EINSTEINS OCH FREUDS TANKEUTBYTE

MELLAN TVÅ VÄRLDSKRIG

"VARFÖR KRIG?"

Sammandrag av två brev; ett brev från Einstein till Freud daterat den 30 juli 1932 och ett brev från Freud till Einstein daterat september samma år. Sammandraget är grundat på brevens översättning till svenska på 50-talet av Harry Järv.

av Kerstin Eiserman

På uppmaning av Nationernas Förbunds Internationella institut i Paris, inbjuder Einstein Freud att framlägga sina synpunkter på problemet om det finns någon möjlighet att befria mänskligheten från den olycka som kriget innebär.

Einstein anser -för sin personliga del - att det är lätt att lösa den yttre - den organisatoriska - sidan av detta problem;

"staterna skapar en lagstiftande och dömande myndighet med uppgift att lösa alla konflikter som uppstår mellan dem. Varje nation förbinder sig att rätta sig efter de bestämmelser som denna lagstiftande instans utfärdar, att vända sig till den i varje tvist, att oförbehållsamt acceptera dess domslut och att vidta alla mått och steg som domstolen finner nödvändiga för att verkställa domarna".

Men, hävdar Einstein, svårigheten är att samhället inte förfogar över maktresurser, som kan tvinga människorna att respektera samhällets rättsideal och därmed skydda denna lagstiftande och dömande instans från utomrättsliga påtryckningar. För närvarande finns det inte någon överstatlig organisation med obestridlig laga makt att fatta domslut och med möjlighet att tilltvinga sig lydnad vid verkställandet av dessa domar.

Enligt Einstein är grundförutsättningen - och den enda vägen - för att uppnå internationell trygghet att varje nation obetingat går med på att till en viss grad avstå från sin rörelsefrihet, dvs sin suveränitet. Men, fortsätter Einstein, är det likväl det härskande skiktet i varje nation som med sin politiska makthunger är fientligt inställd till varje inskränkning av den nationella suveräniteten. Denna minoritet - men målmedvetna grupp - bestående av " ... hämningslösa och for sociala hänsynstaganden likgiltiga individer, personer som helt enkelt i krig, vapenfabrikation och handel med vapen bara ser medel att befordra sina egna intressen och utvidga sin personliga makt."

Einstein ställer frågan:

"Hur är det möjligt att denna minoritet för sina syften kan utnyttja folkets massa, som bara kan tillfogas lidande under kriget och förlora på det?"

Det rätta svaret på frågan förefaller vara att

"...minoriteten, det för tillfället härskande skiktet, har skolan, pressen och vanligen de religiösa organisationerna i sin hand, vilket gör det möjligt för de härskande att organisera och dirigera massans känsloliv", att använda massan för sina egna syften.

Einsteins följdfråga blir:

"Hur kommer det sig att massan genom de här nämnda medlen låter sig entusiasmera till vanvettiga handlingar och till självuppoffring?"

Under normala förhållanden är de böjelse dold, men det är jämförelsevis lätt att väcka den destruktiva impulsen och få den att 'svälla ut till en kollektiv psykos'.

Einstein ställer vidare Freud frågan

"om det finns någon möjlighet att inverka på människans psykiska utveckling, så att hon blir mot- ståndskraftigare mot hat- och förstörelsepsykoserna"

Freud anger i brevet till Einstein hur problemet med förebyggande åtgärder mot kriget ter sig ur psykologisk synvinkel.

Freud vill byta ut ordet "makt" mot det hårdare och grällare ordet våld". Han menar att rätt och våld är två företeelser i ett samfunds utveckling, i vilken "den ena företeelsen utvecklar sig ur den andra".

I kulturens början, inom en liten grupp människor, där intressekonflikter avgörs med våld, råder den större maktens, det "råa och intellektuellt underbyggda våldets herravälde. Men under kulturens utveckling, då samfundet genomgått en utveckling från våld till rätt - har detta våldsherravalde brutits genom samarbete människor emellan; den makt många svaga och undertryckta gemensamt utövar är rätt i motsättning till den enskilde personens våld. Samfundets rättsförändring består i att den enskildes våld inte längre utövas, utan rätten är makten i samfundet.

Men denna övergång från våld till rätt under ett samfundsutveckling kan endast genomföras under en speciell psykologisk förutsättning, i den betydelsen att samstämmighet och enighet måste vara bestående och varaktig inom den grupp som utgör flertalet. Emellertid, i detta samfund måste rätten alltid utövas med våld; samfundet måste - enligt Freud – upprätthållas, organisera och

"skydda sig mot det fruktade upproret genom förebyggande förordningar, skapa organ som vakar över att ingen bryter mot förordningarna - lagarna - och som verkställer de lagenliga våldshandlingarna. I och med att en sådan intressegemenskap erkänns, förenas medlemmarna i gruppen genom känslobindningar, känslor av gemenskap, som är en verklig styrkekälla för de enskilda individerna".

Det finns således två saker som hål ler ihop ett samfund, dels det tvång som våldet utövar och dels de känslobindningar mellan medlemmarna som uppstår genom identifikationen. Våldet i samfundet övervinns genom att makten överförs på en större enhet, som hålls samman av känslobindningar mellan medlemmarna i gruppen.

