princip densamma!

Den grupp, som fick träning i att de kunde kontrollera situationen, flyktgruppen kallades den, utsattes för ett starkt, obehagligt ljud, som de lärde sig att stänga av genom att trycka på en knapp. En annan grupp utsattes för samma starka, obehagliga ljud men hade ingen möjlighet att stänga av ljudet, inlärd hjälplöshet. En tredje grupp utsattes inte för något ljud alls.

Varje försöksperson fördes sedan till en låda för - som Seligman kallar det - undvikandeinlärning. För att undkomma ljudet behövde försökspersonen bara flytta handen från ena sidan av lådan till den andra. Både den grupp som tidigare inte utsatts för ljud och flyktgruppen lärde sig lätt att flytta handen. Men försökspersonerna i den hjälplösa gruppen misslyckades att undvika ljudet, de "satt passiva och accepterade det plågsamma ljudet".

Hur förklarar Seligman den inlärda hjälplösheten?

Han anser att det är frågan om kontrollerbarhet, som är avgörande.

Situationen för de passiva försöksobjekten innebar att vad man lärde sig var att ingen av deras reaktioner kunde avvärja chocken, de kunde inte kontrollera situationen. De reaktioner, som till slut kvarstod efter hjälplöshetsinlärningen, var inte på något sätt avsiktliga. De var klassiska betingningar som pulsökning och svettning (efter signalen) och smärta (efter chocken). Precis som Pavlovs hundar fick saliv i munnen, när de fick se kött. Det är en inlärning av fullständigt automatiskt, oavsiktligt slag.

När det gäller den aktiva gruppen, den som kunde avbryta chocken/oljudet, har vi att göra med avsiktliga responser både i förexperimentet och det följande. De avsiktliga responserna påverkar den förutsedda händelsen. I för-experimentet får de lära sig att välja en respons, som gör att de undkommer obehaget. Då kan de göra likadant i den senare situationen. Och här kommer Seligmans egen definition av kontrollerbarhet: "Om sannolikheten för en händelse när en viss respons förekommer, skiljer sig från sannolikheten för händelsen när responsen i fråga inte förekommer, då är händelsen beroende av responsen, händelsen är kontrollerbar."

Om du är intresserad av en mer "teknisk" förklaring till (o)kontrollerbarheten så kan du läsa vidare längst ner i denna faktaruta.

Har hjälplösheten andra effekter än bara hjälplöshet?

En aspekt på hjälplöshetens effekter är att den slår så brett, den generaliseras.

I båda de experiment jag berättat om kan vi se att försöksdjuren/personerna ursprungligen lärde sig att det inte lönade sig att försöka undvika det obehagliga i en alldeles bestämd situation: för hundarnas del fastspända i selen och utan att kunna kontrollera chocken, för människornas del utan att kunna stänga av oljudet. Men sedan sprider detta över till en helt annan situation: buren respektive lådan. Det man har lärt in är hjälplösheten, inte en speciell situation. Seligman redovisar flera experiment, som visar detta. Det är inte bara fysisk plåga, som har denna effekt. Han tränade en grupp studenter till hjälplöshet genom att ge dem olösbara problem, en annan grupp tränades med lösbara. När de sedan sattes vid lådan där de kunde undvika bullret genom att flytta handen, lärde sig de senare snabbt hur man kunde stänga av bullret medan gruppen som fått olösbara problem passivt satt och uthärdade bullret.

En annan aspekt på hjälplöshetens effekter är att den påverkar en mängd andra funktioner. Seligman rapporterar experiment efter experiment, som visar att:

• hjälplösheten sänker inlärningsförmågan

• hjälplösheten undergräver motivationen att ta initiativ till avsiktliga responser, som kontrollerar andra händelser

• hjälplösheten gör att du har svårt att lära dig att en respons har varit framgångsrik, också när den faktiskt varit det

• hjälplösheten försämrar förmågan att lösa problem

• hjälplösheten framkallar emotionella störningar

Att motivationen påverkades visades i ett experiment där collegestudenter utsattes för ofrånkomlig chock och sedan satt passivt och tog emot en chock, som var möjlig att undkomma. 60 % sa att de ju inte hade någon möjlighet att kontrollera chocken. "Vad tjänar det då till att försöka?" Deras motivation att handla var borta. Parallellen till många människors reaktion till exempelvis kärnvapenhotet är slående. "Det är väl ingen som bryr sig om vad jag tycker."

