Gå direkt till detta kapitels
n n n Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet?

Sammanfattning

För dig som skall organisera ett möte

 

Sambandet alarm - handling

Det är en vida spridd missuppfattning att om man försätter människor i ett tillstånd av alarm, så leder det till handling. I fredsrörelsen sprider man information om kärnvapenkrigets fasor i tron att folk då kommer att bli aktiva i kampen mot kriget. I vardagslivet kan denna uppfattning t ex ta sig följande uttryck: "Om du inte rycker upp dig hamnar du på psyket!!"

Alarm leder inte självklart till handling. Det kan göra det men alla, som forskat på vad skrämmande budskap har för effekter på individen, är eniga om att risken med Alarm är att människor passiviseras, känner sig hjälplösa.

Detta betyder att det måste finnas några stadier efter alarmstadiet för att föra människor till handling.

 

Vilka är stadierna som för fram till handling?

Med utgångspunkt från vad psykologi och psykoterapi vet om gruppdynamiska processer och psykiskt helande har jag föreslagit en modell för vägen från alarm till handling, som du kan se i figur 1.

 

Alarm Ð Dialog Ð Samhörighet Ð Kraftsamling Ð Handling
Figur 1.

 

Det är viktigt att komma ihåg att rubrikerna på varje stadium syftar på det psykologiska tillståndet hos individen: Alarm betyder alltså att individen befinner sig i ett "tillstånd av alarm", Dialog att individen befinner sig i ett "tillstånd av dialog", Samhörighet i ett "tillstånd av samhörighet" o s v. Vad innebär då detta?

 

Alarm

Att vara i ett tillstånd av Alarm betyder att jag inte vill höra, inte vill se, inte vill ta in det obehagliga. Med hjälp av mina psykologiska försvarsmekanismer lyckas jag ofta mycket bra med detta: jag förtränger det obehagliga ("Så farligt är det väl inte!"), jag rationaliserar bort det ("Man kommer att hitta en lösning!"), jag skyller på andra ("Det är min uppfostran!"), jag blir barnsligt beroende ("Politikerna kommer att ta hand om det!") eller barnsligt maktfull ("Jag klarar mig alltid!") eller jag raderar helt enkelt ut det obehagliga totalt från mitt medvetande. Försvarsmekanismerna förvrider mina upplevelser av verkligheten så att jag kan stå ut med den och är på det sättet bra. Men nackdelen är att när jag vill handskas med denna verklighet så vet jag ju inte hur den egentligen ser ut och då blir jag ineffektiv i mitt handlande.

Alarm är ensamhetens stadium. Undersökningar har visat att majoriteten av svenska tonåringar uppger att ingen varken i skolan eller hemma talar om risken att utplånas i ett kärnvapenkrig. De, som oroar sig, börjar tro att det är något fel på dem själva. Tillsammans med den inlärda hjälplöshet, som uppfostran och jantelagen skapar hos nutidsmänniskan, samverkar alarmtillståndet till att skapa hopplöshet och passivitet.

 

Dialog

Att vara i "tillståndet" Dialog betyder att jag börjat öppna mig, börjat ta in. Jag pratar om hur jag har det eller hör andra berätta om sin upplevelse av det obehagliga. Fortfarande fungerar försvarsmekanismerna, så jag kan inte ta in mer fakta, mer kunskap, mer information om det obehagliga men jag kan prata om hur jag själv känner mig eller höra hur andra känner sig.

I dialogen rör sig inte kommunikationen så mycket om fakta utan mer om upplevelser och känslor. Dialogen skapar en vi-känsla mellan dem, som pratar. Men det räcker inte.

 

Samhörighet

Att komma i tillståndet Samhörighet betyder att börja ana, fatta, inse att jag är en del av en större samhörighet, universell eller t o m kosmisk. Jag är en del av allt levande, av allt skapat, vi hör ihop. När jag gör något så förändras kosmos. Den moderna kaosforskningen har kallat detta "fjärilseffekten", vilket syftar på att en fjärils vingslag i Europa kan framkalla en orkan i Centralamerika. Det är när jag fattar att detta gäller för mig också, som jag är i tillståndet samhörighet. Då börjar jag ana min energi, min kraft.

