Gå direkt till Vad vi lära för överlevnadsarbetet?

FAKTARUTA 7

Attributionsteorin

 

Vi är tillbaka till socialpsykologin men nu för att studera vad man där kallar attributionsteori. Denna hävdar - kort uttryckt - att individen söker en mening, en ordning i sin värld och prövar sig fram till förklaringsmodeller (det är det man kallar attributioner) till varför saker händer.

Vi skall ta ut två typer:

• förklaringsmodeller för orsakssammanhang och
• förklaringsmodeller för moraliskt ansvar,

och se hur de hänger samman med fredsfrågor.

När det gäller frågor om vårt samhälle kan man tänka sig olika typer av förklaringsmodeller för vad som är orsaken till att det är som det är? Vad förorsakar förändringar? Sker utvecklingen av en slump? Är den resultat av regeringens politik? Är den påverkad av den politiska opinionen?

Vad som är avgörande i analysen av dessa förklaringsmodeller är - säger attributionsteoretikerna - om de är kontrollerbara eller ej. När det gäller politisk opinion så kan man anse att den enskilda individen kan ha inflytande över frågor som krig och fred. Genom att påverka andra individer, den politiska opinionen, kan den enskilde få till stånd förändringar. Om jag har orsaksförklaringen "regeringen" så följer att om jag kan påverka regeringen, så kan jag få till stånd förändringar. Om jag har orsaksförklaringen "slumpen" däremot, så tror jag mig inte om att kunna kontrollera frågor som krig och fred exempelvis.

Förklaringsmodeller, som hänvisar till moraliskt ansvar, skiljer sig från förklaringsmodeller för orsaker så att de inte riktar sig mot den direkta orsakskällan för en viss händelse utan mot något som "borde" kontrollera händelsen. De kan vara av två slag: dels sådana, som rör vad som hänt varvid orsaken/källan fördöms ("Man borde inte framställt atombomben") och dels sådana, som inriktar sig mot framtida händelser ("Atombomben borde inte användas").

De förklaringsmodeller vi nämnt och deras samband dels inbördes och dels med hur folk reagerar inför krigshotet har undersökts av Tyler-McGraw (1983). Jag har redan kort sammanfattat deras resultat i kapitlet om rädsla men jag lämnar en fylligare redogörelse här.

De undersökte tre olika grupper av människor, som reagerat olika inför krigshotet. Dels en passiv grupp, d v s sådana som inte gjorde något inför kärnvapenhotet, och dels två olika aktiva grupper: en grupp, som engagerat sig för att avvärja hotet och arbetade i fredsrörelsen (kallad förebyggande gruppen) samt en grupp, som engagerat sig i överlevnadsbeteenden som att bygga skyddsrum, att hamstra förnödenheter och vapen o dyl (kallad överlevnadsgruppen).

Resultaten är intressanta för vår diskussion - inte bara när det gäller attributionsteori:

• överlevnadsbeteende och förebyggande beteende utesluter varandra (är negativt korrelerade). Det är alltså olika typer av människor, som väljer att bygga skyddsrum och som väljer att arbeta i fredsrörelsen och man gör inte båda sakerna samtidigt. Det är kanske inte förvånande men är viktigt att notera.

• de som tror att krig är möjligt att avvärja tror inte det är möjligt att överleva och tvärtom.

• tron att man kan påverka politiska beslut och graden av inre kontroll (locus of control, mätt med Rotters skala, jfr diskussionen om rädsla) hänger ihop (är positivt korrelerade). Det är intressant till diskussionen om den "upplevda personliga effektiviteten".

• det är synen att krig är möjligt att stoppa men inte möjligt att överleva, som driver antikärnvapenaktiva medan tron att kriget är möjligt att överleva men inte möjligt att stoppa driver överlevnadsgruppen. Grupperna har, som vi påpekat tidigare, olika bedömningar av "den rekommenderade handlingens effektivitet" som Beck-Frankel skulle säga. Det betyder att utifrån de förklaringsmodeller, de har i huvudet, så handlar båda grupperna mycket rationellt!

• rädslan är inte högre bland överlevnadsgruppen än bland de passiva men fredsarbetargruppen oroar sig mer än de båda andra grupperna. Detta kan tas som intäkt för att man kan skrämma människor att arbeta för freden. Det kan emellertid också betyda att man måste utforma budskapet olika till de olika grupperna. Vi vet heller inte om det var skrämmande budskap, som gjorde människorna till fredsarbetare eller om det - redan innan de blev aktiva - fanns skillnader jämfört med dem som blev aktiva i överlevnadsgruppen.

• moraliska förklaringsmodeller betyder mera för (har högre korrelation med) förebyggande aktiviteter än förklaringsmodeller för orsaker. Det betyder att det spelar större roll för fredsarbetare att de tycker att de är moraliskt skyldiga att förhindra kriget eller att kriget är omoraliskt än att de känner att de verkligen kan hindra det. Detta är verkligt intressant. Det kan betyda att om fredsrörelsen använder mycket moraliska förklaringsmodeller så drar den till sig människor för vilka moraliska förklaringsmodeller i allmänhet spelar större roll än orsaksförklaringar. Med budskap, som använder mer förklaringsmodeller för orsaker, skulle man kanske nå människor för vilka dessa spelar en större roll.

• fredsarbetarna ser regeringen som ansvarig för orsakerna till problemet men ser ansvaret för lösningen ligga i deras händer. Den amerikanske prästen och politikern Jesse Jackson har fattat detta när han säger: "You are not responsible for being down but you are responsible for getting up" (ung. Du är inte ansvarig för att du är nere men du är ansvarig för att ta dig upp).