Kognitiva störningar (störningar av intellektuella funktioner) kunde visas i diskriminationsexperiment. En grupp barn hade fått lära sig att för att lära sig ett visst reaktionsmönster så gällde det att hålla reda på vilket som var svart och vilket som var vitt medan däremot om det var till höger eller till vänster inte hade någon betydelse. Sedan svängde man om så att vänster eller höger var utslagsgivande medan däremot svart eller vitt inte spelade någon roll. Detta hade dessa barn oerhört svårt att lära sig jämfört med flera kontrollgrupper, som inte fått den första träningen. Det betyder att frånvaron av samband hämmar framtida inlärning av samband.

Beträffande emotionella störningar säger Seligman följande: "När en traumatisk händelse inträffar första gången, framkallar den ett tillstånd av förhöjd emotionalitet som allmänt kallas fruktan. Detta tillstånd fortsätter tills endera av följande inträffar: om individen lär sig att han kan kontrollera traumat, reduceras fruktan och kan försvinna helt och hållet; om individen slutligen lär sig att han inte kan kontrollera traumat, avtar fruktan och avlöses av depression. Seligman menar att den dominerande känslan i hjälplöshet är depression. "Sedan individen väl blivit övertygad om att traumat är okontrollerbart, avtar fruktan - den är allt annat än nyttig eftersom den kostar individen stor energi i en hopplös situation. Den avlöses av depression."

Därmed har egentligen Seligman avfärdat möjligheten att fruktan kan vara en orsak till undkommande responser. I de termer som vi mött tidigare i detta kapitel skulle det innebära att den fruktan, som budskap som framkallar rädsla kan uppväcka, inte kan ge upphov till varken kontroll av rädsla eller fara eller hot. Han närmar sig möjligen begreppet "individuell effektivitet" men ser grunden till detta som en effekt av hjälplöshet. "I mitt perspektiv ter sig en drift till kompetens eller till att motsätta sig tvång som en drift att undgå hjälplöshet".

Finns det människor, som är mer mottagliga förinlärd hjälplöshet?

Hiroto, han med collegestudenterna och bullret, gjorde en intressant iakttagelse i sitt experiment. Du minns kanske diskussionen om yttre respektive inre kontroll (locus of control). Hiroto hade nämligen använt sig av Rotters skala för att mäta inre-yttre kontroll och delat in sina tre grupper så att de bestod av hälften med yttre och hälften med inre kontroll. Han fann att de med yttre kontroll blev lättare hjälplösa än de med inre i alla tre grupperna.

Detta stämmer med ett psykodynamiskt synsätt. Det betyder ju att de med sämre identitet och integritet löper större risk att bli utsatta för inlärd hjälplöshet.

Upplevelsens betydelse

Du minns kanske att det var upplevelsen av hotet, faran eller den rekommenderade handlingens effektivitet, som var avgörande för om människor kom till handling. Det spelade ingen roll vad du sagt i ditt föredrag, det var vad människor upplevt att du sagt som gällde.

Två forskare, som heter Glass och Singer, gjorde en omfattande serie experiment för att undersöka i vilken grad kontrollerbarhet kunde användas för att minska stress.

Försökspersonerna fick utföra visst arbete under starkt buller bestående av prat och maskinljud. När de kunde stänga av ljudet genom att trycka på en knapp, var de uthålligare i problemlösning, upplevde bullret mindre irriterande och lyckades bättre i korrekturläsning än försökspersoner, som inte hade möjligheten att stänga av. Kontrollerbarhet hade samma positiva effekter som Seligman hade funnit.