Detta är ett märkligt stadium. Att uppleva den här samhörigheten har dramatiska effekter. Det är en vändpunkt. Jag börjar märka den kraft, den energi, som varit borta så länge.

 

Kraftsamling

Den här nyfunna kraften är fortfarande späd och outforskad. Den behöver gödas och ansas och näras för att växa sig stark nog för att räcka till handling. Jag behöver komma i kontakt med mina visioner, jag behöver undersöka vilka resurser jag har, vilka hjälpare jag har, jag behöver hitta min plats, min uppgift, min mening.

Först då är jag mogen för Handling.

 

Vad betyder detta i vårt arbete med människor?

Det betyder att du måste ta hänsyn till alla dessa stadier. Du kan se som din uppgift att föra dina medmänniskor genom modellens stadier.

Antingen du arbetar med individer eller grupper så kan modellen styra din planering. Ett enskilt samtal eller en studiedag eller ett sångprogram eller en kampanj kan läggas upp så att individens/gruppens gång genom modellens alla stadier stöds. Du skall söka efter inslag, som bidrar till den del av processen, som varje stadium utgör.

Det betyder också att du måste respektera alla stegen i modellen. Du kan inte kasta om ordningen, du kan inte hoppa över något stadium. Då riskerar du att misslyckas eller att få börja om från början.

 

Ett exempel: Planering av en studiedag om fredsfrågor

Jag skall ge ett exempel som är hämtat ur verkliga livet. Jag blev uppsökt av fyra lärare. De hade åtagit sig att ordna en studiedag om fredsfrågor för sina kolleger i skolan. De hade skisserat ett program och ville ha mina synpunkter på det. Deras förslag såg ut så här:

1. Atomvapen - kapprustningen - gamla och nya fredsrörelser.
Ett föredrag av …

2. Att prata med barn om krig och fred.

Ett föredrag av (en lärare med erfarenheter av detta).

3. Grupparbete (ämnet inte fastställt).

4. Lunch.

5. Konsekvenser av ett atomvapenkrig.

Ett föredrag av (skolläkaren).

6. Hur skall vi planera fredsfostran?

Grupparbete.

7. Grupperna rapporterar.

Diskussion. Utvärdering.

Tillsammans gjorde vi en analys av varje programpunkt. Till vilket stadium i processen kunde den tänkas bidra? Här är resultatet av vår analys:


Programpunkt
Kan tänkas bidra till

1. Atomvapen - kapprustningen - gamla och nya fredsrörelser.
Ett föredrag av ...

ALARM.
(Det om fredsrörelser kan höra till KRAFTSAMLING. Prata med föredragshållaren om att renodla!)

2. Att prata med barn om krig och fred.
Ett föredrag av (en lärare med erfaren-heter av detta).

 

KRAFTSAMLING

3. Grupparbete
(ämnet inte fastställt).

?

4. Lunch.

?

5. Konsekvenser av ett atomvapenkrig.
Ett föredrag av (skolläkaren).

ALARM

6. Hur skall vi planera fredsfostran.
Grupparbete.

KRAFTSAMLING

7. Grupperna rapporterar. Diskussion.

KRAFTSAMLING - HANDLING

Alarm - Handling! Huvudstrategin känner vi igen: Alarm tros föra till Handling. Det vet vi nu att det är inte säkert! Dessutom ser vi den upprepad flera gånger så efter att ha påbörjat Kraftsamlingen så blir deltagarna alarmerade igen! Det är som att låta dem åka en emotionell hiss mellan hopplöshet och hopp och vi vet inte ens var de går av!

