FAKTARUTA 21

Aspekter på valet av modell

En faktaruta för den psykologiskt intresserade

 

En översikt över modelltyper

Ofta är processmodeller sammanfattade i korta, ibland slagkraftiga stadierubriker, t ex Battegays (1984-85) modell:

1. Undersökande kontakt

2. Regrediering

3. Katarsis

4. Insikt

5. Social inlärning

eller Tuckmans (1965)

1. Form

2. Storm

3. Norm

4. Handling

Många liknande modeller är relativt lätta att förstå - ofta redan utifrån stadierubrikerna. En del har dock rubriker, som ter sig meningslösa. Sett bara till stadierubrikerna ger exempelvis Schillings (1979) modell inte mycket till information:

1. Förberedelse

2. Övergång

3. Konsolidering

4. Avslutning

Nu kan ju sägas att det är beskrivningarna på stadierna som är det viktiga, inte rubrikerna. Jag vill då påminna om att ett av syftena med mitt sökande är att finna en processmodell, som kan spridas och användas i vida kretsar och av människor, som kanske inte är vana vid psykologisk terminologi. Det är därför viktigt att stadierna kan sammanfattas i korta och meningsfyllda och gärna slagkraftiga rubriker.

Detta innebär att vi måste undvika meningslösa termer som Förberedelsestadiet (Angelöw, 1981) eller Avslutningsstadiet (Schilling, 1979). Likaså skall vi undvika alltför speciella termer som Reg-ressionsstadiet (Battegay, 1984-85), Decathexisstadiet (Kübler-Ross, 1969) eller Motberoendestadiet (Bennis-Shephard, 1956).

De modeller, som saknar stadierubriker, är naturligtvis inte oanvändbara. Det viktiga är ju om beskrivningarna kan bidra till vårt syfte. Beskrivningarna kan ju också ge uppslag till stadierubriker, som fyller våra behov.

Ett annat problem är vad som beskrivs i stadierubrikerna.

Bemporad (1976) beskriver en modell med följande rubriker:

1. Etablering av den terapeutiska relationen

2. Hjälp att förändra strukturen i mellanmänskliga relationer

3. Hjälp att handskas effektivt med realistiska livsproblem

Perspektivet är här begränsat till terapeutens/gruppledarens. Ett liknande perspektiv ger Fenichels modell för psykoanalytisk korttidsterapi (efter Cashdan, 1973):

1. Psykodiagnostisk fas

2. Fas för val av intervention

3. Tillämpningsfasen

Perspektivet (gruppledarens) är ju i och för sig inte något dåligt för våra syften, men rubrikerna förutsätter kännedom om metoder och tekniker och är därför av begränsad användning.

Ett annat perspektiv ger Kolb (1984) i sin gestaltterapeutiska modell för "mognad":

1. Nuvarande beteende

2. Gamla historier och gamla trauma

3. En klar självuppfattning

4. Att fatta livsbeslut

5. Nytt beteende

Modellen koncentrerar sig på deltagarnas beteenden i varje stadium. Detta gör också Mann (1967) men kanske mer specificerat:

1. Initiala svårigheter

2. Omoget handlande

3. Konfrontation

4. Internalisering

5. Separation

Likadant Kübler-Ross (1969) men fokuserat på deltagarnas känslor:

1. Chock, förnekande och isolering

2. Vrede

3. Köpslående

4. Depression

5. Accepterande

6. Decathexis ("energislut", död)

Modellen beskriver individens reaktioner under olika faser, inte varför eller hur.

Detta gäller många modeller: man har observerat att efter fas A följer fas B… o s v. En typisk kommentar är denna: "Till slut, efter en tillfredsställande lösning av dessa problem med kontrollen, kommer känslomässiga problem i centrum" (Schutz, 1958). Vi får inte reda på hur problemen löses eller vad som gör att gruppen går in i nästa stadium, vilket ju är mycket viktigt för vårt syfte.

Liknande modeller har också deltagarperspektiv men sätter samspelet dem emellan i centrum. Jag skall ge några exempel.