I ett liknande experiment hade försökspersonerna tillgång till en panikknapp och fick veta: "Ni kan stänga av ljudet genom att trycka på knappen men vi ser helst att ni inte gör det". I verkligheten fungerade inte knappen. Faktiskt var det alltså okontrollerbarhet men upplevelsemässigt existerade kontroller-barhet. De trodde bara att de kunde stänga av bullret men i verkligheten kunde de inte det. Men det räckte!

Det visade sig dels att ingen försökte använda panikknappen och dels att dessa personer lyckades lika bra som de som hade faktisk kontroll över bullret. Det är alltså upplevelsen (Seligman talar om förväntan i stället för upplevelse) av kontroll som är utslagsgivande för om personerna skall drabbas av hjälplöshet eller ej.

Vi upplever ju alla en del okontrollerbarhet,
hur kommer det sig att vi inte alltid är hjälplösa?

Vi har för det första byggt upp en viss immunisering, säger Seligman. D v s vi har lärt oss att vi kan kontrollera en del situationer.

För det andra har vi byggt upp en kunskap av att vi har kontroll i vissa situationer och inte i andra. Det hjälper så att vi inte blir så drabbade av en enstaka okontrollerbar situation. Denna kontroll över hjälplösheten kan också gälla vissa personer: att någon talar om för en att en viss händelse är okontrollerbar resp kontrollerbar kommer att påverka hur jag upplever situationen och påverka mitt agerande. Är denna person dessutom viktig för oss så är påverkan desto större. Du kommer ju ihåg att det kan räcka med att man talar om att det finns en panikknapp - även om den inte används eller ens fungerar!

Den tredje faktorn är situationernas betydelse. Hjälplöshet i allvarliga situationer kan lätt sprida över till mindre allvarliga men däremot är det svårare att sprida över hjälplöshet från oviktiga situationer till viktiga.

 

Oförutsägbarhet

Den fruktan som Seligman förbinder med okontrollerbarheten är ett akut tillstånd som uppstår, när en signal förutsäger en skrämmande händelse. Denna fruktan kommer att finnas så länge individen inte lärt sig att kontrollera händelsen. Om en skrämmande händelse är mer eller mindre nära förestående men inte kan förutsägas, uppstår en (ofta mer kronisk) känsla som Seligman kallar ångest. Denna inlärningspsykologiska åtskillnad mellan ångest och fruktan (rädsla) kan jämföras med den som görs inom psykodynamiskt tänkande där fruktan har ett objekt, det finns något man är rädd för, medan ångest saknar objekt.

Ångest är den emotionella konsekvensen av oförutsägbarhet.

Den enklaste experimentella demonstrationen av denna situation är ett försöksdjur som presenteras toner och korta elektriska chocker på flera olika sätt. Om vi presenterar en chock varje gång det presenteras en ton, förutsäger tonen med fullständig säkerhet chocken och frånvaro av ton förutsäger ingen chock. Om chocken kommer hela tiden utom under tonen utgör frånvaro av ton en säker förutsägelse om chock och tvärtom. Om chocken kommer ibland när tonen hörs men inte alltid får djuret ändå viss information, sannolikheten är högre för chock när tonen hörs. Och till slut kan vi presentera toner utan något som helst samband med chocker, de är då oförutsägbara.

I Seligmans resonemang om oförutsägbarhet intar hypotesen om säkerhetssignaler en central plats. Efter traumatiska händelser kommer människor (och djur) att vara rädda hela tiden om det inte finns något säkert tecken, signal, stimulus, som säger att de kan vara säkra. "Enligt denna uppfattning är både människor och djur säkerhetssignalsökare. De söker efter signaler som förutsäger ofrånkomlig fara, eftersom kännedomen om sådana signaler också talar om för dem när de kan vara trygga."