Enligt Freud kan man således inte undvika att inom samfundets ram lösa intressekonflikter med våld. Men den nödvändiga hänsynen och de gemensamma intressen som formar människor som lever tillsammans på gemensam grund, har en gynnsam inverkan och hjälper till att snabbt göra slut på strider. Under dessa betingelser ökar ständigt sannolikheten för fredliga lösningar. Genom att ge upphov till en större enhet - en central makt - där våldsmöjligheter elimineras, biläggs intressekonflikter genom en ny rättsordning.

Men en "ny" rätt i ett samfund kan naturligtvis också bli uttryck för "den rådande ojämna maktfördelningen" med en strävan tillbaka från ett rättssamhälle och mot ett våldsherravälde. I detta samfund kommer de svaga och undertryckta, tex. kvinnor, barn och de genom krig besegrade, återigen att föra en oavbruten kamp för att skaffa sig större utrymme och makt samt för att få sina framgångsrika maktförskjutningar erkända i lagen i motsättning till det härskande skiktet eftersträvar denna undertryckta grupp allas likhet inför lagen.

Det är möjligt att med säkerhet förebygga krigen, menar Freud,

"bara om människorna kommer överens om att skapa en central makt med befogenhet att fälla domslut i alla konflikter mellan stridiga intressen" och med det kravet att en sådan överordnad instans får nödvändiga maktresurser. Enligt Freud, har Nationernas Förbund ingen sådan egen makt och kan endast få makt om medlemmarna i den nya centrala enheten - de enskilda staterna – avstår från egen makt och överlåter den på detta överstatliga organ.

Det finns en drift att hata och förstöra som eldar upp människor i krig. Enligt Freud är människornas drifter av två slag; sådana drifter som vill bevara och förena, de erotiska eller sexuella drifterna och sådana som vill förstöra och döda, aggressionsdrift eller destruktionsdrift. Dödsdriften förvandlas till destruktionsdrift när den mod hjälp av särskilda mekanismer vänds utåt mot omvärlden. Men en del av dödsdriften förblir verksam i det levande väsen- dets Inre och en sådan inåtvänd aggressivitet ger upphov till vårt samvete. Livsytringarna framgår således ur det "legerade" samspelet mellan dessa två slag av drifter, en handling är en livsyttring som är sammansatt av eros och destruktion, t ex är självbevarelsedriften av erotisk natur, men den måste utnyttja aggressiviteten om den skall nå sitt syfte. Följaktligen är det utan mening att försöka "avskaffa" människors aggressiva böjelser-, destruktionsdriften är verksam i varje levande väsen, men man kan försöka inrikta den så att den inte behöver leda till krig. Om beredvilligheten för krig är ett utflöde av destruktionsdriften, så ligger det nära till hands att mobilisera den motsatta driften, eros, menar Freud. Allt som ger upphov till känslomässiga bindningar baserade på identifikationer mellan människor och allt som väcker betydelsefulla gemensamma intressen måste motverka kriget.

Freud diskuterar ännu en fråga "Varför upprörs vi så över kriget?"

Hans svar kom att lyda:

"Därför att varje människa har rätt till sitt eget liv, därför att kriget förintar människoliv som är fyllda av förhoppningar, försätter den enskilda människan i ovärdiga situationer, tvingar henne att mörda andra trots att bon inte vill det, förstör stora materiella värden som är resultatet av mänskligt

arbete och annat mer. Också att kriget i sin nuvarande form inte längre ger det gamla hjälteidealet något tillfälle att göra sig gällande och att ett kommande krig till följd av förstörelsemedlens fulländning skulle innebära att den ena eller kanske båda parterna utrotades. Allt detta ger sant och förefaller så obestridligt, att man inte kan annat in förvåna sig över att mänskligheten ännu inte har enat sig om att avskaffa kriget."

Det finns ytterligare en orsak till rättsförändring, som endast yttrar sig fredligt och det är den kulturella utveckling som medlemmarna i samfundsorganisationen genomgår. Sedan urminnes tider, förklarar Freud, genomgår mänskligheten påfallande och otvetydiga psykiska förändringar som är förbundna med en kulturell utvecklingsprocess:

"Av kulturens psykologiska karaktärsdrag tycks två vare viktigast; dels att intellektet tillväxer i styrka och börjar behärska driftslivet och dels att aggressionsdrifterna vänds inåt, med alla de nyttiga och skadliga följder detta för med sig."

Kriget, fortsätter Freud, kommer att stå " i den grällaste motsättning till de attityder som kulturprocessen påtvingar oss, därför måste kriget uppröra oss, vi står helt enkelt Inte ut med det längre, det ger inte bara ett intellektuellt och känslomässigt avståndstagande, det är hos oss pacifisten en konstitutionell intolerans, en idiosynkrasi liksom i yttersta förstoring."

Mt som befordrar kulturutvecklingen arbetar också mot kriget.

Breven finns återgivna i: Järv, Harry (å), 1970, Albert Einstein och Sigmund Freud, Klassisk Horisont, Cavefors, Köthen.