Hufvudstadsbladet (Finland), den 18 juni 1991Tillbaks till recensioner
Tillbaks till innehållsförteckningen
Individen i grupp
av Birgitta Boucht
Går det att skrämma folk till handling? Får man mänskor att borsta tänderna genom att ge dem uppskakande information om karies? Lockar man folk att arbeta för fred genom att beskriva kärnvapnens verkningar? Går det att skrämma fram ekologisk insikt? "Nej", säger Lennart Parknäs, psykolog och aktiv inom Psykologer mot kärnvapen i Sverige, i sin bok "Vägen till förändring. En handbok för överlevnadsarbete" (Pax förlag, 1990). Han inleder med ett exempel om tandborstningen. I ett experiment där tre grupper utsattes för tre olika grader av skrämselinformation beträffande karies (hög-medel-låg) visade det sig att den grupp som åhört föreäsningen med lägsta skrämselvärde ändrade sina tandborstningsvanor mest. Den grupp som utsatts för högsta grad av skrämsel med bilder av blödande, tandlösa munnar ändrade inte alls sina dåliga tandborstningsvanor. Däremot förhöll den sig mest positiv till föreläsningen!!
På basen av många undersökningar och egen erfarenhet drar Parknäs slutsatsen att det som han kallar Alarm-Handling-modellen inte fungerar i fredsarbete eller något överlevnads-arbete överhuvudtaget. Människan är inte så funtad. Det går inte att visa en hemsk film om kärnvapenkrig och sedan tro att publiken handlar emot krig. Det som händer är att ett stort antal psykiska försvarsmekanismer sätter in: regression, förnekande, projektion, rationaliserng, isolering och undertryckande av känslor.
Samtidigt som publiken kan tycka att det varen mycket upplysande film, ett bra möte, en utmärkt föredragshållare!
Det här är ett fenomen som psykologer varit medvetna om länge, och många fredsarbetare, agitatorer och folkupplysare likaså. Många har suckat över problematiken. Det är Parknäs stora förtjänst att han går vidare: söker andra lösningar, gör upp nya modeller, visar på ett helt annorlunda sätt att arbeta med dessa frågor. Och han säger snällt och vänligt åt dem som klagar över att de ju gjort sitt bästa och nu tycker sig bli orättvist bedömda "Du känner till för litet om människans natur och dig själv."
För den som vill veta mera om "männislcans natur och sig själv" är Parknäs bok skriven.
Han skriver följaktligen om uppfostran, om gruppdynamik, psykiska kriser, konfliktlösningsmodeller, vår syn på oss själva och vara motståndare, vår vilja och förmåga att ändra på våra liv och tankemönster. Han anser att varje förändrnng inom en enskild individ medför en förändring av det kringligggande systemet. Han uppepar gång på gång att det är ett fredsbete att utveckla sig själv, alla behöver inte sitta i fredsföreningars styrelse eller skriva brev till presidenter för att vara till nytta
"Vi håller på att söka en annan modell för vårt arbete (...) i stället för att slå folk i huvudet med det ena hemska fakumet efter det andra som de förtränger, skulle vi inom fredsarbetet inrikta oss på att hjälpa dem att känna igen och sätta ord på sina egna upplevelser.~
Krig mot Jantelagen
Parknäs startar med att förklara krig mot Jantelagen. En uppfostran som tutar i oss att vi ingenting är och att vi inte skall sticka upp ger som resultat en inlärd hjälplöshet, som hämmar oss i alla situationer där det gäller att handla och känna fritt. Den som alltid petats in i ett strikt mönster och en snäv ram kan inte agera fritt.
Parknäs refererar Seligmans undersökning om hundar som fått elchocker och lärt att de inte kan ta sig över ett hinder i sin bur. Också när hindret sedan länge avlägsnats är hundarna apatiska och initiativlösa. De tar sig inte frivilligt över på andra sidan buren, de ligger i ett hörn och gnyr undergivet. Först då de upprepade gånger &endash; upp till hundra gånger &endash; dragits över till andra sidan buren hävs deras inlärda hjälplöshet och de är förmögna att handla på egen hand.
Många mänskors liv påminner om de elchockade hundarnas. De är oförmögna att ta sig ur sina invanda mönster, sina kriser och roller. De ser dem inte ens. De ser inga andra möjligheter än att ligga stilla i ett hörn och gny eller låta mönstret upprepa sig: elchocka andra. Tanken att gå in i sig själv och förändra sig själv är främmande och hotfull. Ändå är den enda framkomliga vägen till självtillit, identitet och personlighetsutveckling att återfå sina autentiska känslor, se t.ex. rädslan i ögonen, se vad den handlar om.
Parknäs presenterar och diskuterar många psykologiska och terapeutiska modeller i sin bok, vilket gör den till en utmärkt kunskapsrik uppslagsbok för den som är intresserad av sinsemellan olika teorier. Efter att ha utdömt Alrm-Handling-modellen övergår han till andra möjligheter. Han har låtit sig inspireras av många: Carl Rogers, Fritz Perls, Joanna Macy, Irving Yalom, Willis Harman och Ken Wilber är några av dem som tycks ha satt de betydelsefullaste spåren i hans tänkande. (Det är ett plus i boken att han så generöst nämner sina inspiratörer och deras verk. Läsaren uppmuntras att söka sig vidare på egen hand.)
