DEL 3

 

Samhörighet

Psykologisk utveckling och

överlevnadsarbete

 

---

Gå direkt till detta kapitels Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? Nr 1
Gå direkt till detta kapitels Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? Nr 2
Gå direkt till detta kapitels Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? Nr 3
Gå direkt till detta kapitels Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? Nr 4
Gå direkt till detta kapitels Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? Nr 5
Gå direkt till detta kapitels Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? Nr 6

Kapitel 6

Finns det inget recept?

 

I Tove Janssons Det osynliga barnet figurerar Ninni,
som är osynlig och bär en liten bjällra om halsen
för att man skall veta var hon är.
"Ni vet ju att folk lätt blir osynliga
om man skrämmer dem tillräckligt ofta"
sa Tooticki. Mamman föresätter sig att kurera barnet
och letar fram mormors gamla anteckningar
för Ofelbara Huskurer.
Till slut hittar hon en anteckning
"Ifall ens bekanta blir dimmiga och svåra att se".

Tove Jansson meddelar lakoniskt:
"Receptet var ganska komplicerat."

Vad gjorde Seligman med sina hundars inlärda hjälplöshet?

Du minns Seligmans experiment med hundarna i kapitel 4. Efter att ha sett dem ligga och "bara gny" under de elektriska stötarna, kände han ett moraliskt krav att göra något för dem, som han hade lärt hjälplöshet.

Han beslöt sig för att "bota" dem. Han berättar själv om sitt recept: "Först tog vi bort hindret ur den tvådelade lådan, så att hunden kunde skynda sig över till den säkra sidan om den ville, men den låg fortfarande kvar. Sedan gick jag in i den andra sidan av lådan och ropade på hunden, men den låg fortfarande kvar. Vi lät hunden bli riktigt hungrig och släppte ned delikatessalami på den säkra sidan, men fortfarande låg hunden kvar. På alla dessa sätt försökte vi locka hunden till responser under chocken och därmed också till att upptäcka att responsen bröt chocken."

Till slut skaffade de långa koppel och drog hunden över till den säkra sidan. Och så släppte de på strömmen med förhoppningen att hunden skulle ha lärt sig hur den skulle rädda sig från chocken. Men hunden låg fortfarande kvar. De drog hunden över en gång till men när de släppte på strömmen igen låg den fortfarande kvar. Tre gånger… fem… Inte förrän efter att ha blivit dragen 25 gånger (ibland gjorde hunden motstånd!) över till den säkra sidan så reste sig den första hunden och gick självmant över, när elchocken kom. Den sista hunden behövde bli dragen 200 gånger (!!) innan den hade lärt sig att rädda sig själv. "Sedan de väl börjat göra detta, byggde vi gradvis upp hindret igen och hundarna fortsatte att fly och undvika chocken. Tillfrisknandet från hjälplösheten var totalt och bestående."

(Not till Internetupplagan:
1996 hölls den XIX Nordiska psykologkongressen.
Den hade temat "Stress och kris".
Jag blev ombedd att hålla
den avslutande plenarföreläsningen på temat Hopp (!!)
. I ett avsnitt berättade jag om
Seligman och den inlärda hjälplösheten.
Dels för att varna för denna.
Men jag tog också Seligman själv som ett exempel
på vad hopp kunde vara.
Hur orkade han fortsätta?
Tre gånger, fem, tio, 20...
Och då kom jag på att jag missuppfattat hans framställning.
Det fanns ingenting som sade att det var den första hunden,
som behövde dras 25 gånger och den sista 200.
Det är t o m mindre troligt att de kom just i den ordningen.
Via Internet lyckades jag få kontakt med Seligman!
Jag hade ju tur, det var 21 år sedan hans bok publicerades!
Tyvärr kunde han inte finna några anteckningar om ordningen
men han kunde intyga att det inte var så
att den första behövde 25 och den sista 200 gånger.
Det betyder att han kanske behövde dra den första hunden 67
eller 128 eller &endash; o, fasa &endash; 200 gånger
innan den övervunnit sin inlärda hjälplöshet!!!
Det gör Seligmans insats än intressantare.
Är du intresserad av Psykologtidningens referat
av min föreläsning så kan du klicka här.)

Det är chockerande resultat. Vilka är fredsrörelsens "koppel"? Hur skall vi kunna "dra folk över till den säkra sidan"? Och hur många gånger? Och hur skall vi kunna skapa situationer, som lär in kontrollerbarheten igen? Och hur många gånger skall vi göra detta innan "tillfrisknandet är totalt och bestående"? Vi måste finna svar på dessa frågor.

Problemet är ett problem inte bara för fredsrörelsen, inte bara för alla överlevnadsrörelser utan egentligen för hela samhället. Man kan naturligtvis tänka sig att det finns krafter i samhället, som skulle vara betjänta av att människor tar emot vad som helst och bara "gnyr stilla" utan att göra något åt det. Det är också klart att även om vi inte vill det så kan vårt samhälle vara så konstruerat att det oavsiktligt skapar människor med inlärd hjälplöshet. Men alla, som på ett medvetet plan motsätter sig detta, borde engagera sig i kampen mot den inlärda hjälplösheten. Med Seligmans ord skulle vi behöva vaccinera eller immunisera våra barn mot hjälplöshet.

Det är därför jag föreslog tidigare att en av skolans viktigaste uppgifter vore att "förklara krig" mot Jantelagen. Och att alla föräldrar skulle spåra upp tendenser till "inlärning av hjälplöshet" i uppfostran av sina barn.

Vi inom överlevnadsrörelsen har ju en speciell uppgift här. För att nå våra mål måste vi gå i spetsen för denna kamp mot den inlärda hjälplösheten.

Men vi måste också vara öppna för att vi t o m kanske bidrar själva till hjälplösheten. Vi måste bli observanta på vad i vårt arbete, som kan tänkas bidra. Och utan prestige. Eller - annorlunda uttryckt - utan att de psykologiska försvaren slår till. För tänk dig möjligheten att det du just sysslar med, just din "käpphäst", just det som ligger dig närmast om hjärtat skulle visa sig kunna bidra till hjälplösheten. Just för att du är så duktig så kanske du passiviserar andra till att bara gå omkring med dåligt samvete. Det är nästan så jag kan känna hur mina försvar rusar till med massor med motargument när jag skriver det här.

Överlevnadsrörelsen kan lätt gripas av övermodet att vara den, som definierar överlevnadsarbetet. Det skall gå till så här och så här, man skall göra det och det. Vad vi riskerar att missa är det överlevnadsarbete, fredsarbete, miljöarbete, som massor med människor gör i det tysta utan att det definieras som fredsarbete, miljöarbete. Och genom att slå på trumman för vårt arbete ger vi dem dåligt samvete för att de "inte är aktiva i överlevnadsrörelsen"! Och så gnäller vi för att människor är så passiva!!

Det fordrar mycket självinsikt att över huvud våga diskutera den möjligheten.

Och det är ju budskapet i den här boken: använder vi - medvetet eller omedvetet - modellen Alarm-Handling är ju risken mycket stor att människor blir passiva, tappar hoppet, känner sig hjälplösa.

Om vi nu inte skall terapera hela svenska folket, vad skall vi då göra för att ta dem ur hopplösheten, ur hjälplösheten, från Alarm till Handling?

Som du vet har jag ett konkret förslag. Du har redan läst om det i inledningen.

Men du kanske frågar hur jag har kommit fram till det. Jag tänker berätta om det här. Av två skäl. Dels för att du skall kunna följa/pröva/testa mitt resonemang. Och dels för att under den här sökprocessen lärde jag mig en hel del. Jag vill försöka återge något av det för att du skall kunna använda det i överlevnadsarbetet.

Det här kapitlet har flera trådar.
En tråd innebär att jag startar där förra kapitlet slutade och skall försöka ta reda på vad som egentligen görs i det Cullberg kallar Bearbetning och Nyorientering. Dessa begrepp är för diffusa och generella. Kan den process de står för brytas ned i mindre steg?

En annnan tråd har att göra med mina egna professionella erfarenheter och min egen utveckling. Jag har i tjugo år sysslat med att följa och stödja gruppers utveckling. Grupperna har haft anknytning till arbetslivet, oftast har det gällt människor, som arbetar med människor, oftast inom offentlig förvaltning. Det kan ha varit korta intensiva insatser på tre dagar eller en vecka (så var det ofta i början på 1970-talet) eller att jag arbetat med dem kontinuerligt under längre tid, det kan ha gällt upp till ett par, tre, fyra år. Det här med gruppsykologi och gruppterapi var så okänt i Sverige i slutet på 60-talet att jag fick söka mig till Norge och Danmark för att få lära mig något. Där låg man minst tio år före oss. Jag arbetade också några år i Köpenhamn med organisations- och grupputveckling.

Under detta arbete har jag slagits gång på gång av hur likartad gruppernas utveckling är. Även om de konkreta saker vi arbetat med varierat från grupp till grupp så handlar utvecklingen i grunden om samma sak. Det är slutenhet-öppenhet, otrygghet-trygghet, tvång-frihet, konflikt-problemlösning o s v och det återkommer gång på gång. Jag har också kunnat se mönster i hur grupperna går från ena polen till den andra. Och naturligtvis finns det modeller, som försöker att fånga denna gruppens utveckling. Många modeller. Varje författare tycks ha ambitionen att presentera sin modell (och jag kommer att presentera min!). Men oftast har jag haft känslan att alla dessa modeller för hur en grupp utvecklas egentligen handlar om samma sak - att det skulle finnas en modell, som sammanfattar alla modeller, en meta-modell. Det här har jag inte varit ensam om, det finns flera försök till metamodeller.

Detta att utvecklas från en ganska låst, stel, konfliktfylld, ineffektiv grupp till en levande, kreativ, problemlösande, effektiv grupp tycker jag borde vara värdefullt att profitera på för överlevnadsrörelsen. Den består ju inte bara av enstaka individer med sina problem utan arbetar ju oftast i grupper (med sina problem!).

Parallellt med arbetet med grupper har jag naturligtvis som psykolog arbetat mycket med personlig utveckling, med individer i grupperna, med mig själv.