• om man skiljer mellan förklaringsmodeller (både orsaks- och moraliska) i nuet och i framtiden så är det ju så att tron att man har både ansvaret och förmågan att påverka framtiden borde påverka ens beteende mer än tron att ens tidigare beteende har bidragit till eller skapat problemet.

Undersökningsresultaten visar att gruppen av potentiella fredsarbetare hittar man bland dem, som tycker att regeringen har orsakat problemet i nuet men att allmänheten/vi har ett ansvar för framtiden.

(Not:
Det här uttrycker man
på sitt vetenskapliga fikonspråk
som att den bästa prediktionen av preventivt beteende
är att tillskriva regeringen ett orsakssamband i nuet
samt att tillskriva allmänheten/medborgarna/oss
ett orsakssamband i framtiden.)

Potentiella medlemmar till överlevnadsgruppen hittar man däremot bland sådana som ser varken regering eller allmänhet/de själva som ansvariga för krigsshotet och inte heller anser att de har något moraliskt ansvar för framtiden.

(Not:
Överlevnadsgruppen prediceras däremot bäst
av att de ser varken regering eller allmänhet
som orsaker till krigshotet,
inte heller att de har något moraliskt ansvar för framtiden.)

Det blir allt tydligare att fredsrörelsen måste inrikta sig på olika målsättningar för olika grupper. Enligt det här resonemanget finns det fyra möjligheter:

• att genom budskap med moraliska förklaringsmodeller nå potentiella fredsarbetare för vilka moraliska förklaringsmodeller är viktiga,

• att genom budskap med förklaringsmodeller angående orsaker i framtiden nå potentiella fredsarbetare för vilka dessa är viktiga,

• att föra fram budskap, som kan öka människors benägenhet att omfatta andra förklaringsmodeller än slumpen,

• att föra fram budskap, som kan öka människors benägenhet att omfatta moraliska förklaringsmodeller, särskilt sådana som riktar sig mot framtiden och till den enskilda individen.

När det gäller frågan om kärnvapenkrig är dessa moraliska förklaringsmodeller särskilt intressanta. Det hävdas ju ofta att frågan om kärnvapenkrig ligger ovanför de politiska skiljelinjerna och primärt är en moralisk fråga. Religiösa ledare har därför också börjat spela en viktig roll i fredsrörelsen.

Mycket av vad attributionsteorin ger känner vi igen från de tidigare resonemangen. Det viktigaste tillskottet synes i detta läge vara att man lyft upp frågan om handling till ett moraliskt plan. Det finns andra dimensioner på problemet än rädsla, fara och kontroll av hotet.

 n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

• Det är olika typer av människor, som väljer att bygga skyddsrum och som väljer att arbeta i fredsrörelsen och man gör inte båda sakerna samtidigt.

• De som tror att krig är möjligt att avvärja tror inte det är möjligt att överleva och tvärtom.

• Tron att man kan påverka politiska beslut och graden av inre kontroll hänger ihop.

• Det är synen att krig är möjligt att stoppa men inte möjligt att överleva, som driver antikärnvapenaktiva medan tron att kriget är möjligt att överleva men inte möjligt att stoppa driver överlevnadsgruppen. Det betyder att utifrån de förklaringsmodeller, de har i huvudet, så handlar båda grupperna mycket rationellt! Det är ingen idé att vi förfasar oss över överlevnadsmänniskor eller försöker övertala dem att det är moraliskt förkastligt det de gör. Du måste försöka ändra deras förklaringsmodeller, d v s att de tror att det går att överleva ett kärnvapenkrig respektive att det går att stoppa. Men troligtvis har den sista förklaringsmodellen sin botten i att de inte tror sig över huvud kunna påverka sin omgivning, att allt som händer sker utan deras kontroll. Det betyder ett mycket större arbete som går ut på att stärka deras självtillit.

• Det spelar större roll för fredsarbetare att de tycker att de är moraliskt skyldiga att förhindra kriget eller att kriget är omoraliskt än att de känner att de verkligen kan hindra det.

• Om fredsrörelsen använder mycket moraliska förklaringsmodeller så drar den till sig människor för vilka moraliska förklaringsmodeller i allmänhet spelar större roll än orsaksförklaringar. Med budskap, som använder mer förklaringsmodeller för orsaker, skulle man kanske nå människor för vilka dessa spelar en större roll.

• Fredsarbetarna ser regeringen som ansvarig för orsakerna till problemet men ser ansvaret för lösningen ligga i sina händer.

• Potentiella fredsarbetare hittar man bland dem, som ser en annan orsak till nuets problem än slumpen och som tycker att allmänheten/vi har ett ansvar för framtiden.

• Vi kan genom att använda budskap med moraliska förklaringsmodeller nå potentiella fredsarbetare för vilka moraliska förklaringsmodeller är viktiga,

• Vi kan genom att använda budskap med förklaringsmodeller angående orsaker i framtiden nå potentiella fredsarbetare för vilka dessa är viktiga,

• Vi bör föra fram budskap, som kan öka människors benägenhet att omfatta andra förklaringsmodeller än slumpen,

• Vi bör föra fram budskap, som kan öka människors benägenhet att omfatta moraliska förklaringsmodeller särskilt sådana som riktar sig mot framtiden och till den enskilda individen. n

Tillbaka till det ställe i kapitel 3 där Du hänvisades hit
Tillbaks till innehållsförteckningen