Tillbaks till Innehållsförteckningen Förord

 

Jag skriver det här i stor vånda och i stor ödmjukhet.

I vånda därför att det är ett liv som avslutas. Ett nytt som börjar. Det här är det gamla livets testamente. Det är ett testamente med stränga regler men också med så mycken kärlek jag mäktar. Det måste skrivas för att jag skall kunna gå vidare. Det är nödvändigt.

Det handlar om att överleva. Det finns så mycket som vi skall överleva. Kärnvapenkrig. Hotet om kärnvapenkrig. Miljöförstöring. Orättvisor. Förtryck.Våld, våld utom oss och våld inom oss.

Och att jag är bara jag.

Det där "bara" är vår värsta fiende. Detta "bara" tillåter oss inte att se, att se sammanhang, att se vår tillhörighet, att se helheten, att se vår storhet. Men mitt "bara" är ett val, jag kan välja bort det och vägen till visionerna är öppen. Suzanne Brøgger har sett det: "Hos Spinoza är realitet och fullkomlighet ett och detsamma… för mig är utopin och "världens sanna natur" inte heller motsättningar, båda delarna är bundna i den lag som heter evolution."

Våndan gäller också mitt budskap. Jag vet att det kan ifrågasättas. Jag har själv gjort det stora delar av mitt liv. Det är något om att se, att se så mycket som möjligt av en mångfacetterad verklighet. Som barn ser vi mycket som uppfostran och skolan får oss att glömma, inte bara vad vi sett utan också förmågan att se vissa saker, att se på vissa sätt. För de flesta av oss är det orden som gäller, "sagt är sagt". Vi har också en övertro på orden, ord kan förmedla information. Men inte en övertygelse, inte en upplevelse. Ord är mentala men verklig inlärning och utveckling rör alla nivåer: fysiskt, emotionellt, mentalt och själsligt. Vi förväxlar ofta ord och inlärning - prat och arbete. Som väl är har hela den våldsamma övertron på intellektets betydelse börjat ifrågasättas: en ny syn på människan tränger fram, där helheten värderas mer än delarna, där processer blir viktigare än produkter.

Men det tar tid för ett nytt paradigm att tränga igenom. Galileis världsbild har mentalt ersatt den gamla men fortfarande - 600 år efteråt - säger vi att solen går upp, att den rör sig över himlavalvet, att den går ner! Och det gör den ju inte. Så det räcker inte med ord, med intellekt!

Och om vi så rör oss inom det gamla synsättet att det är orden som gäller - så blir det ju svårt. Den s k Tblisiskolan inom informationspsykologin har funnit att om två människor med olika ståndpunkter försöker övertyga varandra så närmar de sig varandra om de redan ligger ganska nära varandra men om de ligger långt ifrån varandra så befästes deras respektive ståndpunkter, d v s de fjärmar sig från varandra. Och hur gör man då?

Det finns naturligtvis massor med människor som tycker ungefär som jag. För dem skriver jag för att de skall få bekräftelser och eventuellt få lite nya aspekter. Och det känns ju bra.

Men du som inte tycker som jag? Om jag går enbart på en intellektuell linje så blir resultatet att du blir ännu mer övertygad om att din ståndpunkt är rätt. Och om jag försöker gå utanför det intellektuella övertygandets ram så kommer du att tycka att jag är ointellektuell, emotionell, metafysisk eller helt enkelt "flummig" och lägga bort boken. Så varför skriver jag - för du är ju den viktigaste läsaren.

Vad är då de två olika ståndpunkterna - min och den andra.

Kort sagt: i denna överlevandets tidsålder så räcker det inte för överlevnadsrörelsen - det må vara freds-, miljö- eller solidaritetsarbetare - att informera människor om riskerna med den nuvarande utvecklingen för att aktivera dem. Tvärtom riskerar vi att de blir passiviserade av budskapet!

Mot detta står uppfattningen att vi måste informera, informera, informera och då kommer människor till slut att aktiveras. Den åsikten är allmänt utbredd inom överlevnadsrörelsen - Läkare mot kärnvapen har till uppgift att "informera om kärnvapenkrigets medicinska konsekvenser" bara för att ta ett exempel. Skolöverstyrelsen har en strategi när det gäller överlevnadsfrågor, som man uttrycker så: tanke - känsla - handling. Här har man tillfört ett moment: känslan. Det ser ut som en vidareutveckling på temat information. Det verkar lovande. Men granskar man SÖ:s material eller vad som händer i skolan så finner man att det där med känslan inte är något som man tar ansvar för eller planerar in för att föra eleverna till handling. Känslan kommer in av en tillfällighet, av vad som händer utanför klassrummet och så rider man en stund på vågen för att man plötsligt får motiverade elever. Men strax efteråt är vi tillbaka i den gamla pedagogiken igen: man undervisar om "fred", man undervisar om nedrustning, man undervisar - och bevars! man skall vara objektiv också - om styrkeförhållanden mellan stormakterna o s v. Informera! Informera! Informera! Så folk blir aktiva.

NEJ!! Folk blir inte aktiva av bara information. Det är vad den här boken handlar om.

Sedan handlar den också om varför folk inte är aktiva, det vore ju det naturliga när det gäller vår överlevnad.

Till sist handlar den också om vad vi skulle kunna göra förutom att informera, d v s en strategi för överlevnadsrörelsen och praktiska råd.

Mina exempel är oftast hämtade från arbetet i en av överlevnadsrörelserna - fredsrörelsen. Men mina resonemang kan lika gärna gälla arbetet i miljörörelsen eller solidaritetsrörelsen. Du som har ditt huvudsakliga engagemang där, kan lätt översätta mina exempel. Problemet att aktivera människor är stort i allt överlevnadsarbete. Vi behöver ett nytt sätt att tänka om varför människor är passiva i livsviktiga frågor och hur de når fram till handling, aktivitet.

Det är vad denna bok vill ge.

Men i alla fall så kvarstår ju Tblisiparadoxen! Vad är det då för mening?

Min chans är paradigmskiftet, synvändan som någon har kallat det. Det nya paradigmet om människan med en helt ny syn på våra resurser. Denna nya syn kommer dock inte att accepteras med hjälp av intellektuellt övertygande argument enligt den amerikanske paradigmforskaren Kuhn. Enligt honom kan skiftet endast liknas vid vad som sker i det man i religiösa sammanhang kallar konvertering. Men skiftet kan ske. Och då blir det lättare att förstå.

Dessutom: i den nya synen på människan gäller inte Tblisiparadoxen eftersom man här inte bara arbetar med den intellektuella delen av människan. Metoderna - fastän ännu mycket outforskade - skulle kräva en hel bok. Jag har i alla fall försökt att tillämpa dem i vad jag har skrivit här och när jag har skrivit det.

Så våndan finns där, uttryckt i ord som här, känd och upplevd på huden, i kroppen, i tårar i mitt arbete och privatliv, i min ensamhet.

Och i ödmjukhet. Stora ord. Men vad annat inför den glädje, det stöd jag fått i detta arbete.

Många har hjälpt mig. Framför allt Maria, som har våndan och glädjen själv, och Amanda, som lärt mig om min egen fred och Mikael, Maria och Klas, som grundlade mitt engagemang i fredsrörelsen.

Så mina kamrater inom Psykologer mot kärnvapen. Och Åke Grahm som alltid varit en bra slipsten för mig. Han har också utformat den slutliga, dataframställda versionen.

Och de rådgivare som finns inom mig och i alltet.

Stockholm i april 1990

Lennart Parknäs

Till nästa kapitel<