Tillbaks till Innehållsförteckningen Prolog

 

 

 

Styrelsesammanträde i en förening någonstans i Sverige:

- Vi måste göra något för freden på nästa medlemsmöte.

- Den där filmen DAGEN EFTER är ju verkligt väckande.

- Ja, vi kan väl visa den och så kan vi diskutera vad man skulle kunna göra här hos oss för att hjälpa till att stoppa kriget.

 

Samtalet är naturligtvis förenklat. Mötet blir säkert mycket mer tilltalande än vad den här början på diskussionen ger sken av. Det blir säkert sång, musik, diktläsning, blommor, kanske en utställning...

Jag tror ändå att samtalet är ganska typiskt för en stor mängd överlevnadsaktiviteter.

Det kan gälla ett möte om mediavåldet. "Vi tar hit en specialist på videovåld, som får visa en massa hemska exempel på vad ungdomar får i sig och så diskuterar vi vad man kan göra!"

Det kan gälla miljöförstöring. "Vi tar hit en, som vet något om vattenförorening och så diskuterar vi vad vi kan göra!"

Det kan gälla orättvisor i tredje världen. "Vi tar hit honom, som just varit i Sydafrika och så diskuterar vi vad vi kan göra!"

Principen synes vara: att informera om det hemska och så diskutera vad man kan göra.

Efter att själv varit med på flera liknande möten (de var så rikt varierade, så det tog tid innan jag kände igen mönstret!) och efter att ha upptäckt att jag började dra mig för att gå på fredsmöten började jag fundera.

Vad sker med människor under ett sådant möte?

Vad är det man egentligen gör med deltagarna under ett sådant möte?

Blir de fyllda av handlingskraft? Eller får de åtminstone en strimma hopp?

För det första kan vi spekulera över vilka som kommer. Många har redan ett engagemang eller är mer eller mindre informerade om vad saken gäller. De har valt att gå på just det mötet. Ofta hör man dock uppgivna överlevnadsarbetare säga: "Det är ju mest de gamla vanliga som kommer. Vi skulle behöva nå alla dem som inte kommer!"

Frågan är dessutom hur informerade människor i allmänhet är om de faror, som hotar dem och vår värld. I denna informationens tidsålder nås ju de flesta människor av massmedia i någon form. Och som överlevnadsarbetare kan vi ju inte direkt klaga på att massmedia för närvarande ger dålig information om världens tillstånd. Visserligen förvrängs den ofta av försvarare av det gamla, men…

Undersökningar visar också att människorna vet mer än vad vi kanske tror.

Frågan gäller mera vad man gör med den information man har eller får på ett möte. Och det är här vi kommer in på vad som sker med deltagarna i detta möte.

"Att informera om det hemska och så diskutera vad man kan göra."

Vad betyder det? Vad händer psykologiskt med deltagarna?

Underförstått innebär det ju att det måste finnas någon psykologisk modell som säger att genom att försätta människor i ett alarmtillstånd så blir de beredda att ta till handling.

Eller annorlunda uttryckt: Alarm leder till handling.

Problemet, som jag ser det, är att detta inte är sant: alarm leder inte till handling!

Jo, men visst kan alarm leda till handling! Om du håller på att bli påkörd, så kastar du dig undan. Vid en eldsvåda så hoppar du t o m ut genom fönstret. Och det finns berättelser om övermänskliga handlingar i alarmtillstånd: mödrar, som lyfter bilar för att få fram sina fastklämda barn.

Men det är ändå något som inte stämmer här.

För det är ju också så att människor i ett alarmtillstånd kan bli alldeles apatiska, vägra det lilla steget till räddningen, vidta helt orationella handlingar, rusa tillbaks in i elden.

Dessutom: de här exemplen visar en mycket tydlig, lätt identifierbar fara som ögonblickligen måste avvärjas. Det finns också en självklar handling, som kan avvärja faran. Hur är det när vi inte ser något alternativ? Hur är det när hotet smyger på oss?

Leder alarm till handling?

Det är inte säkert. Det gör det ibland, ibland inte. Med lite kännedom om psykologiska processer kan vi också tänka oss att komma till handling men inte direkt efter alarm. Det måste något mer till, det finns fler stadier, som måste genomgås.