Så i jakten på "receptet" - processen, som tar människor ur passiviseringen - vill jag dels söka ur ett individuellt perspektiv och dels ur ett gruppperspektiv. Urvalet är subjektivt. Det är väldigt mycket styrt av min egen utveckling, professionellt och personligt. Plus av den läsning, som det här arbetet medförde. Jag har försökt att sammanfatta och integrera. För den som är speciellt intresserad har jag gjort några faktarutor om vissa modeller och teorier.

Det kan bli ett snårigt företag att spåra rötterna till var jag står i dag och försöka kartlägga vad som påverkat min bild, men jag tar en bit intuition till kompass och hoppas den skall leda mig rätt. Och så hoppas jag att du skall kunna följa med på färden.

Men först en fråga, som du kanske redan ställt.

 

Är det verkligen meningen att överlevnadsrörelsen
skall terapera hela svenska folket?

Låt mig svara med en gång: nej, det är inte meningen. Men vad skall vi då göra? Vi skall se vad Cullberg säger om detta.

Hans bok riktar sig ju till allmänheten och till personal i människovårdande yrken och är därför inte en bok om terapi. Hans kapitel om Bearbetningsfasen heter därför "Att tala med människor i kris". Han är något svävande i att dra gränsen mellan "att tala med" och terapi. Han talar om "Kristerapins målsättning och innehåll" och "Terapeutisk hållning" och säger sedan: "Hittills har kristerapin gällt sådana situationer som varje person inom sjuk- och socialvården m m kan komma in i och måste kunna möta". Han sätter gränsen för regelrätt terapi vid vad han kallar den låsta reaktionsfasen vilket torde innebära någonstans i övergången mellan fas 2 och 3.

Det innebär också att en bearbetning som sätter in innan reaktionerna blivit för låsta kan underlättas även av människor utan en regelrätt terapiutbildning.

Cullberg beskriver på olika sätt vad som kan vara hjälp för en människa i kris.

Han tar upp tre motsatspar där den negativa varianten kännetecknar krisen och den positiva helandet (se figur 9). De negativa är självförkastelse, övergivenhet och meningslöshet (kaos). De positiva är självkänsla, samhörighet och meningsupplevelse.

Självförkastelse ------------------- Självkänsla   Övergivenhet ---------------------- Samhörighet   Meningslöshet --------------------- Meningsupplevelse

Figur 9.

Vi känner igen begreppen från diskussionen om inre och yttre kontroll. Helandet från krisen kännetecknas av att självkänslan, samhörigheten och upplevelsen av mening skall stärkas.

Allmänt, säger Cullberg, är det viktigt att få tala om det som skett, "att så mycket som möjligt i ord få uttrycka smärtan och de andra känslor som är förbundna med det som skett… Verbaliseringen, d v s uttryckandet av olika känslor och upplevelser i ord, betyder att dessa känslor får en konkretare innebörd. Många känslor kan också vara av negativ, förbjuden karaktär… Att dessa känslor kan få yppas inför en annan människa, som accepterar dem och förstår dem, har stor betydelse för det egna erkännandet av sina upplevelser." Att få prata ut är väl också den vanligaste medmänskliga insatsen vi gör för människor i kris.

Liknande tankegångar redovisar Cullberg när han talar om målsättning och innehåll:

- Målet är att stödja människans egna läkningsresurser till bearbetning och nyorientering.

- Uppgiften är inte att "förneka den smärtsamma realiteten" utan att varsamt stödja "i konfrontationen med verkligheten". Vi skall inte medverka till den förvrängning av verkligheten, som är de psykologiska försvarens syfte.

- Vi måste hjälpa individerna "att fritt våga uttrycka sina känslor av sorg, smärta, skuld och aggressivitet". Det ansluter väl till det tidigare påtalade förnekandet av smärtan som skulden till passivitet inför kärnvapenkrigshotet.

- Vi måste stå för "vikarierande hopp" vilket innebär att vi inte behöver "oroas av och kastas med i klientens alla känslolägen". Vi skall inte bagatellisera dem men kunna se "dem i deras meningssammanhang".

- Han pekar också på vikten av att man får "uppleva krisen som en gemensam angelägenhet" med andra drabbade bl a för att förhindra onödigt lidande.

Samtidigt som Cullberg här gett oss en massa fina tips för överlevnadsarbetet, säger han rent ut att detta inte har med terapi att göra. "Vanliga människor" kan också prata med människor i kris. Rädslan för terapi får inte utesluta medmänsklighet! "En omedelbar förståelse av sådana kriser och en därmed sammanhängande psykoterapeutisk hållning kan ofta komma till stånd utan medvetenhet om psykoanalytisk teori och utvecklingspsykologi", säger också Cullberg.

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

• De passiva, de förnekande har egna resurser, som vi kan stödja genom att ersätta förnekandet med fritt uttryckta känslor av rädsla, sorg, smärta, skuld, vrede.

• I arbetet måste dialogen hållas levande. Att prata om rädslan, sorgen, smärtan, skulden, vreden är nyttigt. Detta är ju en svår punkt. I vår kultur är vi ju inte vana vid det. Vi är t o m rädda för det. Rädda för vår rädsla! Men alla, som börjat göra det, brukar tycka det är skönt. Och är inte så rädda för sin rädsla längre. Och då kan de ju göra något åt den! Vi, som arbetar i överlevnadsrörelsen, har ett stort ansvar att gå före och visa vägen. Att ge människor tillfällen genom våra aktiviteter att göra samma erfarenhet.

• Samtidigt kan vi förklara sammanhangen - hur det har blivit så här, vad är mitt ansvar.

• Vi kan också vara ett stöd genom att själva ha gått igenom samma process eller genom att sammanföra personer, som drabbats på samma sätt.

• Det här med dialogen måste tydligen vara ett stadium i processen från alarm till handling. n

Tre olika spår i sökandet efter receptet

När det gäller psykologi så är det ju så att varje psykologisk skola talar sitt språk och alla har vi våra käpphästar. Det är detta som gör, att vanliga människor tycker psykologer är så konstiga. Frågar man den ene, så får man ett svar. Frågar man den andra, så får man ett annat svar. Och jag förstår det.

Det beror naturligtvis på att människan är en så komplicerad mekanism. Det går inte att skapa en ritning och så tillverka en människa efter den. Processerna är så komplexa, så sammanvävda och så mångfaldiga att det helt enkelt är omöjligt. Detta är naturligtvis svårt att förstå för exempelvis naturvetenskapligt skolade människor.

Sedan beror det naturligtvis också på att psykologin är en så pass ung vetenskap. Detta är dock en sanning med modifikation. Det visar sig nu att mycket av den moderna psykologins landvinningar återfinns exempelvis i tidiga buddistiska texter. Gamla vishetsläror av skilda slag har helt plötsligt blivit intressanta, inte bara för psykologer utan också för naturvetenskapsmän.

(Not:
Läs exempelvis Frithiof Capras bok Fysikens Tao.
Ett annat exempel är Joanna Macys doktorsavhandling,
som handlar om begreppet ömsesidig påverkan (mutual causality)
inom allmän systemteori och tidiga buddistiska lärosatser.)

Men i alla fall.

Jag kan bara säga till dig att även om du till synes får olika svar så är det ofta så att de i grund och botten säger samma sak. Jag tror också du måste beväpna dig med en del tålamod och försöka att tränga in i en psykologisk teori eller modell så du förstår grundmeningen. Sedan kan den förståelsen ge dig praktisk vägledning i många situationer.

Sen är det ju så här med psykologiska lagar - och nu riktar jag mig naturligtvis särskilt till dig som fnyser åt psykologin - att även om vi psykologer formulerar dem olika och även om vi kanske inte har kommit hela sanningen på spåren så är de lagar i samma mening som lagar inom fysiken. De får konsekvenser. Antingen du vill det eller ej. Antingen du tror på dem eller ej. Antingen du är intresserad av psykologi eller ej.

Receptet är alltså "ganska komplicerat". Jag skall följa tre spår:

- Hur kan man se på kommunikation mellan människor?

- Vad är personlig utveckling?

- Hur ser gruppens utveckling ut?

 

Hur kan man se på kommunikation mellan människor?

Många som känner mig kommer att dra på mun när de läser den här rubriken. "Nu kommer han att prata om processen igen!" Ja, det kommer jag att göra. Vill du läsa mer så kan du titta i Faktaruta 11.

Men jag skall sammanfatta den också här.

Kommunikation sker samtidigt på två plan: sakplanet och processplanet.

 

 

 

Figur 10. Watzlavicks modell för kommunikation.

A och B i figur 10 kan vara två individer eller två grupper. A kan också vara en gruppledare och B gruppen eller A en chef och B de underställda.

Kommunikationen sker samtidigt på båda planen. Detta är möjligt därför att på processplanet sker den ofta utan ord. Där speglar sig känslorna i gester, miner, tonfall. Man kan också säga att sakplanet handlar om vad man talar om och processplanet om hur man talar om det. De psykologiska försvaren fungerar naturligtvis på båda planen men har svårare att hålla processplanet i schack.

I vårt samhälle, i uppfostran, i skolan, i arbetslivet har vi en övertro på sakplanet. Det hänger ihop med den klyvning (split) mellan intellekt och känsla, som jag nämnde förut. Vi känner väldigt lite till om processplanet och hur det fungerar, det har nämligen sina egna lagar. Vi tror att vi kan besvärja processplanet med hjälp av sakplanet. Genom att skrika: "Jag är inte arg!!!" tror sig många bevisa att man inte är arg!

Av dessa skäl är vad som kommuniceras på processplanet oerhört viktigt. Den som på sakplanet förnekar sin rädsla kan demonstrera den på processplanet.

I våra samtal med människor om kärnvapenkriget eller miljöförstöringen måste vi lära oss att lyssna mer till processplanet.

Barnet som frågar: "Mamma, varför skjuter dom på TV nu igen?" säger kanske egentligen "Jag är rädd!" Det kan du avgöra på tonfallet. Om du lyssnar. Till processplanet.

Vi måste också se till att svara på processplanet! Till barnet ovan räcker det inte med att svara på sakplanet genom att förklara situationen i Libanon eller Irland eller Rumänien eller vad det nu gäller utan vi måste också svara på processplanets "Jag är rädd!" Genom att säga att det inte kan hända här på vår gata eller genom att bara hålla om eller vad man nu tycker är lämpligt. Men man måste svara på något sätt.