Effekterna av oförutsägbarheten kan illustreras med ett av Seligmans djurförsök. Två grupper råttor fick först lära sig att trycka ner en spak för att få mat. Den ena gruppen utsattes sedan för en förutsägbar situation genom att efter tre signaler få en elektrisk chock. Detta upprepades i femtio minuter. Den andra gruppen utsattes för en oförutsägbar situation med samma antal signaler och chocker men utan något samband mellan signal och chock. Maten kunde fortfarande nås genom att trycka ner spaken. Till att börja med slutade råttorna i "förutsägbarhetsgruppen" att trycka ned spaken både under och mellan signalerna. Snart lärde de sig dock att tystnaden var en signal för säkerhet och de tryckte ner spaken när signalen upphörde. "Oförutsägbarhetsgruppen" hade ju ingen säkerhetssignal under vilken chock inte kunde förekomma. Resultatet av denna osäkerhet blev att de slutade helt att trycka ned spaken och höll sig hopkrupna i ett hörn med tecken på kronisk ångest. De fick också allvarliga magsår.

En del av de konsekvenser som hotet om kärnvapenkrig haft, t ex psychic numbing, skulle kunna hänföras till effekterna av oförutsägbarheten.

Hur samverkar då oförutsägbarhet och okontrollerbarhet? Seligman själv anser att dessa två variabler är mycket svåra att särskilja. Kontrollerbara händelser kan förutsägas med hjälp av feedback från den respons, som kontrollerar dem så att när det finns en möjlighet till kontroll finns det också en möjlighet till förutsägelse. Seligman misstänker dock att möjligheten till kontroll ger något mer än bara effekten av möjlighet till förutsägelse. Han tror att "kontroll kan reduceras till förutsägbarhet endast i fråga om effekterna på fruktan och ångest. Effekterna av okontrollerbarhet… (på motivation att handla resp depression, min anm)… kan inte reduceras till effekterna av oförutsägbarhet." Han menar också att kontrollerbarheten kan ha ångestreducerande konsekvenser utöver förutsägbarheten - han hänvisar då till de resultat som visar att upplevd om än inte faktisk kontrollerbarhet också ger ångestlindring.

Kontrollerbarheten är alltså möjligare att påverka än oförutsägbarheten.

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

• Eftersom oförutsägbarheten förefaller som mycket svår att påverka verkar det som att fredsrörelsen måste inrikta sig på kontrollerbarheten och därmed kanske påverka effekterna av oförutsägbarheten. Vad betyder det för det faktum att yrkesgrupperna för fred anordnat en konferens med titlen: "Kärnvapenkrig av misstag."? Eller när vi sprider information om den mänskliga faktorn i kärnkraftverk? Det borde vi ta en allvarlig diskussion om. n

 

En sista fördjupning för dig
som är intresserad av inlärningspsykologi

Klassisk och operant betingning
De reaktioner, som den klassiska betingningen sysslar med är helt blinda reaktioner, reflexer och instinkter. I ett typiskt pavlovianskt betingningsexperiment hör försökspersonen en ton och får strax därpå en elektrisk chock. Den elektriska chocken kallas för obetingat stimulus och följs av en smärtreaktion, som kallas den obetingade responsen. De kallas obetingade för att ingen har lärt dem det, de sker obetingat. Träffas ditt öga av en ljusstråle (obetingat stimulus) så drar pupillen ihop sig (obetingad respons). Som Seligman uttrycker det: det finns ingen avsikt bakom den obetingade responsen. Tonen har från början inget samband med chocken för försökspersonen. Den är ett stimulus vilket som helst. Vad som händer under experimentets gång är att detta stimulus till slut blir betingat till det obetingade: elchocken. Tonen blir ett betingat stimulus, som dessutom följs av betingade responser som svettning och pulsökning, därför att försökspersonen börjar förutse chocken. Dessa betingade responser har ingen som helst inverkan på det obetingade stimuluset, chocken.

Den operanta betingningen, som Thorndike först visade men som framför allt kommit att vidareutvecklas av Skinner, handlar i stället om responser, som visar sig kunna påverkas av förstärkande stimuli. Bland ett antal responser kan försökspersonen lära sig att använda sådana, som har fördelaktiga konsekvenser. En råtta i en bur kan göra en massa saker utan att det händer något, men att trycka på en spak visar sig medföra mat och då lär den sig detta snabbt. Sedan kan den lika säkert lära sig att det exempelvis inte lönar sig att trycka när en lampa lyser eller när en lampa lyser och en ton ljuder och något annat inträffar o s v.