Mitt förslag till lärarna var att följa modellens steg: det skulle först och främst betyda att sätta de två alarmerande inslagen i början. Vi hade en lång diskussion om de överhuvudtaget var nödvändiga eller om vi kunde börja med Dialoginslagen direkt. Lärarna bedömde det dock som nödvändigt: förväntningar på sådana inslag var så stora att det skulle störa mer om de sveks.

Sedan måste vi söka efter något som kunde bidra till Dialogen. Grupparbetet, som ännu inte hade något tema, passade ju utmärkt. Man beslöt att det skulle röra de känslor, som föredragen hade väckt. Så långt skulle programmet se ut så här:

ALARM

1. Atomvapen - kapprustningen…

2. Konsekvenser av…

DIALOG

3. Grupparbete om hur det känns efter föredragen.

Så måste vi då finna något som kunde bidra till stadiet Samhörighet.

Det hör ofta till det svårare i ett så innehållsinriktat program som detta men lärarna hittade ett utmärkt inslag, som dessutom sparade tid! Lunchen gjordes till en "Tredje-världen-lunch", vilket innebar att det till de 100 lärarna serverades 90 portioner, som bestod av en handfull kokt ris och 10 portioner grillad kyckling med pommes frites och deltagarna fick dra lott!

Och sedan kunde man tänka sig att deltagarna var mogna för Kraftsamling och Handling.

Det slutliga programmet kom att se ut så här:

 

ALARM

1. Atomvapen och kapprustningen.

Föredrag av ...

2. Konsekvenser av ett kärnvapenkrig.

Föredrag av skolläkaren.

DIALOG

3. Grupparbete: Hur känns det efter föredragen?

SAMHÖRIGHET

4. Tredje-världen-lunch.

KRAFTSAMLING

5. Att prata med barn om krig och fred.

Föredrag av…

HANDLING

6. Hur skall vi planera fredsfostran.

Grupparbete.

7. Redovisning. Diskussion. Utvärdering.

De fyra planerande lärarna var mycket nöjda med sin studiedag!

Jag kunde naturligtvis inte garantera att alla deltagarna skulle gå igenom processen som planerat. Man kan vara (andligen) frånvarande under någon programpunkt. Detta gäller särskilt när man kanske inte själv valt att gå till en studiedag med detta tema. Programpunkterna kanske inte bidrar till det vi antagit (Tredje-världen-lunchen?). Eller kanske de varit för korta för att nå avsett resultat (särskilt stadiet Dialog tar mycket tid, kanske mer än programmet tillåter). Det finns många invändningar att göra. Men en sak kanske vi kan vara eniga om: det är större sannolikhet att det reviderade programmet ger deltagarna en chans att leva med i en process, som leder dem till handling.

Jag tror att den här sortens användning av modellen kommer att ha den största betydelsen. Vi skulle kunna förbättra alla de fredsaktiviteter som dagligen och stundligen arrangeras i Sverige kanske bara genom att ändra ordningen på programpunkterna. Och i bästa fall skulle förbättringen innebära att deltagarna inte passiviserades utan aktiverades. Bingo!

I kapitel 12 (klicka här) om att använda modellen får du andra exempel på sådan här planering.

 

Vad betyder detta i mitt vardagsliv?

Jag skall bara ta upp en sida av detta. Som jag nämnde i början tycker svenska tonåringar att ingen pratar om risken för total utplåning i ett kärnvapenkrig varken i skolan eller hemma. Joanna Macy har talat om tigandets konspiration.Tigandet är ett sorts psykologiskt miljögift. Vi tiger inför oss själva. Vi tiger inför varandra. Vi tiger inför våra barn. Vi får höra att detta gäller så starka och djupa känslor att man skall vara försiktig, det kan vara farligt.

Men det är tigandet som är farligt. Tigandet förändrar oss, det förlamar oss, det försvagar vår tankeförmåga, vi kan t o m bli fysiskt sjuka. För att inte tala om vad det gör med våra barn.