De uteblivna svaren på processplanet är orsaken till mycken dålig kommunikation och konflikter. Ja, jag vill gå så långt som till att säga att det är tack vare att vi tidigt får lära oss av med att inte kommunicera på processplanet som vi över huvud behöver en fredsrörelse som vuxna.

Processplanet kan också vara en ingångspunkt för oss fredsarbetare. I stället för att stånga våra huvuden blodiga mot en mur av sakskäl från våra motståndare, kan vi "byta kanal".

Joanna Macy har berättat för mig hur hon på en flygresa satt och läste en bok om fredsarbete, när mannen bredvid henne började kritisera boken hon läste. Han visade sig arbeta på Pentagon. De var snart inbegripna i en livlig diskussion om för och emot, båda två naturligtvis mycket kunniga och mycket bestämda i sina åsikter. Joanna blev tröttare och tröttare av diskussionen och tyckte inte den ledde någonstans, så hon bytte ämne och började prata om sig själv. Efter en stund var de båda inbegripna i att visa kort på barn och barnbarn. Då säger plötsligt Pentagonmannen: "Vet du vad, när man tänker på sina barn, så undrar man ibland vad man håller på med!"

Hur lär man sig det här med processplanet då? Börja att observera det! I diskussioner med andra, i sammanträden med din grupp, på styrelsemötet. Tänk då och då efter "Vad säger hon också?","Hur pratar vi egentligen?" eller "Vad handlar det här om egentligen?"

Testa också dina svar med de andra. "Är det inte så att när vi pratar om dina barn, så är du egentligen rädd för deras skull?". Eller: "Ligger det inte en ton av nonchalans över vår diskussion?". Eller: "Är du egentligen inte väldigt besviken på Olle?".

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

• Processplanet är ofta en ingångspunkt för överlevnadsfrågor. Vi måste bli mer observanta på det.

• Vi måste lära oss mer om processplanet. Varför inte tala med en medlem i Psykologer mot kärnvapen och be honom/henne komma till din grupp och prata mer om det här en kväll. Eller bara vara med på ett av era vanliga sammanträden och då och då bryta för att göra processanalyser. n

Vad är personlig utveckling?

Carl Rogers, som dog 1989 strax efter det han genomfört en flera veckors fredsresa i Sovjetunionen, är känd för att ha skapat en personlighets- och terapiteori som vi kallar för det klientcentrerade synsättet. Under senare delen av sitt liv kom han att tillämpa detta också i grupper, som han kallade encountergrupper (encounter - att mötas).

Han ser sju områden för individens utveckling och inom varje område tycker han sig kunna urskilja sju stadier. De första stadierna karakteriseras av stillastående, stel struktur och produkttänkande. De sista av förändring, flöde och process.

En människa i de första stadierna talar inte gärna om sig själv och känner inte till sina egna känslor eller meningar. Eller han kan beskriva känslor som upplevelser i det förgångna. Hans upplevelser blir bara bekräftelser av något förgånget och han kan inte ta in nya upplevelser och låta dem påverka sin världsbild. Han förlägger problemen utanför sig själv. Personliga meningar är stela och han känner inte igen dem som sina utan framställer dem som fakta. Det mesta är svart eller vitt, ingenting däremellan. Han har ingen önskan att förändras. Det finns ingen kommunikation mellan honom själv och nya upplevelser och erfarenheter.

En människa i den här ändan av sin utveckling kan säga t ex (jag använder en del exempel från Rogers):

- Jag tycker egentligen det är löjligt att tala om mig själv.

- Jag tror att jag är ganska vanlig.

- Jag tror att jag misstänker att min pappa egentligen var ganska osäker.

- Ibland rör det ju till sig för mig.

- Jag kan inte göra nåt riktigt - jag kan inte ens avsluta grejer.

Nu är det ju så att den här stelheten kanske inte gäller allt i livet. Det kanske är vissa situationer eller ämnen, som lättare kastar mig tillbaka i det här sättet att tänka, känna och vara. Jag kan gott tänka mig att just frågan om kärnvapenkriget eller miljöhoten kan vara av den arten. Hur ofta har vi inte hört (eller själva sagt) någonting liknande de här exemplen:

- Nej, jag är inte rädd.

- Vissa fakta bränner ju till ibland.

- Det går ju åt helvete i alla fall.

- Jag har ju aldrig kunnat påverka någonting i alla fall.

- När jag var yngre var jag kanske ibland lite deppig inför riskerna av ett kärnvapenkrig.

- Man måste ju göra någonting men jag vet inte vad.

- Det är ju lite trångsynt att tala om sig själv, när det gäller så här allvarliga frågor.

- Jag tror att min fru ibland känner sig lite osäker.

- Man måste ju hålla huvudet kallt.

- Jag försöker skydda mina barn från de värsta hemskheterna.

- Jag tycker det är att skrämma folk att prata om de här sakerna.

- Det är ofattbart.

- Dom är ju inte kloka.

- Jag kan inte prata om det.

- Bara mina barn klarar sig.

- Jag vet ju så lite om politiken där nere.

- Det är ryssarnas fel.

- Det är amerikanarnas fel.

- Vi är ju bara boskap.

Alla de här exemplen skulle kunna vara tagna från Rogers första stadier i personlig utveckling. Det betyder inte att alla, som säger sådana här saker hör till stadium 1 eller 2. Men i frågan om kärnvapenkriget ligger de åt det hållet.

Vad är då motsatsen? Rogers sista stadier i personlig utveckling? Hur ser han/hon ut? Ja, något i den här stilen:

Nya känslor upplever han direkt och fylligt och använder dem för att lära sig mer om sig själv även om de är obehagliga eller skrämmande. Det betyder att hans sätt att uppleva är process, fri från tidigare bundna strukturer från förr eller från andra. Hans jag blir mindre och mindre ett objekt och i stället något, som är i nuet och som ständigt förändras. Personliga meningar kan alltid ändras efter nya erfarenheter. Han är ständigt klar över sina känslor och han har lätt för att finna ord och symboler för dem även om de är alldeles nya. Han kan formulera också mycket sammansatta känslor. Han kan utnyttja olika sidor av sig själv fritt och utan blockeringar. Han kan kommunicera fritt med andra och hans relationer till andra är inte enahanda utan varierar från person till person. Han kan ta på sig ansvaret för sina handlingar och känslor, sitt liv i alla dess aspekter. Han lever fullkomligt med sig själv i ett ständigt föränderligt processflöde.

Rogers sju områden för personlig utveckling är:

• Frigörande av känslor

• Sättet att uppleva

• Självet i förhållande till upplevelserna

• Sättet att kommunicera

• Intellektuella kartor av upplevande/erfarenheter

• Förhållande till sina problem

• Sätt att förhålla sig till andra.

Inom alla dessa områden kan du ligga åt det statiska, fixerade, rigida eller åt det föränderliga, flödande, processinriktade. En närmare beskrivning av Rogers områden finner du i Faktaruta 12.

Vad betyder detta i exempelvis fredssammanhang?

• Fiendebilder och rasfördomar är ett exempel på när de intellektuella kartorna bildade av erfarenheter och upplevelser är mycket stela och bygger på gamla erfarenheter.

• "Sättet att uppleva" innebär ju i vilken grad jag tar in vissa upplevelser/erfarenheter respektive lever kvar i övriga eller gamla mönster trots att det inte stämmer med nuets upplevelser.

• "Individens eget ansvar för problemen" blockeras av försvarsmekanismer: förnekande, förträngning, projektioner - för att tala ett psykodynamiskt språk.

• "Frigörande av känslor" pekar på hur viktigt det är att "tina upp" den "känslokalla", "känslodöda" individen i stadium ett. Lika väl som man i soldatutbildning och träning av torterare går andra vägen kan vi bidra till att utvecklingen går åt rätt håll.

Jag har redan sagt att överlevnadsrörelsen inte skall terapera svenska folket så det är inte därför jag har tagit med detta resonemang. Jag har tagit med det för att ge dig en uppfattning om vad personlig utveckling kan innebära. Detta för att jag vill hävda att om du arbetar på din egen personliga utveckling så gör du ett fredsarbete, ett överlevnadsarbete.

Men det är också med för att det kan lära oss någonting i vårt arbete med andra människor. Våra målsättningar är ofta väldigt generella och/eller diffusa. Som "att få folk aktiva". Här får vi ett instrument för att förfina våra metoder.

Jag misstänker att fredsarbetet i stort har inriktat sig på att ge människor nya erfarenheter/upplevelser (genom att peka på nya forskningsrön o dyl, exempelvis "den nukleära vintern") eller ingjuta hopp och mod (genom att peka på framsteg och möjligheter i fredssträvandena). Men om vi kommer med detta till människor som är väldigt stela i sina "intellektuella kartor av erfarenheter" eller som har väldigt svårt att känna igen och sätta ord på sina upplevelser så tjänar det ju inte mycket till! Det vi borde inrikta oss på vore stelheten i deras intellektuella kartor. Det betyder att vi hellre skulle stärka dem i att lita på sina upplevelser och erfarenheter.

Och i stället för att slå folk i huvudet med det ena hemska faktumet efter det andra, som de förtränger, skulle vi inrikta oss på att hjälpa dem att känna igen och sätta ord på sina egna upplevelser.

Det är naturligtvis ett mycket svårare arbete än det vi nu gör. I dag kan vi säga till oss själva att det och det har vi upplyst folk om, det och det har vi haft kurser om, gett ut flygblad eller broschyrer om och så luta oss tillbaka och tycka att vi gjort vad vi kunnat. Nu vet folk eller nu borde dom veta!

Men som jag påpekat tidigare så är det konsekvenserna som räknas, inte dina avsikter. Så vad tjänar det till att du har gott samvete om det du gjort inte har fungerat!

Jag tror att överlevnadsrörelsen (och här skulle Psykologer mot kärnvapen kunna hjälpa till och göra en stor insats) måste sätta sig ner och analysera sina målsättningar med hänsyn till (t ex) Rogers områden och systematiskt söka efter nya metoder i fredsarbetet.

