Gå direkt till Vad vi lära för överlevnadsarbetet?

FAKTARUTA 5

Den psykodynamiska synen på sambandet mellan rädsla och handling

 

Rädsla för förändring i sig är ett vanligt hinder för kommunikation. Det nya, det okända skrämmer alltid och rädslan avhåller oss från att kommunicera och agera även om vi på ett intellektuellt plan skulle vara övertygade att det nya skulle vara bra för oss. Jung uttryckte det som att medvetande föds inte utan smärta och Carl Rogers menade detsamma när han sade att all viktig inlärning gör ont. Trots att vi vet att det kommer att göra ont så kan vi ändå gå in i det men många gånger stoppar vi. Rädslan förlamar.

I psykoterapi är ju en av strategierna att successivt minska rädslan, öka tryggheten för att kunna bearbeta hotande material. En rädd människa kan inte lära sig något. (Inom parantes sagt borde alla lärare tänka på detta.) Inte förrän rädslan minskat, tryggheten ökat, så att hotet kan ses som en utmaning, kan det nya beteendet prövas.

Om vi i stället för rädsla talar om emotionell spänning eller laddning så vet vi att ett visst mått av sådan spänning är en förutsättning för att uppehålla mänsklig kontakt. Utan emotionell spänning skulle livet vara innehållslöst, skulle vi inte kunna arbeta. Freud (1921) säger att fruktan förorsakas antingen av storheten i en fara eller att känslomässiga band har brustit.

När Lieberman, Yalom & Miles (1973) undersöker vad som håller liv i mänskliga relationer eller i grupper, så är känslomässig stimulans en faktor bland fyra. Samtidigt kan för stor spänning vara förödande. Vi intresserar ju oss här för effekterna på verbal kommunikation och i vilken grad en hög emotionell spänning, exempelvis rädsla, kan avskärma individen från kommunikation och förhindra utveckling och förändringar i beteendet.

När kommunikationen skapar intensiv ångest så minskar uppmärksamheten på vad som sägs. Denna ouppmärksamhet är en medveten eller omedveten åtgärd för att undvika tankar, som väcker ångest. Det är detta som kallas psykologisk försvarsmekanism. Denna försvarsmekanism kan kombineras/ta sig uttrycket att försöka ändra samtalsämnet till ett mindre störande. Om detta misslyckas och ångesten stiger kan uppmärksamhetsstörningarna bli allvarliga och förenas med andra symptom på intellektuellt och känslomässigt sönderfall.

Om inte den emotionella spänningen finner något utlopp eller restspänningar återstår så kommer de att föranleda framtida försvar och undvikanden för att slippa konfronteras med det hotande budskapet. Det kan också leda till att man totalt tränger bort ämnet, det är borta ur medvetandet, eller att man förnekar att hotet är så allvarligt eller ens finns till.

Ibland reagerar individen när ämnen, som väcker ångest kommer upp, genom att bli aggressiv mot den som sagt det. Aggressionen kan yttra sig som avståndstagande från avsändaren och budskapet.

Vanligt är ju att en patient, som får diagnosen cancer, fortsätter till en annan läkare. I vardagen känner vi igen överlevnadsarbetarens klassiska roll som festförstörare.

Mest kända och omskrivna av ångestens effekter är våra psykologiska försvarsmekanismer. De får oss att förneka skrämmande fakta om oss själva och omvärlden. De får oss att spegla, projicera, våra egna reaktioner på andra. De får oss att sysselsätta oss med avledande eller destruktiva beteenden. De får oss att överföra egna impulser på andra objekt än de ursprungliga, förskjutning, och får oss till tvångsmässiga handlingar. De får oss att gå tillbaks i utvecklingen, regrediera, till tidigare mindre mogna nivåer och använda oss av "barnsliga" reaktioner. De får oss att uppfinna intellektuella skäl för våra motiv, rationalisera. De får oss att känna oss isolerade, en känsla, som normalt följer när en impuls kopplas bort eller undertryckes och impulsen blir hängande i ett tomrum utan någon strävan till handling.

Nu skall vi komma ihåg att de psykologiska försvaren har positiva effekter också, utan dem skulle vi inte orka arbeta eller ha ett socialt liv. Utan försvaren skulle nämligen all ångestskapande information gå rakt in och vi skulle uppleva en förlamande ångest. Det är oerhört plågsamt, så plågsamt att det är svårt att beskriva för en som inte upplevt det. Schizofrena patienter har inga försvar och har därför svårt att leva ett vanligt socialt liv. Så tack och lov att vi har våra försvar! De är till för att förändra den ångestskapande informationen så att vi står ut med den. Med hjälp av dem skapar vi oss en värld, som vi orkar leva i.

Vi måste bara komma ihåg att de arbetar genom att omforma, förvrida eller sudda ut information om omvärlden och om oss själva. Och de gör det utan att vi är medvetna om det. De hör till Freuds klassiska undermedvetna. Det betyder att när vi väl vill ta itu med denna omvärld eller oss själva så vet vi ju egentligen inte hur den ser ut! Vi har ju bara vår egen förvridna bild! Och då kan ju våra åtgärder inte bli särskilt effektiva.