Vi får betala ett högt pris för detta:

  • tystnaden föder uppgivenhet hos barnen, den tycks säga att vår gemensamma framtid ligger i andras händer: politiker, generaler, experter.
  • tystnaden föder ointresse för andra människor: om inte mina föräldrar bryr sig om att göra något mot kriget så bryr de väl sig inte om mig heller.
  • tystnaden lär barnen att vissa känslor får man inte prata om.
  • tystnaden föder cynism och aggressivitet.

Med Dialogen har jag föreslagit att bryta den här onda cirkeln. När det gäller våra barn innebär detta att vi börjar prata om våra och deras känslor och att vi börjar svara på deras frågor. Man har skrämt oss för att det är så svårt. Vi har fått överdrivna föreställningar om att det måste bli så stort och tungt, att tillfället måste vara så väl valt, att vi måste ha gott om tid.

Dialogen betyder att lyssna och att prata och att hjälpa andra prata. Grannar, vänner, elever, barn. Att inte avbryta, att hjälpa dem att fortsätta, att fråga. För mindre barn är det ofta bra med fysisk kontakt: "Kom hit och sitt hos mig och berätta!" Många barn behöver hjälp med att formulera sina känslor: "Blev du lessen eller rädd eller arg?" Och glöm inte dina egna känslor. Det behöver inte bli uppstyltat och konstigt. En blick av samförstånd kan säga att jag tycker också det är fruktansvärt. En skakning på huvudet kan säga att jag tycker också det är vansinnigt precis som du. Särskilt för barn är nyckelorden: respektera och bekräfta.

 

Metoder

Vad är det för typer av programinslag, som kan tänkas bidra till de olika stadierna? Jag skall ge några exempel för varje stadium för att göda din fantasi.

Alarm

I de flesta fall är människor mer informerade än du tror om "hemska" saker. Undersökningar om svenska barn visar att de vet oändligt mycket mer om kärnvapenkriget än vad vi vuxna tror. Den tyske psykiatern Horst Eberhard Richter säger dessutom (om vuxna): "Att de inte upplever rustningsvansinnet som ett hot är inget tecken på äkta frihet från ångest." I stadiet Alarm har ju våra försvarsmekanismer slagit till så vi inte är medvetna om vår rädsla. Det betyder att när vi arbetar med dessa människor skall vi inte lura oss att tro att vi måste informera mer om hotet/faran, de är redan passiviserade, de kan ändå inte ta emot informationen.

Kort sagt: vi behöver inte bidra till stadiet Alarm utan kan gå direkt på stadiet Dialog! Vi faller så lätt till föga för att tänka "De måste ju få en bakgrund/ett faktaunderlag" eller "Det här är viktigt att dom vet/det här är viktigt att få med". Tänk efter noga hur det är i ditt fall!

Om du i alla fall väljer att ha med alarmerande inslag så sätt dem allihop i början!! Fall inte för frestelsen att "variera" ditt program genom att stoppa in en spännande/hemsk film efter lunchen. Det betyder att du saboterar det arbete man utfört före lunch för att ta sig från alarmstadiet och egentligen borde du börja om från början i modellen!

 

Dialog

Grupparbete är en utmärkt metod här. Låt bilda smågrupper på 4-6 deltagare och låt dem diskutera sin rädsla eller vad de tyckte/kände inför filmen/föredraget i början. Be dem att låta alla i gruppen berätta i tur och ordning. Påpeka att det inte blir någon redovisning, det skulle bara göra att man inte skulle våga prata. Det viktiga är att man pratar. En del kommer att vara mycket öppenhjärtiga, andra kommer att intellektualisera/generalisera. Du kan inte göra mycket åt det, det är de individuella psykiska försvaren, som bestämmer hur öppen man vågar vara. Om gruppen verkar ovan eller mycket rädd att prata måste du ägna tid att bygga upp trygghet. Gäller det en kväll kan du exempelvis först bilda grupper på 2 eller 3 som får prata en kortare stund och sedan slå ihop grupperna två och två där man fortsätter att prata. Det är lättare att prata i den stora gruppen när man testat sina tankar i den lilla.