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

Här är en början till en sådan analys i Rogers anda:

• Kanske det är viktigare att vi hjälper människor att känna igen, sätta ord på och acceptera sina känslor än att vi får dem att bli rädda för den nukleära vintern.

• Kanske det är viktigare att vi hjälper en människa att få snabbare tillgång till vad han/hon känner och upplever än att vi får delat ut hundra flygblad.

• Kanske det är viktigare att vi hjälper människor att prata om sig själva än att vi pratar.

• Kanske det är viktigare att vi hjälper människor att lita på sina egna upplevelser och erfarenheter än att vi får dem att lita på våra.

• Kanske det är viktigare att vi hjälper människor att ta ansvar för sin del av världsproblemen än att vi får dem att skriva till Bush eller Gorbatjov.

• Kanske det är viktigare att vi hjälper människor till äkta kontakt med varandra än att de får kontakt med just oss.n

Ett ord på vägen från Rogers

Innan jag lämnar Rogers skall vi titta på en viktig förutsättning för förändring hos människor. Rogers menar att den är en förutsättning för en framgångsrik terapi men jag vill vidga det till att gälla all vår samvaro med människor.

Jag låter Rogers själv formulera det:

"En absolut grundläggande förutsättning är att den vi talar med och vill påverka "upplever sig vara totalt sedd (being totally perceived)… vilka känslor han än har… hur han än uttrycker sig… vad han än finner sig vara i detta ögonblick skall han känna att han är psykologiskt sedd just sådan som han är… det är att klienten upplever att det är så, som är avgörande" (Rogers, 1958)

Rogers är ju inte ensam om att betona vikten av accept och förståelse inom terapi men få har gjort det så konsekvent. Hans beskrivning av varje stadium inleds med att betona att detta att ha blivit helt "sedd som han är" i föregående stadium har varit det som öppnat för nästa.

Hur detta åstadkoms kan säkert variera men beviset på om du lyckats ligger hela tiden i om den du talar med har upplevt sig sedd, accepterad, inte i vilken grad du tycker att du gjort det. Som jag sagt förut: det är konsekvenserna som räknas, inte dina intentioner.

Detta är verkligen inte lätt. Vi måste antagligen arbeta mycket med oss själva och vår människosyn för att komma därhän men kravet kvarstår. Rogers själv var ju fenomenal på detta. Anekdoten berättar att han redan som ung kandidat lyckats få kontakt med en kataton (muskulär förstelning med psykiska orsaker) patient, som inte yttrat ett ord på flera år, genom att tiga tillsammans med honom i flera veckor!

Denna förutsättning för utveckling, att känna sig totalt accepterad, är en enorm utmaning för fredsarbetare. Det är så vi måste möta rädslan och ångesten hos människorna - och jag tänker särskilt på de unga. Många undersökningar visar att unga människor har gett upp de äldre generationerna med orden: "De bryr sig inte om, de talar inte med oss, de lyssnar inte." För att använda Rogers ord: de unga upplever sig inte "fullt sedda". Så fredsarbetare måste lyssna och acceptera. Fredsarbetare måste lära andra att lyssna till sina barn. Alla måste lyssna. Men det räcker inte med att bara lyssna. Den man talar med måste känna sig "fullt sedd".

Det betyder bl a att man inte kan börja argumentera emot:

- Jodå, vi bryr oss visst!

- Det är ju ni som inte pratar med oss!

- Moderna föräldrar lyssnar mycket mer till sina barn.

- Vetenskapliga undersökningar visar…

- När jag var liten gällde det att hålla käft!

Den som får sådana argument kan inte känna sig "fullt sedd". Man måste acceptera att den andres upplevelser är som de är, de går inte att ändra på i efterhand. Det enda "argumentet" som fungerar på en som inte känner att man lyssnar på honom är att börja lyssna på honom! All argumentation emot bekräftar ju bara hans upplevelse.

En ännu större utmaning är våra "motståndare", hökarna, de som hävdar att vi behöver atombomber. Om vi inte lyssnar på dem så att de känner sig "fullt sedda" så är någon förändring inte möjlig. Det gäller ju att hitta deras oro bakom alla orden. Att överösa dem med tekniska och faktaspäckade argument kommer bara att stärka dem i deras åsikter. Inte förrän de känner sig fullt accepterade kan man starta en äkta dialog.

 

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

• Om du just nu bara letar efter sådana här Vad-kan-vi-lära-rutor så tycker jag att hela ovanstående stycke Ett ord på vägen från Rogers är en enda sådan ruta. Så läs det om du inte redan gjort det. n

Hur ser gruppens utveckling ut?

Ja, det beror lite grann på vad det är för grupp vi talar om. De grupper, som är aktuella för oss, är i första hand av två slag:

• Dels en grupp människor, som samlats till ett möte eller en kurs för att höra ditt budskap, men som inte kommer att existera som grupp efteråt eller i varje fall mycket löst. De kommer inte att arbeta tillsammans i vardagen. De är intresserade av ditt ämne och vill använda det de får i egna sammanhang. Jag skulle vilja säga att de erfarenheter man har om grupper som samlas från en liten stund och upp till ca en vecka kan lära oss något här. Jag kommer att kalla den typen för den tillfälliga gruppen.

• Dels en grupp människor, som gått ihop för att genomföra ett gemensamt arbete och som kommer att arbeta tillsammans under en tid. Det kan vara en styrelse eller en arbetsgrupp inom din förening el dyl. Här kan vi profitera på hur grupper i arbetslivet fungerar. Det vet man rätt mycket om. Jag kallar den typen för arbetsgruppen.

Sedan finns det naturligtvis grupper, som varit en blandning av båda typerna.

Den tillfälliga gruppens utveckling

Min erfarenhet av hur tillfälliga grupper utvecklas grundar sig på hundratals kurser och föredrag i arbetslivet, som dominerade mitt arbete under en tioårsperiod och som jag fortfarande håller. Till det kommer ett otal kurser och möten i fredsrörelsen.

Budskapet i de kurser jag haft i arbetslivet har ofta gällt att ifrågasätta gamla rutiner och sanningar. På det viset har det ofta varit hotande eller provocerande för deltagarna. Skulle de ta in budskapet betydde det att de skulle få överge den grundläggande trygghet de haft i de gamla sätten att tänka och fungera. På det sättet liknar situationen ofta den vi har i fredsrörelsen: budskapet är ofta hotande eller obekvämt.

Vad som händer - om jag skall sammanfatta mina erfarenheter - är väldigt likartat från grupp till grupp. Detta kan du tycka är märkligt eftersom kurserna har handlat om så vitt skilda saker: hur man informerar, utbränning och socialt arbete, hur man blir en bra arbetsledare, kreativitet och personlig utveckling, att vara studieledare i skolan, från vanmakt till handling, chefsrollen, att vårda döende patienter. Och deltagarna har varit av många olika slag: socialarbetare, lärare, läkare, arbetsledare i industrin, skoldirektörer, boendekollektiv, skådespelare, logopeder, föräldrar till barn på dagis... O s v, o s v!

Att det ändå kan vara lika beror på den där skillnaden mellan sakplanet och processplanet. På sakplanet kan det ha varit väldigt olika innehåll, handlat om väldigt olika saker. Det är riktigt. Men på processplanet har utvecklingen varit mycket likartad i alla grupperna. Det kan tyckas främmande för den, som inte är van att observera vad som sker på processplanet. Men om du börjar tänka på det och studera dina egna reaktioner på ett möte eller en kurs så ska du se att du känner igen det. Sedan kan du gå vidare och vara observant på andra deltagare också. Om det är första gången du ser en sådan här analys, kanske du tycker att det är fånigt eller att jag "psykologiserar". Men jag har sett det så många gånger att för mig är det en bister verklighet, som styr mycket av utvecklingen i en grupp. Antingen deltagarna vill det eller ej. Antingen jag vill det eller ej. Antingen du tror på det eller ej.

Hur går det till då? På processplanet?!

Först kommer ett stadium av skepsis (eller om man använder psykologiska termer: oro och motstånd). Deltagarna blir mer eller mindre otrygga av budskapet och vill gärna stanna kvar i sin gamla trygghet. Allt det som jag berättat om i tidigare kapitel om psykologiska försvarsmekanismer blommar upp i det här stadiet. Deltagarna säger emot och ifrågasätter, öppet eller tyst för sig själva. Allt som kan skydda min gamla trygghet tar jag till.

Det blir också motsättningar mellan deltagare. Man bildar kotterier eller par, som håller sig för sig själva. Eller man börjar viska med grannen.

(Not:
Den engelske gruppforskaren Bion
formulerade det som om
försvaren kunde ta sig fyra uttryck:
kamp (mot gruppledaren),
flykt,
parbildning och
beroende (till gruppledaren).
Dessa beteenden kan du se i de flesta grupper,
börja bara att titta!
Se också Bion (1961).)

Vad jag har gjort i det här stadiet har varit att ge alla tillfälle att släppa fram den här oron och det här motståndet så mycket som möjligt. Folk har fått prata.

I de fall där gruppmekanismer hindrat pratet, har jag försökt att lösa upp det. (I kotterier bildas ju en slags Groupthink, som du kan läsa om i Faktaruta 10 om du inte redan har gjort det.) Då försöker jag lösa upp kotterierna. Eller parbildningarna. De starka, som försöker bestämma vad andra skall tänka, kan neutraliseras t ex genom att sättas i en grupp. Pratarna får bli en grupp och de tysta en. Och då blir det väldigt klart att det är pratarna, som gör de tysta till tysta. (Och att det är de tysta, som gör pratarna till pratare, ett växelspel!)

Att över huvud ge varje deltagare en chans att bilda sig en egen mening och formulera den. Det innebär egentligen att gruppledaren skyddar demokratin på processplanet. Det är gruppledarens viktigaste uppgift.

Det viktiga är inte att du övertalar eller "förför" deltagarna att överta dina tankar. Det är det man gör på charmkurser! Det viktiga är att det är tillåtet att uttrycka tvivel, oro, avvikande mening. Det är deltagarnas test på att att gruppledaren/föredragshållaren är villig till en äkta dialog. Och det är din enda chans att verkligen nå deltagarna och eventuellt få dem att acceptera ditt budskap. Jag säger medvetet "eventuellt". Är du inte beredd att ta den risken, så säger du också nej till en kritisk granskning av ditt budskap. Vill du ta den risken tyder det på att du litar så på halten i ditt budskap att du vågar låta det utsättas för en sådan kritisk granskning.