Om Alarm-Handlingmodellen nu inte stämmer så är det ju något av en katastrof för överlevnadsrörelsen eftersom så många aktiviteter bygger på den.

Samtidigt: om vi kunde hitta en modell som stämmer så skulle vi kunna förändra fredsarbetet, så att sannolikheten för att människor känner sig handlingsberedda, handlingskraftiga skulle öka efter en viss fredsaktivitet. Då har vi också frigjort en enorm mänsklig potential.

Hur ser det då ut?

Vad säger forskningen om sambandet mellan alarm och handling?

Vad är det för processer som gör att de flesta är passiva även om de är informerade?

Vad kan vi lära av teorier och erfarenheter om hur människor blir aktiva? Vad finns det för processmodeller som alternativ till Alarm- Handlingmodellen?

 

Dessa frågor har sysselsatt mig sedan 1983. Då startade en arbetsgrupp inom föreningen Psykologer mot kärnvapen kring uppgiften att tillvarata psykologiska kunskaper och erfarenheter i fredsarbetet. Jag hade själv vid den tiden en nästan 15-årig erfarenhet av att arbeta professionellt som psykolog med grupper och var van att lägga upp kurser kring en mängd olika ämnen som hörde samman med personlig utveckling och grupputveckling. Jag hade länge funderat på att utnyttja dessa erfarenheter till en kurs med fredsanknytning.

Det var därför med glädje jag gick med i den nya arbetsgruppen. De övriga medlemmarna var Lillemor Florin, också med mångårig erfarenhet av grupp- och individutveckling, Klas Guettler, med många års erfarenheter av psykoanalytisk terapi, samt Åsne Liedén, som länge arbetat med barnterapi och inom fredsrörelsen.

Gruppens utgångspunkt var att det i fredsarbetet inte räcker med information. Fakta om kärnvapenkriget kan inte bara läras in som vilket skolämne som helst. Informationen är så skrämmande att den har psykiska konsekvenser för mottagaren.Våra terapeutiska erfarenheter sade oss att det måste till någon form av bearbetning. Men hur skulle denna göras utan att man utsatte informationsmottagarna för regelrätt terapi? Ur våra intensiva diskussioner växte småningom fram en slags modell, som vi ville pröva. Vi var tydligen inte ensamma om den här problematiken för när gruppen samlades efter ett sommaruppehåll kunde Klas berätta att han mött människor i Skottland som tänkt likadant och jag hade träffat liknande människor i Berlin. Det visade sig i bägge fallen vara medlemmar i den internationella organisationen Interhelp. En av dess grundare var religionsantropologen Joanna Macy, som själv utarbetat metoder att använda vid kurser i fredsarbetet. (Du kan läsa mer om Joanna och Interhelp i Faktaruta 13.LÄMK ) Vår grupp inledde ett samarbete med Joanna och Interhelp, som fortgår fortfarande. Gruppen utökades med psykolog Maria Parknäs, som hade lång erfarenhet av grupp- och individutveckling.

Gruppen började att göra egna kurser under 1984. Under åren har vi genomfört ett stort antal kurser över hela Sverige och dessutom i Danmark, Finland, Tyska förbundsrepubliken, Lettland, Litauen och Italien, i början under ledning av hela eller delar av arbetsgruppen men under senare år har vi agerat mer individuellt och inte bara i form av kurser.

Jag började tidigt känna behovet att på ett djupare sätt redovisa de teoretiska grundvalarna för de tankegångar, som växt fram. För en pilotstudie, som jag genomförde, fick Psykologer mot kärnvapen ekonomiskt stöd av utrikesdepartementets beredning för information om freds- och nedrustningssträvanden. Arbetet svällde dock med tiden ut och tog sig delvis andra vägar och har alltså resulterat i föreliggande bok. Till utgivningen har beredningen gett ytterligare ekonomiskt stöd.

Först skall vi titta på sambandet alarm-handling. Att försätta människor i ett tillstånd av alarm, leder det till att de börjar handla?

Vi kan formulera det som en fråga:
Kan man skrämma människor till att arbeta för freden, för en bättre miljö, för en rättvisare värld?

Till nästa kapitel

<