Att tala om den sorg, som är en av orsakerna till min passivitet och hjälplöshet, är viktigt i det här stadiet.

Men vi kan också tänka oss inslag i programmet som bidrar till det psykologiska tillståndet Dialog genom att det får deltagare att känna igen sig och sin rädsla och förstå att de inte är ensamma om den. Det kan vara någon, som berättar från podiet om hur han/hon har det. Det kan vara en sång eller dikt, som handlar om hur författaren/sångaren har det. Det kan vara föredragshållaren som här i ett avsnitt går in på sin person-liga situation. Det kan vara en film, en teaterpjäs o s v.

En kurator i ett invandrarområde, som berättar om rasismen i bostadsområdet, hör till Alarm men om hon berättar om hur också hon, som ser sig som övertygad antirasist, kan "svikta" och få rasistiska tankar - då är det Dialog.

Var lyhörd! Och förklara noga för föredragshållare o dyl vad de skall bidra med så de inte fortsätter alarmstadiet.

 

Samhörighet

Den samhörighet, som man troligen känt i den lilla gruppen, när man pratade i Dialogstadiet, måste här lyftas upp till ett universellt, kosmiskt plan. Metoder, som bidrar till detta, är inte så vanliga. Det kan vara ett föredrag om skapelsen, "the big bang", eller om systemteori, som egentligen handlar om hur allt hänger samman. Men det är svårt att finna den rätta tonen i ett faktainriktat föredrag (det går!). Berättelsen om "Den hundrade apan" passar utmärkt.

Vanligare är att man väljer inslag, som använder andra "kanaler": sång, musik, meditation, bön o dyl.

Här kan man låta fantasin flöda: det är inte säkert att prat är det rätta, sång och musik ger många tillfällen att bidra till känslan av universell samhörighet bara man väljer sådan som har den "tonen". Ofta är inslag av religiös karaktär (sång, musik, bön, betraktelse) lämpade om de ges den här samhörighetstonen: alla hör vi samman (det finns en sång med de orden som text, som kan sjungas som kanon!).

Det var i det här stadiet, som lärarnas Tredje-världen-lunch sattes in.

 

Kraftsamling

Det är nu vi är mogna för att höra andra berätta om sina erfarenheter för att få idéer, för att göda vår kraft. Här passar föredrag om freds- och överlevnadsprojekt. Om nya metoder. Om teorier. I det här stadiet brukar jag berätta om Alarm-Handlingmodellen. Men först här. Och det kan tyckas märkligt att jag under ett program/kurs/workshop, som skall handla om min modell, inte börjar med att introducera modellen. Men om Du tänker efter så är det ingen idé att göra det i Alarmstadier, ingen idé att göra det i Dialogstadiet, ingen idé att göra det i stadiet Samhörighet. Det hör till stadiet Kraftsamling och då får jag hålla mig tills vi är där!

Men man kan också prata om sina visioner eller meditera över dem om deltagarna är vana vid det eller om någon kan leda en s k guidad meditation. Bra inslag är också att inventera deltagarnas samlade resurser, sådant som fångar tonen att "tillsammans kan vi". Här passar det med föredrag av erfarna överlevnadsarbetare om deras arbete eller teoripass om metoder i arbetet (t ex en föreläsning om Alarm-Handlingmodellen!).

Här kan man också angripa det jag brukar kalla "världsfrälsarsyndromet" som dränerar kraften för många: det vi skall göra är så stort. I stället kan du peka på hur mycket arbete, som kan göras i det tysta, i familjen, i grannskapet. I fredsarbete kan man peka på att freden börjar inne i människorna, att arbeta på att själv leva ett fredligare liv är fredsarbete!

Handling

Att fortsätta att inventera resurser, att ta reda på vad vi behöver mera, att ställa upp mål, att lägga upp strategier hör hit. Här finns mycket skrivet i andra sammanhang.