Det är först när du skapat förutsättningar för en dialog, som du kan börja övertyga. Det där glömmer vi ofta eller så tror vi inte att det är så. Men det beror på att vi tror för mycket på att det är bara sakplanet som gäller för människor. I stället är det alltid fråga om en växelverkan mellan sak- och processplanet.

När jag hade veckolånga kurser var vi ofta två eller tre gruppledare. Då hade vi ett jargonguttryck, vi talade om "onsdagsköret" eller "onsdagsvändningen". Det vi syftade på var att på något vis vände det på onsdagen. Vi var nog inte klara över vad det var som skedde, men vi hade en fast förtröstan på att det skulle ske. Och oftast hände det på onsdagen (det hände att "onsdagen" inträffade redan på tisdagen eller att vi på onsdagen sa "och jag som trodde det var onsdag idag"). Nu har jag en helt annan förståelse för den där vändningen och varför den inträffar. Men det skall jag tala om senare.

(Not:
Jag kan ju redan nu berätta
att Joanna Macy i sin modell över processen i fredsgrupper
har ett stadium, som just heter Vändningen.
Hennes förklaringar till varför vändningen sker är mycket viktiga.
Jag återkommer till det.)

Vad hände sedan?

Ja, plötsligt (och det är verkligen oftast mycket plötsligt) så finns inte de där försvaren längre och deltagarna är mycket villiga att ta emot budskapet och vill ha mer. Gruppen som helhet, som varit inriktad på att försvara sig och sina tidigare tänkesätt och stöta ut avvikare, blir stödjande för medlemmarnas strävan att ta till sig budskapet och väldigt accepterande inför avvikelser. Det blir ett helt annat gruppklimat. Och nu utlöses en väldig energi för att deltagarna, individuellt och gruppen som helhet, skall lära sig så mycket som möjligt och kunna använda det i sin egen hemmasituation. Torsdagen och fredagen - för att tala i sådana termer, de kan översättas till "senare halvan av tiden" - blir intensiva dagar då man försöker att lära sig hur man använder det här nya.

Men är inte detta psykologiserande ett sätt att krångla till
saker och ting i onödan?

När jag läser igenom den här beskrivningen får jag för mig att en del läsare kan tycka: "Ja, men vadå? Motstånd och försvar och otrygghet och oro och Groupthink och kotterier och parbildningar och de starka och stöta ut avvikare! Bara för att man går på ett möte! Eller går på kurs! Det är väl ändå att ta i! Folk är väl som vanligt. Det är klart att man inte sväljer vad som helst. Och så finns det ju mötesförstörare. Är inte det här psykologiserandet att krångla till det som egentligen inte är så konstigt?"

Jag har hört invändningen många gånger och förstår den. Men jag håller inte med.

För det första kan de här mekanismerna visa sig på oerhört finstämda sätt. Så att man inte ser vad de egentligen står för.

Ta det här med "stöta ut avvikare". Det låter ju väldigt brutalt och främmande för de flesta. Sådana är vi ju inte i Sverige. Och även om vi är det, så är det sociala trycket så starkt att vi försöker dölja sådana tendenser. Om man inte är en fullfjädrad rasist.

Ja, du har rätt. Men bakom uttrycket "stöta ut avvikare" kan ligga ett så "enkelt" yttrande som: "Ja, men så kan man väl inte tycka!" Eller: "Det var ju väldigt underligt!" Eller: "Var har du egentligen fått det ifrån?" Eller: "Efter det här får vi nog ta paus."

Och då kan du fortfarande säga att får man inte säga vad man tycker eller att om det är konstigt så är det väl konstigt eller att man får väl ändå fråga folk eller att nog måste man väl ha paus ibland!

Jo, naturligtvis. På sakplanet har du alltid rätt!

Men här måste vi vara väldigt uppmärksamma på processplanet. Man kan ju lägga in väldigt mycket i ett yttrande beroende på hur man säger det. Och det där hur betyder just vad det är du kommunicerar för budskap på processplanet. Ett ytterlighetsexempel där man säger en sak på sakplanet men det absolut motsatta på processplanet är ironi. "Du var mig just en skön gosse!" Motsatta budskap på de båda planen! Det är ironins konstruktion. Den är så genomskinlig så vi accepterar den här skillnaden och till och med tar för givet att det är budskapet på processplanet, som man menar: "Du är en riktig fuling!" Men skillnaderna behöver inte vara så stora, så grova.

På sakplanet kan du alltid rädda dig med att säga: "Det har jag aldrig sagt!" eller lite mjukare: "Där har du missuppfattat mig." Du kanske till och med kan ta fram ett papper och bevisa att den andre har fel. Så har du aldrig sagt.

Så gör man i domstolar.

Men på processplanet är lagarna helt annorlunda. Där är det konsekvenserna som räknas. Om personen man säger det till inte kommer igen mer på det mötet eller under kursen, så har ditt till synes oskyldiga yttrande haft effekten att en deltagare har blivit utstött för sin avvikande åsikt!

Ja, men det var ju inte meningen, kan du säga. (Eller, ännu värre: "Så lättstött får man väl inte vara!" för att då stöter du igen ut en avvikare: den - enligt din definition - lättstötte!)

Goda avsikter räknas inte!!! Det är vad ditt yttrande resulterar i som räknas!

Ja, men det här gör ju att man inte vågar yttra sig på möten längre, säger du.

Jodå. Men börja titta på konsekvenserna. Du kan ju börja med att titta på konsekvenserna av vad andra säger så riskerar du inte att dina egna försvar skall dölja blicken för vad som sker. Ta gärna det här med dem som vi kallar lite blyga eller osäkra. Titta efter vad som sker efter det en sådan har sagt något. Titta efter om hon kommer igen. Hur lång tid det tar. Hur hon låter i sitt nästa yttrande (tamare, ödmjukare, mer krypande, mer åberopande auktoriteter…)?

Du kanske säger att man får väl fråga henne då om hon känner sig utstött.

Oj!! Vad tror du att en som känner sig utstött svarar på frågan om hon känner sig utstött???

Jag valde medvetet att säga "hon" för kvinnor känner oftare igen det här än män. Dels därför att de utsätts för det oftare. Och dels därför att kvinnor vanligtvis genom vår kultur lär sig att observera "vad som händer på processplanet" fast de inte kallar det så.

Det är ju också så att ett och samma yttrande sagt vid två olika tillfällen eller sagt av två olika personer eller sagt till två olika personer i ena fallet kan resultera i det här med att stöta ut en avvikare och i andra fallet inte har den effekten. Det är därför det är så viktigt att titta på konsekvenserna av vad som sägs.

Om någon tar upp en åsikt, som är väldigt hotfull för resten av gruppen, kan du också se hur gruppen som helhet eller stora delar av den försvarar sig genom att på olika sätt stöta ut avvikaren. Vi är absolut fenomenala i att hitta på sätt där det inte skall synas vad vi egentligen gör. Ett av de mera subtila är att jag tar den utstötte i försvar och beklagar mig över hur grymma de andra varit mot henne. Och så kan jag själv känna mig ädel och hjälpsam men har i själva verket bidragit ännu mer till hennes utstötning!

Det här med att stöta ut avvikare kan alltså ta sig mycket olika former, från väldigt milda, osynliga, finstämda till de mer råa, brutala, som vi vanligtvis förknippar med begreppet "att stöta ut avvikare". Men det är ändå samma mekanism. Och det är det andra skälet till att psykologer använder den här termen även om du tycker det är att ta i, att psykologisera.

På det här sättet vill jag resonera med dig som har invändningar mot det psykologiska "tillkrånglandet".

Tillbaks till gruppens utveckling

Jag är inte ensam om att ha urskiljt en sådan här process. Litteraturen om grupputveckling är rik på liknande beskrivningar. Visserligen finns en rad varianter och man har fäst olika vikt vid olika faktorer men i princip överensstämmer det med min skildring. Det är också så att många med mig haft samma känsla av att de många modellerna i grunden handlar om samma sak. Prochaska och DiClemente (1982) frågar sig: "Finns det mer än 200 sinsemellan olika processer för lika många former av terapi, som används för närvarande?" De svarar själva nej.

Jag skall ta ett exempel på en sådan processmodell, som har varit en viktig inspirationskälla för mig. Det är den amerikanska fredsarbetaren Joanna Macy och hennes modell. Om du vill veta mer om henne och hur jag kom i kontakt med henne och hennes nätverk Interhelp, så kan du läsa Faktaruta 13.

 

Joanna Macys modell för överlevnadsarbete i grupper

Jag kommer att redogöra ganska ingående för Macys idéer och modell, men har valt att inte lägga den i en Faktaruta av två skäl. Dels tycker jag den är mycket viktig och dels är den såpass enkel att den inte är svår att tillgodogöra sig.

Macys modell är direkt utarbetad för freds- och miljöarbete och har använts som underlag för att bygga upp kurser, workshops och kortare presentationer (från ca 2,5 timmar till veckoslut) med titlar som Hopplöshet och kraftpåfyllning, Uppvaknande i kärnvapenåldern, Att repa mod och liknande. I kurserna blandas samtal, diskussioner, miniföreläsningar, kroppsövningar, ledda meditationer och gamla och nya ritualer.

Macys grundtes är att det inte räcker att sätta sig ner och diskutera den nuvarande krisen bara på en informationsnivå eller försöka skrämma upp lyssnare med hemska fakta och bilder: "Information i sig själv kan öka motstånd, fördjupa känslan av apati och maktlöshet" (Macy, 1983). Människor av i dag är redan i ett chock- eller alarmtillstånd. "Men på grund av rädsla för smärtan och sociala tabun mot att uttrycka känslor… blir dessa känslor bortträngda. Denna bortträngning paralyserar ofta. Den bygger upp en känsla av ensamhet och maktlöshet. Dessutom föder den motstånd mot smärtsam men viktig information."

Detta är ju exakt den analys jag gjort i de tidigare kapitlen.