Skinner föreslog ju på fullt allvar under andra världskriget att han skulle kunna lära duvor att styra missiler genom att lära dem picka på en TV-skärm där målet avbildades. Genom att förse de egna fartygen med ett särskilt kännetecken skulle duvorna också kunna läras att sluta picka, när de fick se detta tecken och missilen skulle då svänga undan från målet. När jag träffade Skinner vid hans besök på Institutet för programmerad undervisning, IPU, i Göteborg berättade han att han var på Pentagon och demonst-rerade detta i en simulator men han kunde inte övertyga herrarna att det skulle fungera. Som väl var! (Dessutom, tillade han, så hade de inte så sofistikerade missiler på den tiden!)

Det Skinner har gjort är att han studerat hur responser kan modifieras med hjälp av förstärkande stimuli.1

Det viktiga med de operanta responserna är alltså att de blir instrument för att påverka miljön, därför kallas också hela processen för instrumentell inlärning.

Skinner är ju - som jag påpekade i Faktaruta 1 - inte intresserad av vad som händer inne i försökspersonerna/djuren, det är en black box för honom. Här avlägsnar sig Seligman och menar att det som karakteriserar den operanta responsen är att den är avsiktlig. Den där svarta lådan har en avsikt inne i sig. En renlärig skinnerian skulle vända sig i sin grav! Men jag tycker det är ett bra sätt att beskriva skillnaden mellan klassisk och operant respons, den första har ingen avsikt men den andra har.

(Not:
Det visar sig att t o m Seligman
hör till dem, som missuppfattat
det där med negativ förstärkning,
som jag talade om i Faktaruta 1 om Skinner!
Till exempel talar han på sidan 22
om "de responser… som kan modifieras
med hjälp av belöning och bestraffning"!
På sidan 74 säger han att "responsen i fråga
kommer att straffas genom chockens början…
och därmed skulle sannolikheten för den minska"!
Jag tror att jag måste skicka Faktaruta 1 till Seligman!)

 

Kontrollerbarhet
Situationen i den pavlovianska selen för den "passiva" gruppen innebar att en ton (betingat stimulus) föregick en chock (obetingat stimulus) och chocken var ofrånkomlig, ingen avsiktlig respons från hundarnas sida kunde påverka chockerna.

Detta är den klassiska, pavlovska betingningen. Den smärtreaktion som framkallas av chocken är den obetingade responsen och de föregripande responser, som visar sig när han börjar förutse chocken &endash; som svettning eller pulsökning &endash; är betingade responser. Det är viktig att slå fast att dessa responser inte är avsiktliga och de kontrollerar inte situationen. Han är hjälplös. Dessa betingelser motsvarar vad Seligman kallar okontrollerbarhet.

Det intressanta visar sig när vi går till den andra förtränade gruppen, den som kunde avbryta chocken med nosen. Här har vi att göra med avsiktliga responser både i förexperimentet och det följande. Då har vi lämnat den klassiska betingningen och rör oss med operant betingning (instrumentell inlärning). Den avsiktliga responsen påverkar den förutsedda händelsen. Och här kommer Seligmans definition av kontrollerbarhet: "Om sannolikheten för en händelse när en viss respons förekommer, skiljer sig från sannolikheten för händelsen när responsen i fråga inte förekommer, då är händelsen beroende av responsen, händelsen är kontrollerbar."

Förutsägbarhet
Förutsägbarhet definierar Seligman som att ett betingat stimulus förutsäger ett obetingat när sannolikheten för det obetingade stimuluset vid förekomsten av betingade inte är lika med sannolikheten för det obetingade vid frånvaro av det betingade.

När vi talade om kontrollerbarhet pekade vi på att denna gällde sambandet mellan en avsiktlig respons och en händelse vilket följer lagarna för operant betingning eller instrumentell inlärning. Förutsägbarhet följer lagarna för klassisk (pavlovsk) betingning där sambandet gäller en händelse (ett obetingat stimulus) och en signal (ett betingat stimulus). Det obetingade stimuluset antas här vara okontrollerbart och frågan är om det kan förutsägas med hjälp av det betingade.

Tillbaka till det ställe i kapitel 4 där