Frews modell (1983) är grundad på erfarenheter från gestaltterapigrupper:

1. Anslutningsstadium: frågor om vem jag är och om jag passar in

2. Kontrollstadium: kamp om kontroll och inflytande

3. Känslostadium: upptagen av närhet

Dumphy (1964) grundar sig på Bions fyra emotionella gruppfenomen (beroende, kamp, flykt och parbildning, på engelska dependency, fight, flight och pairing) och finner följande sekvens, som går från deltagarnas samspel med ledaren till deras eget samspel:

1. Beroende av ledaren

2. Kamp mot ledaren

3. Flykt från ledaren

4. Parbildning (upplevelser av värme, närhet, stöd)

5. Arbete (med relativt lite känslor).

Liknande modeller presenteras också av Slater (1966), Beck (1981), Bennis-Shephard (1956), Cashdan (1973), MacKenzie-Livesley (1984), McLeod (1984), Mills (1964) och Schroder-Harvey (1963).

I kristeorier överväger individperspektivet som exempelvis hos Selye (1976):

1. Alarmreaktion

2. Motståndsstadiet

3. Utmattningsstadiet

Samma gäller Caplan (1964), Cullberg (1975) och Wolkenstein (1977).

Ett helt annat angreppssätt ses i teorier om tillväxt och utveckling. Känd är ju Piagets modell för kognitiv utveckling (här efter Kolb-Fry, 1975):

1. Sensoriskt-motoriskt stadium

2. Representationsstadiet

3. Stadiet för konkreta aktiviteter

4. Stadiet för representerande logik

Detta är visserligen en modell för individens kognitiva utveckling från 0-15 års ålder. Men den har fått betydelse också för gruppinlärningsteorier. Så uppvisar exempelvis Lewins modell för upplevelseinriktad inlärning (experiential learning) vissa likheter med Piagets (efter Cooper, 1975):

1. Konkret erfarenhet/upplevelse

2. Reflekterande observation

3. Bildning av abstrakta begrepp

4. Aktivt experimenterande

(Not om experiential learning:
Engelskans experience betyder ju
både upplevelser och erfarenheter,
varför det är svårt att översätta uttrycket.
Det är för övrigt typiskt att upplevelse och erfarenhet
jämställs i engelskan.
Hur mycket av svenskarnas förakt för upplevelser
ligger inte i att vi inte räknar dem
som "riktiga" erfarenheter.
Om vi såg upplevelser och erfarenheter
som samma sak skulle vi ha
en helt annan pedagogik i skolan.)

Detta är en cyklisk modell så att efter stadium 4 återvänder den till stadium 1 o s v.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att rubrikerna varierar mycket. De har gett beskrivningar av:

• terapeutens beteende t ex Att hjälpa till att få tillbaks struktur i mellanmänskliga relationer eller Fasen för val av intervention

• deltagarnas beteenden t ex Gamla historier och gamla trauma eller Initiala svårigheter

• samspelet mellan deltagare t ex Kamp om kontroll och inflytande eller Parbildning

• psykologiska utvecklingsnivåer, "kognitiva arbetssätt" t ex Stadiet för kognitiva arbetssätt eller Abstrakt begreppsbildning

• vad som åstadkommer förändringen (metoden) t ex Bearbetning, Reflekterande observation

• målet för stadiet t ex Tillit, Påverka andras liv

• vad som skall arbetas med under stadiet, t ex Hopplöshetsarbete, Underhåll

• vad som händer under stadiet t ex Vändningen

• kombinationer t ex förändring hos deltagarna plus regler för terapeuten eller arbete på sakplanet plus arbete på processplanet

Vad är det modellerna försöker att beskriva?

Man fokuserar, som denna översikt velat visa, mycket olika i modellerna.

Ibland är det metoden som (terapeuten eller gruppen) använder, som exempelvis Bearbetning (Cullberg, 1975), Undersökande kontakt (Battegay, 1984-85), Reflekterande observation (Lewin) eller Hopplöshetsarbete (Macy, 1983).