Macy använder också Liftons begrepp "psykisk stumhet/förstumning". Hon menar att orsaken till denna inte är rädslan för att ta in skrämmande information utan att vi är rädda för den smärta vi skulle känna om vi blev medvetna om vad som händer på vår jord. Det är det jag kallat att vår rädsla för rädslan passiviserar oss.

Vi måste tillåta oss - våga - känna denna smärta för att komma ur den psykiska förstumningen. "Vi behöver hjälpa varandra att bearbeta denna information på en känslomässig nivå om vi skall kunna smälta den på den intellektuella."

Macy sammanfattar sina utgångspunkter så här:

• Känslor som smärta för vår värld är naturliga och tecken på hälsa.

• Smärtan är bara osund om den förnekas.

• Att släppa fram bortträngda känslor frigör energi, renar tankarna.

• Att släppa fram vår smärta för världen knyter ihop oss igen med livets stora väv.

Macy betonar att detta inte är terapi. Macy är mycket noga med denna skillnad.

(Not:
Hon säger t ex att
detta innebär något mer än katarsis
. Det är "bortom katarsis".
Katarsis är ett grekiskt ord,
som betyder rening.
I psykologin använt
i betydelsen avreagering,
befrielse från bortträngda känslor
genom att låta dem få utlopp.)

Hur skall då det här att släppa fram bortträngda känslor (unblocking som hon kallar det) gå till ?

Macy har fem riktlinjer/åtgärder som står för grunddynamiken i detta - som hon kallar det - "hopplöshets- och kraftpåfyllningsarbete" (despair and empowerment work). De är:

• Att erkänna/ta fram vår smärta för världen.

Det kan ske på många sätt: i dagboksanteckningar, i bön, i möten med andra, i talarstolen, i din bok, i din film, i dina uppträdanden.

• Att bekräfta vår smärta för världen.

Inte förklara bort den, inte "trösta bort" den. Uppskatta den. Den är ett "mått på vår mänsklighet"

• Att uppleva smärtan.

Vi behöver inte var rädda för den. Vi går inte sönder eller fastnar i den. Låt oss stanna i den - och uttrycka den.

• Att gå genom smärtan till dess källa.

Källan är omsorg, inte bara för oss själva och våra barn utan för allt levande. Vi återupptäcker därmed vår samhörighet med alla varelser. Termen samhörighet (interconnectedness) står för en annorlunda syn på samhörighet och samverkan, som jag skall berätta om sedan.

• Att uppleva kraften i samhörigheten.

Om vi öppnar oss för denna samhörighet (livets väv som Macy kallar den) kommer vi att uppleva en kraft, en makt, som är annorlunda än den som ger makt över, utan i stället är en makt tillsammans med, synergi.

Bakom dessa utgångspunkter ligger en integration av tre olika teoribildningar:

• en psykologi med psykodynamisk inriktning,
• den allmännna systemteorin och
•andliga traditioner, främst buddism.

Sammanställningen kan vid första anblicken verka överraskande. Macy har dock en solid bakgrund inom alla tre. I sin doktorsavhandling (Macy, 1978) gjorde hon en jämförelse mellan systemteori och tidigt buddistiskt tänkande. Vi skall visa hur hon väver samman dem när vi går igenom hennes modell.

Den består egentligen bara av tre stadier:

1. Hopplöshetsarbete (Despair Work).

2. Vändningen (The Turning).

3. Kraftpåfyllning (Empowerment).

Macy reserverar sig för att modellens stadier är något artificiella: "Processen är för levande och dynamisk för att kunna rutas in. Hopplöshetsarbete i sig fyller en med kraft. Modellens olika element representerar inte så mycket skilda steg eller kategorier utan mer ett antal moment, något som pekar ut riktningen för arbetet." Hon påpekar också att processen inte kan gås igenom en gång för alla. "Den är en cykel, som tas om och om… Har vi följt den i en workshop kan vi sedan lättare låta den komma igen i våra liv och för varje gång utveckla vår förmåga att svara på den."

Hopplöshetsarbete

Här tar vi fram det vi vet om vår värld och erkänner och upplever, uttrycker och bekräftar våra reaktioner på dessa fakta, känslomässigt och intellektuellt.

Den allt överskuggande "metoden" i det här stadiet är "att dela med sig" (sharing). Gruppen börjar försiktigt med att uttrycka - kanske ännu rätt distanserat - känslor, upplevelser, händelser om kärnvapenhotet.

Allteftersom tryggheten växer, går man närmare sina upplevelser med hjälp av olika övningar som engagerar känslor, intellekt och kropp. Det viktiga är att de upplevda känslorna erkänns och bekräftas.

Detta "att dela med sig" motsvarar närmast vad Cullberg kallar "bearbetning". Hopplöshetsarbetet bygger i grunden på psykodynamiskt tänkande och kan återfinnas i stora drag i gruppterapier på denna grund.

Samtidigt är Macy noga med att framhålla att det inte är terapi. Hopplöshetsarbete är när människor delar med sig av sina känslor med varandra, delar sin "smärta för världen". Med alla våra försvar mot denna smärta, med all psykisk stumhet kring tillståndet i vår värld, måste vi hjälpa varandra att erkänna och uttrycka och bekräfta denna smärta.

Allt som på något sätt innebär att dela med sig av detta är egentligen hopplöshetsarbete. Barnet, som frågar sin mamma varför de skjuter på TV och modern, som svarar att hon tycker också det är hemskt, delar sin smärta, gör hopplöshetsarbete.

Macy har berättat om när hon som ordförande vid en vetenskaplig konferens föreslog att man skulle börja med att prata tre minuter med sin bänkgranne om sina känslor inför tillståndet i världen. Det är hopplöshetsarbete. (Det förändrade också hela konferensen!)

I en workshop organiseras hopplöshetsarbetet och ges en fastare struktur, men avsikten är bara att ge  deltagarna möjligheten att - om de vill - dela med sig av sin smärta.

Men det fullständigt oorganiserade, spontana, vardagliga pratet kan lika väl vara hopplöshetsarbete.

Och mellan dessa två ytterligheter finns olika former av initiativ vi kan ta för att ge oss ovana människor denna möjlighet att dela med sig. Allt kan bli hopp-löshetsarbete.

Det är egentligen vår tids tragedi att vi måste återgå till en modell för mänsklig kommunikation när det egentligen handlar om något, som vi kunnat tidigare. Men för att lära oss gå igen måste vi kanske ett tag använda kryckor. Den dag vi kan slänga kryckorna behöver vi inte heller hopplöshetsarbete som ett stadium i en modell!

Vändningen

Tillbaks till kapitel 8

Här blir detta, att vår smärta för världen är gemensam, igenkänt som ett bevis på vår samhörighet och uppenbarar därmed "det vidare transpersonella sammanhanget eller mönstret i våra liv"

Det är här som Macys sammanvävning sker av allmän systemteori och metafysiskt, andligt tänkande. Det gör att hennes modell skiljer sig från alla andra.

Här ligger hon delvis i linje med den psykologi som kallas transpersonell. (I avslutningskapitlet hittar du mera om transpersonell psykologi.) Den ser som psykologins uppgift inte bara att förklara fysiska, emotionella och kognitiva processer utan att också innefatta andliga processer, "själen", d v s det vi hittills inom västerlandet överlåtit åt religionen.

Men Macy har också nytta av sin kännedom om buddistisk tradition både vad gäller en buddistisk psykologi, som omfattar traditionellt psykologiska områden, men också en syn på världen, en "vetenskapsteori" och en "kunskapsteori", som omfattar livet och döden och det historiska flödet mellan de två tillstånden.

Där har Macy funnit stora likheter med allmän systemteori. (I Faktaruta 15 finner du mera om den allmänna systemteorin.) Denna är en metateori på vars grund man kan omstrukturera befintligt vetande så att det ger en helt annorlunda världsbild. När man t ex använde allmän systemteori till att strukturera om vetandet inom biologi och geografi föddes ekologin.

Den allmänna systemteorin föddes i opposition mot positivismens inverkan inte bara på naturvetenskaperna utan också på humanvetenskaperna. I stället för produkter ville man studera processer, i stället för allt mindre och mindre delar ville man studera helheten, i stället för analys syntes.

Som du förstår av exemplet med ekologin, så kommer man på helt nya sammanhang, det blir ett helt nytt sätt att tänka. Forskningen blir annorlunda, inte bara i valet av ämnen utan också vad gäller lagarna för tänkandet. Bl a blir det inte så självklart med sambandet orsak-verkan!

Om man tillämpar den allmänna systemteorin på fredsfrågor så innebär detta att vi hör ihop på ett dubbelt sätt, för vi är också beroende av varandra. Om en del av det stora systemet förändras, så förändras hela systemet.

Det betyder att om du kan göra dig själv till en fredligare människa så har hela systemet blivit fredligare. Det stöder min tes om att arbeta på sin personliga utveckling är ett fredsarbete.

Det betyder också att det lilla delsystemet kan påverka det stora systemet på sätt som vi i dag inte kan förklara. Man kallar detta fjärilseffekten (efter en berömd uppsats av en kaosforskare, som hävdade att en fjärils vingslag i Europa kan framkalla en orkan i Stilla havet).

Vi är ovana vid detta sätt att se.

(Not:
Därför tror de flesta svenskar t ex
att Darwin talade om "den starkastes överlevnad" (survival of the strongest).
Men han var klokare än så
och hade en intuitiv känsla för dessa sammanhang
och talade därför om "den mest anpassningsbares överlevnad"
(survival of the fittest),
d v s det mest öppna systemets överlevnad.)

Det gäller andra lagar för dessa flöden. Att skilja ut sig är för oss motsatsen till att gå ihop men inte i systemteorin. Där kan ett subsystem integreras i supersystem samtidigt som det differentierar ut sig. Samhörighet (interconnectedness) innebär också beroende av varandra (interdependence).

