Tillbaks till recensioner
Tillbaks till innehållsförteckningen
Miljötidningen 4/92
Från förlamning till handling
Folk blir andligen förlamade
av allt elände de får höra om.
Men om folk fick möjlighet
att känslomässigt bearbeta
sina upplevelser av eländesbudskapen
skulle de orka engagera sig
Tips för att få miljörörelsen att växa.
Varför är det så få människor som engagerar sig i vår tids viktiga frågor - om miljö, fred och solidaritet, kort beskrivet som överlevnadsfrågorna?
Om man ska tro psykologen Lennart Parknäs i hans bok Vägen till förändring, Pax förlag, 1990, beror det på att folk blivit andligen förlamade av allt elände de får höra talas om via alla medier och överlevnadsorganisationer. Men om folk finge möjlighet att känslomässigt bearbeta sina upplevelser av eländesbudskapen skulle de orka engagera sig.
Man behöver få samtala, spela och leka av sig sina upplevelser. Men när såg vi väl miljögrupper ta sig tid att tala om sina känslor inför miljöhoten? Vi har så bråttom att genast besluta vad vi ska göra härnäst att vi inte hinner bli personliga.
Vägen från insikt till handling måste gå över två förberedande stadier.
Eller mer utförligt:
När vi exempelvis hör talas om ozonhålen tycker vi det är otäckt och vi försätts enligt Parknäs i alarmstadiet. De flesta kopplar på sina psykologiska försvarsmekanismer. Dessa kan vara förnekande (ozonhålen är en bluff), förbarnsligande (myndigheterna får ta ansvaret), projicerande (det är andras fel) eller andra försvar. Våra försvarsmekanismer är nödvändiga för att vi ska stå ut, men fungerar som bromsar som måste lossas för att vi ska kunna gå vidare.
Efter alarmstadiet bör vi därför ge oss in i Dialogstadiet. I detta bearbetar vi i små grupper vår känsla av eländet. Vi talar om vad vi känner utan återrapportering till några större grupper.
Detta påminner om kristerapi som exempelvis brandmän får genomgå efter otäcka upplevelser. Dialogstadiet är viktigt och får inte hoppas över.
Nästa steg kallar Parknäs Samhörighet. Nu ska vi känna att vi inte är ensamma utan tillhör en grupp. Detta kan ske genom allsånger, grupplekar, gruppbön eller gruppmeditation. För stela och genomintellektualiserade svenskar kan detta vara svårt. Och här visar sig bristen på lämpliga sånger. Vi kan ju inte alltid sjunga We shall overcome. Poeterna är viktiga i kampen!
Stadium fyra kallas Kraftsamling. I detta kan man utbyta erfarenheter av exempelvis miljökamp. Erfarenhetsutbyte brukar ju förekomma på Miljöförbundets läger och verkar ofta riktigt uppiggande.
Slutligen är det dags för Handling då vi lägger upp planer för kommande verksamhet. Alla dessa stadier skall klaras av för att stimulera till aktivitet, enligt Parknäs.
INLÄRD HJÄLPLÖSHET
Fler orsaker till passivitet: känslan av att det inte hjälper om jag engagerar mig. Den inlärda hjälplösheten spelar roll. Miljöhoten är så abstrakta för flertalet människor, hur många har sett algblomning?
Hur ska miljörörelsen bli starkare? Ska vi starta terapigrupper? Ska vi tänka ut lagom stora uppgifter att klara av för att öka vårt självförtroende? Ska vi hitta metoder att synliggöra miljöhoten, kanske exkursioner till hav och skog och följa Parknäs' modell...
Ulf Flodin