FAKTARUTA 20

Hur beskriver man en process?

 

Ordet process används ibland slarvigt om sådant som inte är en process. Prochaska (1984) talar exempelvis om förändringsprocesser för att beteckna faktorer som medvetandehöjning, val, katarsis o s v. Detta är inte "förändringsprocesser" utan förändringsfaktorer eller förändringsagenter. De anger metoder för förändringen, inte processen.

En processmodell är ett försök att beskriva en process genom att dela in den i ett begränsat antal urskiljbara steg.

Vi har använt Cullbergs modell som ett exempel. Hans beskrivning av de två första faserna, Chock och Reaktion, har lärt oss mycket om vad som orsakar att människor är så låsta, så psykiskt stumma. Hans tredje fas Bearbetning är den, där någon form av "behandling" i mycket vid bemärkelse tar vid, det må vara psykoterapi eller stödsamtal eller kamratstöd eller familjens stöd eller att den drabbade själv börjar ta i sina problem så att det leder till den förbättring som beskrivs i fasen Nyorientering.

Psykoterapeutiska processmodeller innebär egentligen att bryta ner Cullbergs stora Bearbetningsfas i mindre, hanterbara delar för att lära oss bearbetningens process.

Det är sällan som en psykoterapeutisk processmodell innefattar en fas som antyder "hur man kommit i den här situationen", då är vi inne på krismodeller som Selye (1976), Caplan (1964) och som vi sett Cullberg. Vanligtvis börjar de psykoterapeutiska processmodellerna direkt i den behandlande fasen utan att försöka beskriva förhistorien. Detta innebär naturligtvis inte att denna negligeras, Fenichels första fas heter t o m den psykodiagnostiska fasen. Men själva förhistorien ingår inte i modellen. Allmänna utvecklingsmodeller eller modeller för teamutveckling eller för en grupps utveckling har naturligtvis inte heller någon motsvarighet till Cullbergs Chock- eller Reaktionsfas.

Men psykoterapeutiska processmodeller täcker inte alltid bara fasen Bearbetning, ofta innefattar de också någon variant av Cullbergs Nyorientering, d v s målet. Eller kanske har de delat upp Nyorientering i flera faser.

Så när vi talar om processmodeller är det inte alltid samma process det gäller, den process man försöker fånga kan börja resp sluta på olika ställen.

En processmodell är alltid en förenkling och kan aldrig helt beskriva processen.

Inom psykoterapin var man länge skeptisk mot processmodeller just utifrån att de har svårt att fånga det mångskiftande och dynamiska i vad som sker i en terapeutisk process.

Det är främst i utbildningssammanhang och forskning, som man upplevt behovet av processmodeller. Nu finns en rik litteratur om terapeutiska processmodeller. Också inom allmän psykologi, framför allt utvecklings- och inlärningspsykologi, hittar vi modeller för att beskriva också mycket svårfångade processer.

Tre principer för stadierna i en processmodell

Stadierna i en process styrs av tre principer: kontinuitets-, ordinalitets- och exklusivitetsprincipen (Cashdan,1973).

Kontinuitetsprincipen innebär att det som sker under ett stadium är en förutsättning för nästa. "Sekvensen är avgörande, varje stadium är en förutsättning för nästa." (MacKenzie-Livesley, 1984)

Ordinalitetsprincipen hänför sig till den sekvens stadierna kommer i. Den innebär att stadierna kommer i en fast ordning. Man kan inte ändra denna ordning eller gå tillbaka till ett tidigare stadium.

Exklusivitetsprincipen innebär slutligen att inget stadium kan uteslutas eller hoppas över om processen skall nå sitt mål. Eftersom vad som sker i ett stadium beror på vad som hänt i det föregående, skulle en uteslutning störa processens kontinuitet.

Dessa principer - om än inte alltid uttalade - får rikligt stöd i litteraturen. Carl Rogers (1958) säger: "Således är det osannolikt att en klient, som befinner sig på ungefär stadium 2 eller 3 visar några beteenden, som är karaktäristiska för stadium 5… Så jag vill framkasta hypotesen att det finns en avsevärd regelbundenhet, att stadium 3 sällan kommer före stadium 2 eller att stadium 4 skulle komma efter stadium 2 utan att stadium 3 kom emellan." MacKenzie-Livesley (1984) framhåller att en "riktig genomgång av ett stadium vilket som helst är en förutsättning för vidare utveckling".

Du invänder kanske att processtänkande kan bli alltför statiskt. Det är därför viktigt att påpeka med Yalom (1985) att "gränserna mellan stadier är inte klart markerade". Eller som Rogers (1958) att "en individ är aldrig helt och hållet på ett särskilt stadium i processen. Men det finns en allmän överensstämmelse i hans sätt att uppleva och uttrycka".

Många menar att processen fortsätter cirkulärt. När man gått genom alla stadierna återvänder man till det första igen men antingen på en djupare nivå eller från ett annat perspektiv (se exempelvis Macy, 1983). Hamburg (i Yalom, 1970) har t o m föreslagit termen "cykloterapi". Schutz (1958) använder metaforen att sätta på ett bilhjul: man drar först åt alla skruvarna en åt gången så mycket det går, så fortsätter man att dra åt en omgång till o s v .

Att komma ihåg i det fortsatta arbetet

Även om synen på processens stadier kan förfinas kvarstår dock de tre principerna:

• det som sker under ett stadium är en förutsättning för nästa,

• stadiernas ordning är fast och

• inget stadium kan uteslutas.

Tillbaka till det ställe i kapitel 6 där Du hänvisades hi