Detta resonemang gäller också medvetandet menar Macy och därmed förenar hon systemteorin med andliga och metafysiska traditioner. "Vi vet djupt nere i vårt eget medvetande att vi hör till varandra. Från judaismen, kristendomen och islam till hinduism, buddism, taoism och indianernas religion och gudinnereligioner, så ser vi bilder av den heliga väv, som vi ingår i. Vi kallas Guds barn och delar av hans kropp, vi ses som droppar i Brahmans hav, vi avbildas som juveler i Indras nät. Vi existerar sammanvävda och beroende av varandra som synapser i nervsystemet på en allomfattande varelse." (Macy, 1983. Min översättning, LP)

Om vi börjat separera oss, stänga våra gränser, agera som slutna system - finns det då någon väg tillbaka ?

Slutna system kan bara överleva genom att börja öppna sig igen.

Det levande systemet lär, anpassar sig och utvecklas genom att reorganisera sig. Systemfilosofen Laszlo har kallat det för "öppna systems undersökande självorganisering".

Vi måste också öppna oss, reorganisera oss för att vända vår utveckling. Det betyder att vi måste börja ta in information, som vi hittills hållit ifrån oss genom våra stängda gränser, våra höga psykologiska försvar. Det är ofta en smärtsam process. Det betyder ju att vi måste ta in vad vi som människor gör med vår värld, all ondska, allt lidande, all skövling, allt förtryck vi åstadkommer. Men bara att vi igen tillåter oss att uppleva smärtan över vad som händer med vår värld "är ett mått på vår utveckling som öppna system".

Och den processen finner Macy lika väl beskriven i andliga och metafysiska sammanhang som inom systemteorin. Något skall dö för att det nya skall leva. Men det är också så att detta att börja ta in smärtan öppnar för styrkan i vår ömsesidiga samhörighet, som kommer att ge oss den synergetiska styrkan åter.

Vi väver väven igen.

Detta att "smärtan vänds till kraft" är vad som sker i Macys andra stadium, Vändningen.

Det är ett märkligt stadium. Det behöver ofta inte ta särskilt lång tid. Jag associerar till det jag berättade förut om "onsdagsköret". Gruppen, som hittills sysslat med individernas egen smärta och centrerat på likheter och olikheter för att mer och mer smälta ihop som grupp, får hjälp att höja sitt perspektiv till en universell eller kosmisk nivå. Det sker ofta med en enkel övning, som fokuserar just samhörigheten. Det kan vara en ledd meditation som Macys "Väven" som i poetiska ordalag introducerar detta universella samband bortom tid och rum. Det kan också vara en konkret erfarenhet av världsproblemen som i en "tredje-världen-lunch" (deltagarna drar lott om 10 portioner grillad kyckling och
90 portioner ris). Det verkar som om detta kopplar gruppen till denna kosmiska synergi och deras smärta vänds till kraft.

Och därmed är gruppen redo för det sista stadiet i Macys modell.

Kraftpåfyllning

När vi nu kommit i kontakt med synergin igen så måste vi "undersöka de olika sorters kraft eller synergier… som finns tillgängliga".

Vi gör det på två nivåer: personligt och socialt, eller - som Macy vill kalla dem - andligt och praktiskt.

I stadiet ingår flera typer av upplevelser och erfarenheter:

• Vi måste få uppleva kraften inom oss.

Den nyvunna kraften/synergin är ännu en nyhet för oss. Vi måste lära känna den, fördjupa den, pröva den.

• Vi måste - som Macy uttrycker det - "clarify our vision", vilket betyder både att vi renar vårt seende och klargör våra visioner. Vi har vänt perspektivet, vi måste se på ett annat sätt. Vi måste lära oss lita på den nya medvetenheten, som inte bara är vår, utan kollektiv i tid och rum. Genom övningar och ledda meditationer, som har sina rötter i shamanska ritualer och esoterisk - andlig - tradition låter Macy det kollektivt omedvetna ge oss råd och vägvisning i dessa båda delstadier. Macy har också adopterat en teknik, som utarbetats av Warren Ziegler och Elise Boulding (Ziegler, 1982; Boulding, 1986). Boulding menar att vi håller på att förlora förmågan till visioner. Särskilt för överlevnadsrörelser är det viktigt att inte bara vara mot utan också ha något att vara för. Och hur ser då "freden" ut, hur ser det fredliga samhället ut? Det måste vi ha svar på. Bouldings framtidsvisioner hjälper oss med det. I Faktaruta 16 får du veta mer om Bouldings metod och hur man kan använda den i överlevnadsarbetet.

Men i det här stadiet kan vi också:

• Utveckla färdigheter och strategier för praktiskt handlande: att identifiera mål och medel, hur man kommunicerar, praktiskt arbete o s v.

Det betyder ju att vi kommit till det stadium, som jag har kallat Handling!

Jag har gått igenom Macys modell ganska noga av tre skäl:

• Den har direkt utarbetats för fredsarbete.

• Den har ett bredare teoretiskt perspektiv än andra - som utmaning för en del och som bekräftelse för en del.

• Den svarar mot många av de funderingar som startat hela föreliggande arbete. Jag har tagit djupa intryck av Macys modell, det har väl framgått av referatet men jag säger det gärna i klartext också.

 

Hur utvecklas en arbetsgrupp?

Här finns en mängd olika teorier och modeller men jag skall välja ut en och så redovisar jag flera andra i faktarutor så behöver du inte läsa om du tycker det blir snårigt med alla modeller.

Tuckmans modell för hur en grupp utvecklas

En känd modell är gjord av Tuckman (1965). Den är bl a bekant för att han hittat så fyndiga beteckningar på modellens olika stadier, de är lätta att komma ihåg: Forming, Storming, Norming och Performing. Jag har inte kunnat vara lika smart på svenska men jag försöker genom att kalla dem Form, Storm, Norm och Handling.

Tuckmans modell är egentligen en metamodell, d v s han har kommit fram till den efter ett studium av flera andra modeller. Han har gått igenom ett femtiotal arbeten om grupputveckling.

Han skiljer mellan utvecklingen av relationerna i gruppen och det, som har att göra med uppgiften. Det betyder i princip att han skiljer mellan vad som sker på processplanet och vad som sker på sakplanet. Tuckmans stadier ser ut som i figur 11. Jag skall återge hans diskussion och då framför allt inrikta mig på processplanet.

 

	Gruppstruktur (processplanet)	Uppgiftsaktivitet (sakplanet)
Form	Prövande Beroende	Orientering
Storm	Konflikter inom gruppen	Känslomässiga svar på uppgiftens krav
Norm	Utveckling av gruppsammanhållning	Upptäcker sig själv och andra gruppmedlemmar
Handling	Funktionella roller i relationer till övriga	Utveckling av insikter och lösningar

Figur 11. Tuckmans fyra stadier i en grupps utveckling.
Efter Tuckman (1965)

 

Stadiet Form

Både på process- och sakplanet testar gruppen här ledaren och de andra gruppmedlemmarna och uppgiften, d v s man diskuterar och ifrågasätter.

På processplanet visar sig flera symtom på att man är beroende av ledaren och/eller gruppen. Det sker på olika sätt:

• genom att man diskuterar perifera problem

• genom att man diskuterar symtom

• genom att kverulera (t ex om gruppens fysiska miljö)

• genom att intellektualisera

• genom att man visar en övertro på ledaren

• genom att man anstränger sig för att bli accepterad av gruppen.

Med ett leende känner vi igen de psykologiska försvarsmekanismer jag talat om förut. Och många läsare känner säkert också igen sig från vad som händer i överlevnadsarbetet - och i yrkeslivet! Det är lätt att ge upp:

- folk är hopplösa

- dom vill inte

- det här är ju ingen grupp

- det här kan ju inte bli något

- ledaren kan ju inte hålla sig till saken

- dom snackar ju bara skit

- dom har ju ingen kontakt med sina känslor

- det här är för viktigt för att schabblas bort

- ledaren kan nog reda ut det här

Det är viktigt att veta och komma ihåg att detta är uttryck för en naturlig utvecklingsgång. När en grupp bildas så sker alltid detta: processen startar så här!! Har vi inte det perspektivet, så kanske vi ger upp. Det här stadiet måste vi igenom för att gruppen skall komma någonstans.

Till dig, som är otålig och vill komma till handling, kan jag tyvärr inte säga att det vänder i nästa stadium.

Stadiet Storm

Här kommer det fram en mängd känslor som rör uppgiftens krav. Det är en form av försvar mot att man måste engagera sig själv och kommer till uttryck som tvivel på värdet eller nyttan av vad man håller på med. Det är inte alltid säkert att detta uttrycks öppet. I stället drar man sig långsamt och helst så omärkligt som möjligt ur arbetet. Man är "upptagen", fått nya uppgifter på jobbet så man har inte tid o s v.

Om de här känslorna uttrycks, så blir det konflikter mellan gruppmedlemmarna. Det som karakteriserar stadiet är försvar, tävling, avundsjuka, opposition, bruten kommunikation, polarisering, kamp om ledarskapet o dyl.

Det är ett arbetssamt stadium det här!

Om uppgiften nu var "fredsarbete" så vill det till att vi kan behålla utvecklingsperspektivet också genom detta stadium. Det är här vi får alla diskussionerna om vad som egentligen gagnar freden, det är här gruppen splittras i fraktioner, som mer eller mindre bekämpar varandra, det är här många känner sig trötta på "käbblet". "Det är ingen idé". "När inte ens fredsarbetare kan avstå från att slåss".

Stadiet Norm

Först i detta stadium börjar vi skönja något resultat av arbetet även om vi ännu inte är framme vid några lösningar.

Otåliga som vi är kan vi nu tänka oss att i detta stadium skall arbete kring själva uppgiften äntligen föra oss till målet. Men nej! Gruppen kommer här att skaffa sig arbetsredskapen för att komma till lösningar men inte komma fram till lösningarna.

Vad som händer i detta stadium är att gruppmedlemmarna börjar acceptera gruppen och att medlemmarna är och tycker olika. Gruppen blir därigenom en enhet, som medlemmarna värnar om och stöder. Harmoni blir viktigt och man undviker konflikter om uppgiften. Aktivitet kring arbetsuppgiften tar formen av en öppen diskussion av olika uppfattningar om hur arbetsuppgiften skall tolkas. Man respekterar och värderar alternativa tolkningar i stället för att de utlöser konflikter. Nu står man inför möjligheten att med detta arbetssätt komma lösningar på spåren.