Det är därför psykologer predikar att vi skall lära känna våra försvar, som ett led i den personliga utvecklingen. Har vi börjat bli observanta på våra försvar, börjat lära känna dem, så kan vi också hejda oss ett ögonblick och tänka efter om försvaren är ute och försöker spela oss ett spratt. Den utvecklade personligheten har lärt känna sina försvar och arbetat med dem, så att han/hon antingen har blivit av med dem eller kan känna igen dem. De har kommit upp ur det undermedvetna och blivit medvetna eller vi har lärt känna dem så att vi kan misstänka att det undermedvetna är ute och härjar och då kan vi ta oss i akt.

Det här med försvarsmekanismer är ingenting, som bara finns hos människor på mentalsjukhus eller i psykoterapi. Alla har vi dem i större eller mindre grad. Du också! (Joho, se där!) Och det är ingenting man har med sig ostraffat! Bortträngningen till det omedvetna har sitt pris. Dess mer du har, dess högre pris. Och du kommer inte undan. Freud talar om det bortträngdas återkomst (the return of the repressed). Bortträngningen löser inga problem, tvärtom. Får den verka ohämmat blir den en livsstil, den leder till vad Lifton kallar "double life", du är en men du lever som en annan och ditt verkliga jag får aldrig utlopp. Och det slår tillbaka. Livet känns meningslöst. Det är anledningen till många livskriser. Det positiva med krisen är ju dock att den ger dig en chans att börja leva, börja utvecklas. På samhällsnivå kan detta vara förklaringen till destruktivt beteende bland ungdom, den moderna narcissismen, den hektiska konsumtionen, politisk passivitet, utbrändhet och politikerförakt.

När det gäller just kärnvapenhotet och den ångest det skapar, har den amerikanske psykiatern Robert Lifton (1979) myntat en särskild term för denna totala blockering av fakta och känslor om hotet, han kallar det psykisk stumhet/förstumning (psychic numbing). Detta är ingenting, som vi hittar på som vuxna, det börjar tidigt. Snow (i Yudkin,1984) säger att i sjunde eller åttonde klass börjar barnen förnekandeprocessen. Så det är ett stort ansvar vi har - inte bara för oss själva utan också för våra barn.

Rädslan är både subjektiv och objektiv. Det är den subjektiva ångesten, som man mest arbetar med i psykoterapi och personlighetsutveckling. Men båda är anledning till psykologiska försvar.

Det är skillnad mellan subjektiv, neurotisk ångest och objektiv realitetsångest. I den neurotiska ångesten är det bortträngningen till det omedvetna som skapar ångesten. I realitetsångesten är det däremot tankarna om det hemska med den reella faran, alltså själva ångesten, som skapar bortträngningen.

Psykoterapeuter har börjat se en ökande tendens till att det bakom många uttryck för ångest, oro, hopplöshet, hjälplöshet och depressioner döljer sig en reell ångest för kärnvapenkriget (se exempelvis Nelson, 1983). En sådan ångest och dess uttryck är ett sundhetstecken. Det borde vara lika viktigt i individualterapi som i fredsarbete att göra den åtskillnaden.

Den psykodynamiska synen på ångest representerar ett mer integrerat synsätt på rädslan än den socialpsykologiska. Den har visserligen en annan vetenskapsteoretisk utgångspunkt och kan därför ur strängt positivistisk/behavioristisk synvinkel dömas ut för att det inte finns experimentellt prövade bevis av den art vi sett exempel på i kapitlet om rädslan i socialpsykologin. Men som vi sett där, kan vi verkligen undra om det är en nackdel eller en fördel!

Att försöka avgöra vem som har rätt är en totalt ofruktbar diskussion då två olika vetenskapliga paradigmer bara kan testas och bekräftas inom sig och aldrig mellan sig. Det har vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn skrivit en hel bok om.

Tills vidare får denna summariska presentation av den psykodynamiska synen räcka.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera beträffande sambandet rädsla - handling att den psykodynamiska synen inte stöder påståendet att rädsla skulle kunna leda till handling. Tvärtom: rädslan/ångesten aktiverar eller är följden av en mängd försvarsmekanismer vars konsekvenser oftare är passivitet än aktivitet.

 

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

Ja, det var svårt. Jag tycker att hela det här resonemanget är viktigt för överlevnads- och förändringsarbetare. Så varför inte åtminstone skumma igenom ovanstående. Om jag skulle välja något så får det bli så här:

• Att på något sätt arbeta med sina försvarsmekanismer, lära känna dem, är egentligen en förutsättning för bra överlevnadsarbete.

• Att arbeta med sig själv, sin egen utveckling är egentligen ett fredsarbeten

Tillbaka till det ställe i kapitel 3 där Du hänvisades hit
Tillbaks till innehållsförteckningen