Ibland är det målet för stadiet som fokuseras såsom Tillit (Barrett- Lennard, 1975), Påverka andras liv (Culbert, 1974, 1975) eller Vändningen (Macy, 1983)

Ibland är det vad som skall arbetas med under stadiet (ofta svårt att skilja från målet om man ser enbart till stadierubrikerna) som Underhåll (Prochaska1984, Prochaska-DiClemente, 1982), Nyorientering (Cullberg, 1975) eller Kraftpåfyllning (Macy, 1983).

Flera modeller försöker förena olika aspekter i samma modell. Wolpes beteendeterapeutiska modell (se exempelvis Cashdan, 1973) innefattar sju stadier där han dels anger vilka förändringar, som sker med klienten och dels vilka regler terapeuten har att följa för varje stadium. Stock-Thelen (1958) skiljer ut fyra stadier men har för varje stadium samspelet mellan arbete och emotionalitet i blickpunkten.

Den dynamiken känns igen av alla, som har erfarenheter som ledare av grupper. Det är en medveten växling mellan arbete på sakplanet och relationsplanet för att i slutändan kunna garantera en hög nivå på arbetet på sakplanet.

Tuckman (1965) gjorde ju - som jag har visat förut - en liknande uppdelning. I stället för Arbete eller sakplan talade han om Uppgiftsaktivitet och i stället för Emotionalitet eller processplan om Gruppstruktur.

 

Var i processen skall modellen börja och var skall den sluta?

För vårt syfte skulle man kunna tänka sig en modell vars första stadium fokuserar på det tillstånd gruppen/individen befinner sig i när arbetet börjar och vars sista stadium är det tillstånd man avser att nå, medan de mellanliggande fokuserar någon form av "terapeutiska", helande steg.

Ett sådant första stadium kan vara det stadium av Alarm jag har talat om. Det betecknar det tillstånd, som många människor befinner sig i som ett resultat av den psykiska terror, som kärnvapenrustningen skapat.

Macy (1983) säger rent ut att hon inte behöver något Alarmstadium i sina kurser utan går direkt på en psykisk bearbetning av det tillstånd av alarm som kursdeltagarna redan befinner sig i.

Beträffande det sista stadiet: skall det beteckna det tillstånd, som gruppen/individen skall befinna sig i efter processen eller den sista fasen i
arbetet? Stadiet Handling avser ju närmast det första alternativet, likaså Nytt beteende (Kolb, 1984), Påverka andras liv (Culbert, 1975) och Handskas med verkligheten (Wolkenstein, 1977). Stadierubriker, som däremot mer betecknar sista fasen i arbetet är Rekonstruktion (Caplan, 1964), Nyorientering (Cullberg, 1975) och Kraftpåfyllning (Macy, 1983).

 

Modellen bör vara konsistent

Jag tycker också att stadierubrikerna inte skall blanda mål, metoder och andra komponenter. Jag kallar detta att modellen bör ha konsistens. Studera till exempel Macys modell:

1. Hopplöshetsarbete

2. Vändningen

3. Kraftpåfyllning

Hopplöshetsarbete antyder den typ av problematik man arbetar med. Krafpåfyllning antyder vad man gör med individen, metoden, att individen kommer ut med större kraft efter stadiet. Vändningen antyder att något sker med gruppen/individen. Om stadiet hette Vändpunkten så vore det egentligen inte något stadium utan något som sker vid en viss punkt i Hopplöshetsarbete. Nu kallar Macy det Vändningen och när vi studerar det närmare förstår vi att det är ett stadium.

Men som vi ser blandas olika olika typer av mål eller metoder eller problem i Macys rubriker. Modellen är vad jag vill kalla inkonsistent. Därmed är inte sagt att arbetet i stadierna är oviktigt eller att modellen är felaktig.

 

Sammanfattning

För ett konstruera en bra, användbar modell måste vi alltså:

• bestämma vilken typ av modell, som är bäst för vårt syfte

• bestämma vad stadienamnen skall beskriva

• bestämma var i processen, som modellen skall börja och var den skall sluta

• göra modellen konsistent.

Tillbaka till det ställe i kapitel 7 där Du hänvisades hit
Tillbaks till