Stadiet Handling

Tuckman pekar här på att många undersökningar inte skiljer ut stadium 3 och 4. Vad man då missar är att se skillnaden mellan hur överensstämmelse, sammanhang, sammanhållning utvecklas (stadium 3) och hur detta används (stadium 4). Denna utveckling gör det möjligt att finna lösningar genom att medlemmarna stöder varandra och lämnar plats för att experimentera och att göra nya upptäckter. Hela stadiet är inriktat på vad gruppen behöver för att genomföra uppgiften.

I detta stadium finns ingen motsättning mellan processplanet och sakplanet. Gruppen, som blev en enhet i förra fasen, kan nu bli ett problemlösande instrument. Relationerna mellan medlemmarna har redan etablerats och man kan nu gå in i och t o m tillåta att en del gruppmedlemmar utnyttjar sina speciella kunskaper och färdigheter för att ta på sig en specialroll, som bidrar till uppgiftens lösning. Detta skulle i de tidigare stadierna utlöst en våldsam konkurrens och ifrågasättande. Men nu är vilka roller var och en ska ha inte en uppgift utan ett instrument för att lösa uppgiften. Gruppmedlemmarnas energi kan kanaliseras på uppgiften i stället för på inflytande.

 

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

Att beskriva den här grupprocessen har varit som att leva gruppens liv. Det känns befriande att ha nått stadium 4, nått "målet".

• Vad känns som särskilt viktigt så här "efteråt" är att det är så många steg innan vi kan börja diskutera lösningar. Vår rastlöshet, vår otålighet talar hela tiden till oss med ord som:

- vi har inte tid att tjafsa så

- freden är väl viktigare än våra små personliga konflikter

- har vi kommit hit för att jobba eller för att snacka

- vi måste vara eniga

• Det Tuckmans översikt visat så klart är:

- att det är lönlöst att pressa fram lösningar i stadium 1,

- att det är lönlöst att pressa fram lösningar i stadium 2,

- att det är lönlöst att pressa fram lösningar i stadium 3,

- lösningarna kommer först i stadium 4!

Och vi måste igenom för att komma ut.

Av egna erfarenheter vill jag också understryka vikten av att inte glömma stadium 3. Vi tror ofta att gruppen eller en individ är färdig för att lösa uppgifter bara vi hör en önskan om att ta itu med problemet. Men denna önskan räcker inte, man måste ha "verktygen" också. Hur många gånger händer det inte i överlevnadsarbetet att någon hittills passiv medlem uttrycker en försiktig önskan om "att göra något". Och vips! Så sitter han/hon i styrelsen! Det knäcker många och är orsaken till utbrändhet i arbetet. Vi har glömt "stadium 3"! n

Det finns flera processmodeller

Alla processer kan naturligtvis mer eller mindre exakt beskrivas i modeller.

Även om Freud inte beskrev sin terapi med en processmodell, så kan det naturligtvis göras. Är du speciellt intresserad av psykoanalysen så kan du se ett exempel på en sådan modell i Faktaruta 17.

En mer traditionell modell - liknande den Tuckman gjorde - för processen i en grupp har gjorts av MacKenzie-Livesley (1984). Du kan läsa om den i Faktaruta 18.

En intressant processmodell har utarbetats av Culbert (1975). Han utvecklade sin modell för att hjälpa människor som arbetar i stora organisationer (privata företag, statliga och kommunala förvaltningar), att formulera och förverkliga alternativ, som bättre passar deras behov och intressen. Han har sedan utvecklat den som en hjälp för olika grupper inom alternativrörelsen. Just därför är den naturligtvis intressant för oss. En närmare beskrivning finner du i Faktaruta 19.

Culbert betonar att det inte räcker att höja medvetenheten om systemet (organisationen/samhället), du måste också arbeta med dig själv och komma underfund med hur du genom uppfostran och socialt tryck har indoktrinerats till att inte se hur du själv satt gränser för din handlingsförmåga. Du måste höja medvetenheten om dig själv också. Det stämmer bra överens med vad jag redan sagt, att arbete på sin personliga utveckling är ett överlevnadsarbete i sig och nödvändigt i allt överlevnadsarbete.

Han skiljer också ut två olika sätt att tänka i förändringsarbete. Han kallar dem konvergent respektive divergent tänkande.

Det konvergenta tänkandet räknar bara med bristerna i systemet. Det har därför en tendens att fastna i olika rekommendationer till lösningar av sociala problem. Sedan blir rekommendationerna en källa till konflikter med andra människor, de som vi vill påverka och andra som också vill påverka dem. Det konvergenta tänkandet räknar bara med sakplanet, där härskar logiken och intellektet. Han kallar den strategi som faller ut av det konvergenta tänkandet för "partiinpiskarens".

Det divergenta tänkandet använder också intuitionen och räknar med den process, som det innebär att få människor att ändra inställning. Då närmar du dig människor med respekt och räknar med deras bidrag till förändringsprocessen som lika viktiga som dina egna. Den hållningen kallar Culbert för "statsmannalik".

Culbert har trampat på en verkligt öm tå vad gäller fredsrörelsens sätt att arbeta. Vi har alltför lätt att fastna i "konvergent" tänkande, att vår lösning är den enda. Vi diskuterar bara lösningar på våra problem och företrädare för olika lösningar låser sig i sakfrågor. Till och med gäller det i förhållande till andra delar av fredsrörelsen! Som grupp blir vi en elit som gör jobbet och de vi vill påverka blir "de passiva". Våra diskussioner rör bara hur vi skall få de passiva att vakna upp. Vi ser inte deras bidrag eller hur deras ståndpunkt är ett led i en förändringsprocess.

Culberts sätt att resonera är avancerat och skulle radikalt förändra fredsrörelsens strategi om den tillämpades konsekvent.

Metamodeller för processen i grupper

Alla dessa modeller för hur en grupp utvecklas har lockat flera att sammanföra dem i en övergripande modell, en metamodell.

Prochaska (1979, 1982) är mycket övertygad om möjligheten av en metamodell. Han går systematiskt igenom 18 olika teoribildningar och visar att de "är eniga om vilka processer, som orsakar förändringar, men oeniga om vad, som behöver ändras".

Prochaska är beteendeterapeutiskt orienterad. Han är dock välorienterad i andra teorier och hans grundsyn verkar inte slå igenom när han analyserar andra teorier. Däremot tycks den göra det när han formulerar sin metamodell, som därför har begränsat användningsområde.

Ett intressantare försök till metamodell har gjorts av Lacoursiere (1980). Han har gått igenom ett hundratal modeller över grupputveckling. 75% gäller terapigrupper resp T-grupper, ungefär lika många av varje. Övriga studier rör problemlösningsgrupper, encountergrupper och naturliga grupper.

Hans redovisning är inte analyserande. Han utgår från en modell som han själv presenterat tidigare och framställningen innebär att han undersöker hur allmängiltig den är genom att se om han kan presentera de övriga hundratalet modellerna inom ramen för sin. Lacoursieres modell innefattar fem stadier, nämligen:

1. Orientering.

2. Missbelåtenhet.

3. Bearbetning.

4. Produktion.

5. Avslutning.

I stort sett överensstämmer Lacoursieres stadier med Tuckmans.

 

Hur handskas man med en processmodell?

Under läsningen om de här processmodellerna har du säkert förstått att det är viktigt i vilken ordning stadierna kommer. Det är en av grundprinciperna i det vi kallar process. (Vill du veta mer om psykologiska processer kan du läsa Faktaruta 20.)

Men det räcker inte med ordningen.

Stadierna i en process styrs av tre principer: kontinuitets-, ordinalitets- och exklusivitetsprincipen (Cashdan,1973):

• Kontinuitetsprincipen innebär att det som sker under ett stadium är en förutsättning för nästa.

• Ordinalitetsprincipen hänför sig till den sekvens stadierna kommer i. Den innebär att stadierna kommer i en fast ordning. Man kan inte ändra denna ordning eller gå tillbaka till ett tidigare stadium.

• Exklusivitetsprincipen innebär slutligen att inget stadium kan uteslutas eller hoppas över om processen skall nå sitt mål. Eftersom vad som sker i ett stadium beror på vad som hänt i det föregående, skulle en uteslutning störa processens kontinuitet.

 

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

De här tre principerna är ju mycket viktiga för hur vi lägger upp vårt arbete. Om vi skall anordna ett möte, en kurs, en kampanj och vill att vi skall kunna föra deltagarna från passivitet till aktivitet så måste vi strikt följa processens alla stadier.

• Vi kan inte kasta om programpunkter om de medför att processens stadieföljd inte följs. Då bryter vi deltagarnas process och vet inte vad som händer dem. Troligt är dessutom att vi för dem tillbaka till det stadium de var i när de kom, d v s passivitet.

• Vi kan inte hoppa över ett stadium i processen med hänvisning till att vi inte har någon programpunkt, som kan tänkas bidra till det stadiet!

• Kraven på vår programplanering ökar. Det är viktigt att ett visst inslag kommer på förmiddagen och inte på eftermiddagen. Vad gör vi då om föredragshållaren/artisten inte kan komma på förmiddagen. Vi blir naturligtvis hårt frestade att ta hans/hennes erbjudande om eftermiddagen! Men det kan medföra att hela vår uppläggning faller ihop! Det syns naturligtvis inte i programmet och kanske inte någon av deltagarna skulle reagera. Men i och med att du nu vet så har du också ett större ansvar!

• Nu räcker det inte längre med att säga att programmet är "rikt varierat"! Varje inslag måste vara en del av processen! Du måste veta vad du gör!

• Att inte följa en genomtänkt process är naturligtvis en av anledningarna till att t ex många konferenser är dödande tråkiga. Deltagarna skapar sig sin egen process genom att "ta pauser", prata med andra deltagare för att få ut något av konferensen. Det är därför man säger att "kontakter", det sociala livet är en viktig beståndsdel. Men inte om du vill vara säker på att ditt budskap går fram. n

Kan vi nu försöka oss på att formulera vilka stadier, som borde ingå i den process, som skall föra oss från Alarm till Handling?

Ja, nu är vi väl mogna för det. Och det sker i del 4.

Till nästa kapitel
Till detta kapitels början
Till innehållsförteckningen

 

 

<