Kapitel 7

 

 

 

En modell för hela processen från Alarm till Handling

 

 

 Vi tänker oss att du har lett den vanliga typen av möte. Du har visat en film (hållit ett föredrag…) och nu är det tid för att diskutera vad som bör göras.

Det är möjligt att du får en diskussion som till synes verkar intressant och givande. Men om du börjar syna resultaten lite närmare kommer du att upptäcka att du antagligen inte nått ditt mål: att aktivera människor för freden och mot kärnvapenhotet. Titta på vilka som pratade. Det var säkert till stor del de vanliga "pratarna", d v s de som alltid yttrar sig på mötena. Men hur reagerade de övriga? Hur många har blivit aktiva efter mötet? Titta också på hur man pratade. Hur mycket av sådana där psykologiska försvarsreaktioner hörde du? Hur mycket var intellektuellt dribbel, spel för gallerierna? Hur många av "pratarna" är eller har blivit aktiva annat än som "pratare"? I själva fredsarbetet?

Nej, det är faktiskt så att man inte kan skrämma folk till handling. Tvärtom, de flesta blir tysta och paralyserade och passiva.

Vi håller på att söka en annan modell för vårt arbete.

 

Hur ser våra målgrupper ut?

Med få undantag börjar de modeller vi gått igenom vid ett stadium, där man beslutat att "göra något åt problemet", det må vara att börja gå i terapi, att tillsätta en arbetsgrupp för att genomföra en uppgift eller att samla några för att få till stånd en förändring (i grannskapet, i närsamhället, i samhället).

Överlevnadsrörelsen har i sitt arbete delvis samma utgångspunkt: den vill nå sådana som tycker att det är dags att göra något åt problemet för att inrikta deras energi på några konkreta handlingsalternativ. Det betyder i stort sett att denna del av arbetet riktar sig till sådana som klarat av sin passivitet och hjälplöshet, jag kallar den gruppen De Handlingssökande.

Men vi har också andra mål: de som fortfarande sitter fast i passiviteten och hjälplösheten måste hjälpas ur denna och hitta uppgifter i arbetet.

Dessa kan tänkas bestå av åtminstone två grupper:

• de, som tidigare tänkt att "man borde göra något" och är på väg att finna sin handlingskraft. Dessa behöver ett sista incitament för att ta det avgörande steget. Prochaska (1984) talar om ett förberedelsestadium. Han påpekar att dessa är mottagliga för exempelvis socialt tryck. Jag kallar dem för De Handlingsberedda.

• de, som inte vill göra något eller som känner obehag inför att göra något eller som förtränger problemet eller som aldrig tänker på möjligheten eller som kanske intalat sig att det inte är nödvändigt att göra något eller som inte orkar eller som försökt tidigare. De sitter fast i passiviteten. Det är dessa, som man inom överlevnadsrörelsen brukar kalla de passiva. Jag tror det är mycket viktigt för oss själva att vi åtminstone kallar dem för De Passiviserade - om vi nu skall kalla dem något.

Till dessa grupper kommer så de som aktivt vill ha kvar nuvarande rustningsnivå (eventuellt öka den), vill ha kvar kärnvapen som skydd mot kriget/för friheten. Den omfattar allt från sådana, som uppriktigt tror att freden bäst bevaras på detta sätt (De Vilseförda) till dem, som tjänar ekonomiskt/personellt på dessa tillstånd (De Onda?).

Överlevnadsrörelsens uppgift vad gäller De Handlingsberedda är att komma med det där sista incitamentet, som leder till beslutet att "göra något". Man får lätt intrycket att mycket av våra ansträngningar gäller denna grupp.

De Passiviserade är den största gruppen och den mest heterogena. Dessa olika människor måste ju påverkas av olika saker - om de kan påverkas. Den som aldrig tänkt på möjligheten att själv göra något kanske plötsligt kan slå om, om en uppgift dyker upp som självklart passar in i den personliga situationen och upplevs som relevant. För den som förtränger problemet kommer troligen försvaren att slå till om man försöker "tjata" fram något o s v.

Åtgärder, som bidrar till att försätta individen i ett tillstånd av alarm, är mycket vanliga i fredsarbetet. Detta var ju utgångspunkten för hela detta arbete. Att visa en film om kärnvapenkrigets konsekvenser, att hålla ett föredrag om medicinska/ekologiska effekter av kärnvapenkriget, att göra utställningsmontrar om hur rustningen fördelar sig i världen eller om Hiroshima/Nagasaki, att skriva om hur skör tråden mellan fred/krig är. Allt detta bidrar till att försätta individer i ett tillstånd av alarm.

Som vi sett av diskussionen om skrämmande budskap, så synes inte rädslan/skrämseln/ångesten vara så avgörande för att vi skall känna oss kapabla att handla, som det faktum att vi kan kontrollera rädslan eller hotet eller faran samt om vi tror att åtgärderna hjälper, samt om vi är kapabla att genomföra dem. Om vi kan kontrollera rädslan och tror oss om att kunna genomföra effektiva åtgärder så är det troligt att man kan stå ut med en stor del alarmerande stimulation utan att svikta och börja visa stressymtom.

Problemet är, att de som känner sig kompetenta och tror att åtgärderna hjälper, troligen redan gör sin del av fredsarbetet på ett eller annat sätt. De som inte tror sig kompetenta och inte tror att det tjänar något till, drar sig tillbaka och lär sig inte något nytt. Tvärtom - de får bekräftat gång på gång att det inte går, att de inte kan.

För båda grupperna bekräftas deras agerande av deras egna självuppfyllande profetior.

Vad gäller De Passiviserade är extremfallet den inlärda hjälplöshet som Seligman visat ingår i depressiva tillstånd.

Men det är De Passiviserade som är fredsrörelsens stora potentiella målgrupp. Det är den fredsrörelsen sökt påverka i alla tider men också blivit så besviken på. Besvikelsen har gått ut över just dem man velat påverka. De har kallats de passiva. Och därmed har vi egentligen bidragit till att göra dem ännu mer passiva, därtill med dåligt samvete över att fredsrörelsen är besviken.

Men de är inte passiva, de är passiviserade! Genom den process, som jag har skildrat tidigare.

Nu står vi inför möjligheten att hjälpa dem ur denna passivitet, inte genom att ge dem dåligt samvete utan genom att skaffa oss förståelse för den process, som går åt motsatta hållet, som leder till befrielse ur hopplöshetens fängelse.

 

Hur planerar vi den befriande processen?

Planerarna har att ta ställning till en av följande två typer av situationer:

1. Vi har tänkt oss programmet bestående av punkterna 1, 2, 3, 4. Till vilket stadium i processen kan man tänka sig att punkt 1 bidrar? Punkt 2? O s v. Stämmer ordningen med modellens eller måste vi ändra ordningen mellan våra programpunkter? Är det något stadium som vi inte bidrar till?

2. Vi har flera programpunkter, vi vill visa upp vad vi kan men på ett sätt så det bidrar till att fler blir aktiva i fredsarbetet. Här kan man utgå från processmodellen och söka i sin repertoar efter programpunkter, som bidrar till stadium 1, till stadium 2 o s v och på det viset få en uppbyggnad av programmet, som främjar processen, som ökar sannolikheten att deltagarna går hem mer aktiva, mer parata till handling än när de kom.

Planerarna kan ställa sig följande frågor:

• Vad händer med deltagarna under denna programpunkt?

eller:

• Är detta något (har vi något) som bidrar till detta processtadium i planeringsmodellen?

Allt som görs bör bidra till att föra individerna genom denna process. Det här bör vi som planerare vara väldigt medvetna om. Vi skall skaffa oss ett instrument för planeringen, en modell för hur processen ser ut.

Vilka krav skall vi ställa på modellen?

Processmodellens rubriker bör på ett kortfattat, meningsfullt och slagkraftigt sätt beskriva det psykologiska tillstånd eller den psykologiska process, som för deltagarna fram till nästa stadium. Modellen skall kunna användas för att planera fredsaktiviteter även av personer, som inte är vana att tänka i psykologiska eller psykoterapeutiska facktermer. I Faktaruta 21 kan den psykologiintresserade modellbitaren hitta en genomgång av ett stort antal processmodellers rubriker.

Det är också bra om stadierna (eller deras beteckningar) är konsistenta, d v s beskrivningarna, rubrikerna, skall var hämtade inom samma referensram.

Så har jag också sagt att stadierubrikerna bör på ett övergripande plan beskriva vad som för deltagarna genom ett stadium och till nästa.

Jag vill också påminna om att processens stadier inte kan ändras till ordningen eller att inget stadium kan hoppas över.

 

En modell för processen från Alarm till Handling

På grundval av de tidigare resonemangen föreslår jag att vi för in tre stadier emellan Alarm och Handling för att verkligen kunna nå det åtråvärda målet Handling. Min modell ser ut så här:

1. Alarm

2. Dialog

3. Samhörighet

4. Kraftsamling

5. Handling

I följande kapitel skall jag gå igenom varje stadium för sig och berätta om vad som karakteriserar dem.

Till nästa kapitel
Till