Av Rogers har han bl.a. fått insikten om hur oerhört viktigt det är för varje människa att bli sedd, vara totalt sedd och accepterad, hurudan hon än är. Rogers själv var fenomenal på detta, berättar Parknäs. Som ung lyckades han få kontakt med en kataton patient som inte pratat på flera år, genom att tiga tillsammans med honom i veckor!
Låt människor prata
Kanske det är viktigare att vi hjälper mänskor att prata om sig själva än att vi pratar? frågar Parknäs fredsarbetarna. Kanske det är viktigare att vi hjälper mänskor att lita på sina egna upplevelser och erfarenheter än att vi får dem att lita på våra?
Och det gäller motståndare likaväl som meningsfränder. Man bör ha respekt för motståndaren och i en konfliktsituation sträva efter att hitta gemensamma behov och därigenom också gemensamma lösningar. En konfliktlösning där ena parten vinner är inte en lösning. Inte heller då båda säljer sig. Resultatet av äkta problemlösningar är att båda vinner.
För att lösa en konflikt behövs tid, respekt och förmåga att kommunicera. Parknäs talar om kommunikationens två nivåer: sakplanet och processplanet. I vårt samhälle överbetonas sakplanet, innehållet, intellektet, fakta. Många tror kanske att sakplanet är det enda som finns.
På sakplanet utförs arbetet. Där härskar logiken, orden, reglerna. "Till saken, mina herrar!" säger ordföranden.
Samtidigt finns processplanet, som handlar om relationen mellan dem som talar. Hur talar de? Vad känner de? Vad visar de? Här finns den nonverbala kommunikationen, tonfallen, gesterna, kroppspråket. De stora konflikterna i grupper utspelas mestadels på processplanet utan att vi är medvetna om det. Första steget till att förbättra den dolda kommunikationen är att erkänna att den finns.
Ett enkelt exempel kan vara Joanna Macys berättelrse om en flygresa där hon hamnade bredvid en man som jobbade på Pentahon. De hade diametralt motsatta åsikter i det mesta och framförde dem med emfas. Det var så ofruktbart och tröttande att Macy bestämde sig för att byta ämne. Efter en stund satt de och visade bilder på barn och barnbarn. Då säger plötsligt Pentagon-mannen: "Vet du, när man tänker på sina barn, så undrar man ibland vad man håller på med!"
Gruppdynamiken
Som psykolog har Parknäs jobbat med grupper av olika slag och tydligen arbetat speciellt med allt det osynliga och spännande som händer mellan människor på processplanet. Gruppdynamiken är ju oftast densamma varhelst mänskor kommer samman - på arbetsplatser, i fredsgrupper, i politiska sammanhang - och vem har inte känt behov av att "utvecklas från en låst, stel, konfliktfylld, ineffektiv grupp"?
Andan i gruppen avgör hur gruppen fungerar. Det är lika självklart som föga beaktat i praktiken. Det handlar om gruppens öppenhet kontra slutenhet, otrygghet-trygghet, tvång-frihet, konflikt-problemlösning etc. Det är inte en anda som förändras till det bättre av sig själv. Den förändras inte heller på befallning.
Hur gör vi då? Parknäs skisserar en modell med stegen Alarm-Dialog-Samhörighet-Kraftsamling-Handling och ger ett otal praktiska förslag till hur man kan arbeta enligt den. Den är en handlingsmodell som är strukturerad så att ett stadium inte kan bytas ut mot ett annat, man kan inte hoppa i ordningsföljden, man kan inte utesluta något steg. Det handlar om att ge ordentlig tid åt processen, att inte manipulera eller skrämma fram resultat. Mänskor i grupp måste få tid att formulera sig själva via sina egna känslor. Det sker i stadiet Dialog. Samhörighet innebär att individen börjar inse eller ana att hon är en del av en större samhörighet, universell eller kosmisk. Stadiet Kraftsamling handlar om att se sina egna visioner, undersöka sina egna resurser, hitta sin plats och sin uppgift. Efter alla dessa stadier - som kan ta några timmar eller flera år att få igenom - beroende på situationen - är tiden mogen för Handling.
Vad Handlingen är lämnar Parknäs öppet för var och en att bestämma själv.
"Här gäller det inte att med knep få till stånd ett beslut. Här gäller det att frigöra mänskor från sina egna och andras bojor, att värna om varje mänskas integritet och kreativitet. Låt inte det osynliga våldet i form av ironi, förlöjligande, intellektualiserande, övergrepp breda ut sig. Värna om individens rätt att bli respekterad."
"Vägen till förändring" är en mycket inspirerande bok. Det tar en viss tid att vänja sig vid dess uppläggning, eftersom den startar med en sammanfattning och sedan är uppdelad i kapitel och faktarutor av olika slag. Småningom leder dock en understreckning till en annan, och bokens energi flödar fritt. Så snart läsaren öppnar sig för de experiment och frågor Parknäs föreslår bevisas också riktigheten i hans påstående att "samarbete är att ge och få energi".
Det är svåra frågor boken handlar om. Överlevnad, en total förändring av vår mänskosyn och vårt gamla vetenskapliga paradigm, ett försök att finna en teori på ett högre plan, som förenar naturvetenskapligt, filosofiskt-psykologiskt och religiöst-mysticistiskt tänkande. Ändå är boken inte svår. I rättan tid kommer den alltid med uppmuntrande tillrop till den som tyngs ner av problemens storhetsgrad och skenbara oändlighet.
"Each one teach one!" Var och en lär en! Det skulle egentligen räcka, säger Parknäs förtröstansfullt.
Birgitta Boucht
Tillbaks till recensioner