 

Några allmänna tips

Många gånger när man vill förändra människors inställning är det onödigt att du/ni skall bidra till Alarmstadiet. Människor är i allmänhet mer informerade/alarmerade än vad vi antar. Det gäller kärnvapenhotet (det finns undersökningar som visar detta), miljöhoten, många hälsorisker och många problem av samhällelig karaktär. Det viktiga är inte att du får med en massa fakta, på det här stadiet kan människor inte ta emot fler fakta och du bidrar bara till passiviteten. Spar i så fall alarmerande fakta till Handlingsstadiet, då är man mogen för ny information men glöm inte att låta dem bearbeta den nya informationen i ett nytt dialogstadium då.

Tidsmässigt är Dialogstadiet tyngdpunkten i processen, det bör ta proportionellt ganska lång tid. Samhörighetsstadiet däremot kan vara ganska kort men ändå ha de dramatiska konsekvenser jag talade om ovan.

Vi har i allmänhet inte mycket respekt för stadiet Kraftsamling. När en människa mycket lågmält och försiktigt närmar sig för att hon vill hitta något att göra, händer det ofta att vi ögonblickligen lastar på henne tunga uppdrag: sitta i styrelsen, vara ansvarig för medlemsvärvning o dyl. Det är säkerligen en av anledningarna till mycken utbrändhet i arbete och föreningsliv. Det gäller att vara varsam här. Hjälpa till att fördjupa kraften, hjälpa till att personen ifråga får tid på sig att hitta sin plats i det arbete ni utför.

Det kan också vara så att ni upptäcker att ni inte har något bidrag, som kan tänkas föra deltagarna genom just ett av modellens stadier. Som du minns kan man ju inte ändra ordningen i modellen eller utesluta ett stadium. Det betyder att ni måste skaffa fram en programpunkt, eller ge en av era redan bestämda programpunkter en annan vinkling så att den blir ett bidrag till just det stadiet.

 

Hur läser du den här boken?

När du nu kommit hit så har du fått en översikt av budskapet i den här boken. Egentligen behöver du inte mer. Gå ut och tillämpa!

Om du vill läsa fler exempel på hur man kan använda modellen, så kan du gå direkt till kapitel 12. Men naturligtvis inviterar jag dig till de fördjupningar, som finns i resten av texten!

Jag har skrivit den för olika sorters människor, som är engagerade i överlevnadsrörelsen.

För dig, som inte har någon större erfarenhet av psykologisk teori och för dig, som kanske på egen hand orienterat dig i psykologisk teori.

Som psykolog vill jag naturligtvis gärna nå ut till psykologer också. För de sistnämnda har jag velat göra boken så fyllig och redovisande, så att den kan användas som en materialsamling för eget arbete i form av föreläsningar, kurser, studiecirklar o dyl. För andra har jag velat göra den så konkret som möjligt för att ge tips för det praktiska arbetet. Det är kanske en omöjlig balansgång men jag har gjort en del för att det skall vara lättare att hitta just det du kan ha användning för.

Alla mer "tekniska"/psykologiska fördjupningar har jag samlat i ett antal faktarutor, som finns längst bak i boken. Där kan du läsa om en del vetenskapliga undersökningar och speciella psykologiska teorier och begrepp.

Vissa avsnitt - som jag kallar Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet? - har jag markerat med n n n . Där har jag dragit ut konsekvenserna av just den teorin eller det experimentet för överlevnadsarbetare. De här avsnitten hittar du lätt. Ett sätt att läsa boken är att leta efter sådana rutor för att få konkreta tips. De finns ibland också i Faktarutorna så hoppa inte över dem utan leta också där! Vill du ha en förklaring kan du gå in i texten ovanför. Vid varje kapitels eller faktarutas början finns en knapp så Du kan komma direkt till

n n n Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet?

Om du har kommit så här långt och är nyfiken efter min sammanfattning ovan så kan du läsa mer på det här viset: