Till detta kapitels n n n Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet?
Till innehållsförteckningen

 

 

Kapitel 1

 

Socialpsykologisk forskning
borstar tänderna

 

Jag har uttryckt tvivel på att ALARM leder till HANDLING. Mer noggrant uttryckt tvivlar jag på att människor, som försätts i ett tillstånd av alarm, kommer att ha kraft att avvärja hotet med någon form av handling.

Det finns situationer där ett alarmtillstånd kan leda till handling. Inför det omedelbara hotet om en överhängande fara sätts kroppen i ett alarmtillstånd: uppmärksamheten skärps, muskeltonus höjs, adrenalinavsöndringen ökar och försvarsinstinkten aktiveras. Hela organismen ställer in sig på att avvärja faran. Det är nu som övermänskliga prestationer kan åstadkommas. Alarmtillståndet leder till handling. Se där!

Det finns emellertid flera allvarliga begränsningar av denna "sanning".

En är att en del människor i samma situation i stället hamnar i ett paniktillstånd där fysiska, emotionella och intellektuella reaktioner förlamas. Marianne Frankenhaeuser, internationellt känd svensk stressforskare, säger att "den plötsliga omsvängningen från understimulering till överstimulering när något går galet, kombinerad med den känslomässiga pressen, kan åstadkomma en mental förlamning". Men ju mer individen har lärt sig att kontrollera liknande situationer, ju troligare är det att alarmtillståndet kan leda till rätt handling. Brandmän och poliser tränas just därför medan lekmän i en katastrofsituation
- där de inte tror sig kunna kontrollera situationen - kan uppvisa de mest bisarra beteenden orsakade av handlingsförlamning.

När det gäller kärnvapenkriget är chansen att kunna "kontrollera förloppet" mycket liten och träningsmöjligheter är ju svåra att arrangera i förväg! Det är därför ännu mindre chans att individer skall komma till handling genom alarmtillståndet.

En annan begränsning gäller varaktigheten av hotet. Vi vet att en hög uppmärksamhetsnivå inte kan upprätthållas under någon längre tid. Det är därför som personal med övervakningsfunktioner (t ex i kärnkraftverk) har ytterligt korta arbetspass. Ett sådant alarmtillstånd som vi talar om där hela organismen mobiliseras kan upprätthållas under ännu kortare tid. Stressforskaren Selye (1976) har visat att en viss anpassning (adaptation) till situationen kan ske men chocken medför en försämrad motståndsförmåga mot stress och man kan inte anpassa sig hur länge som helst. Följden blir att individen blir totalt utmattad och de fysiologiska försvaren bryter samman med sjukdom eller t o m döden som följd.

När det gäller hotet om total utplåning genom ett kärnvapenkrig har det ju en varaktighet som utesluter att någon skulle kunna genomleva ett sådant alarmtillstånd under hela denna tid utan allvarliga psykiska och fysiska skador.

För att klara oss i den hotsituation, som vi dock alla står inför, tar vi hjälp av de psykologiska försvarsmekanismerna. Hotet förnekas eller döljs på olika sätt. Det är en anpassning men på andra villkor än den Selye menar. Frankenhaeuser kallar den "pseudo-adaptation". Denna har dock sådana bieffekter (jag skall återkomma till dessa) att man med Frankenhaeuser börjat ropa på människor med en "hälsosam missanpassning"! Denna hälsosamma missanpassning har just de, som deltar i överlevnadsrörelsen och säkert många fler.

En tredje begränsning är att faran, hotet, när det gäller kärnvapenkrig, miljöförstöring eller mänskligt förtryck, inte alltid upplevs som en fara lika tydligt som när du håller på att kollidera med bilen eller brinna inne. "Så galna kan dom inte vara!" säger man om kärnvapenkriget. "Kärnkraftsolyckor kan inte hända i svenska kärnkraftverk!" Och vi vet att inlevelseförmågan med och sympatin för förtryckta människor avtar med avståndet i kilometer.

Så tanken att alarmtillståndet skulle leda till att man ögonblickligen förmår utföra en räddande handling kan vi verkligen ifrågasätta.

Men nog måste det väl ändå spela en roll om man får människor att inse faran, hotet? Nog måste vi väl gång på gång visa på dessa hot för att människorna till slut skall ta sitt förnuft tillfånga och göra något åt det?

Ja, säkert. Frågan är bara hur?

Att måla upp faran med hjälp av skrämmande information om kärnvapenkrigets medicinska konsekvenser, om atomvintern, om ozonhålets effekter, om klimatförändringar o s v, får det människor att handla? Vad har skrämmande information för effekt på människor?

Finns det forskning om detta? Ja, det finns det.

Alarm-Handlingmodellen är ju gammal. Den har använts och används i många sammanhang när man vill få människor att ändra beteende.

I uppfostran. Det vanligaste exemplet är ju "Om du inte gör som jag säger så får du stryk, ingen veckopeng..." eller vad man nu hotar med.

Vi skall inte gå närmare in på uppfostringsmodeller, det skulle föra för långt.

Den som är intresserad av inlärningsteori kan ju studera Faktaruta 1 som exempel på bruk och missbruk av inlärningsteori. Där har jag tagit Skinners inlärningsteori, som utgångspunkt för ett fördjupat resonemang.

Men ger då inte Skinner överlevnadsrörelsen någon chans? Jo, om du utför en handling och detta följs av ett förstärkande stimulus, så har du lärt dig den handlingen. Vad är förstärkande stimuli i sådana här sammanhang? Ja, det borde överlevnadsrörelsen sätta sig ner och fundera mycket grundligt på. Teoretiskt kunde det vara att faran avvärjs eller minskar. Men problemet är att om den som utför handlingen skall lära in den, så måste han omedelbart få reda på att hans handling har avvärjt eller minskar faran. Och hur sker detta när vi ber människor skriva under ett upprop mot kärnvapenkriget eller vad det nu är för handling vi ber om.

För att gå tillbaks till barnuppfostran kan man väl förenklat säga att den auktoritära modellen, hotmodellen, förkastas av samtliga barnpsykologer. "Barn lär sig inte vad du säger utan vad du gör." Och den auktoritära modellen är just en Alarm-Handlingmodell. Genom att komma med ett skrämmande budskap tror man att man kan få människor till en viss handling.

Inom socialpsykologin har man länge sysslat med problemet hur man får människor att ändra beteende med hjälp av information. En konkret anledning till denna forskning har varit försöken att få människor att ändra vanor inför hälsorisker. "Om du röker är risken stor att du dör i lungcancer" är prototypen för dessa kampanjer.

• Problemet har varit: slutar människor att röka av detta "meddelande"?

• Eller: hur skall "meddelandet" utformas för att leda till handlingen: sluta röka?

• Eller: vilka andra faktorer än meddelandets utformning inverkar på att beteendet ändras?

Det finns en omfattande forskning kring dessa problem. (I den anglo-saxiska litteraturen använder man termen "fear-arousing persuasive messages", dvs skrämmande, övertalande budskap). Som jag sagt gäller det oftast hälsobeteenden. I en översikt av denna forskning för åren 1953-1980 har amerikanen Sutton funnit inte mindre än 35 olika forskningsprogram. De omfattar följande ämnen: tandhälsa, rökning, bilkörning (bilbälten), stelkramp, "roundworms", hjärtsjukdomar, påssjuka, fetma, energikonsumtion och könssjukdomar. Endast energikonsumtion och möjligen bilkörning faller utanför kategorin hälsobeteenden (Sutton, 1982).

Vad har man då kommit fram till?

Ett forskarteam (Beck-Davis, 1978) finner att försökspersonerna är villigare att ändra beteende när graden av skrämsel är hög. Ett annat team (Janis-Feshbach, 1953) finner att skrämseln måste vara låg om man skall ändra beteende. Och ett tredje (Wheatley-Oshikawa, 1970) finner att graden av skrämsel inte spelar någon roll. Vad skall man tro?

Det står ju klart att de risker/faror man arbetat med i denna forskning inte är jämförbara med t ex kärnvapenhotet och därför kan kanske resultaten inte direkt appliceras på vår frågeställning. Men å andra sidan kan vi kanske säga att kan vi inte få folk att borsta tänderna bättre genom att skrämma dem för karies så kan vi inte heller få dem att arbeta för freden genom att skrämma dem för kärnvapenkrigets medicinska konsekvenser!

Forskningen är dock så omfattande liksom teoribildningen att jag vill göra en genomgång av dess resultat. Dels måste vi kontrollera om Alarm verkligen leder till Handling eller till något annat, t ex Passivitet. Dels vill vi se, om vi kan ha något att lära för fredsarbetet om hur vårt "budskap" skall utformas eller vilka faktorer, som påverkar att människor kan ändra beteende.

Jag skall börja med att redogöra ganska ingående för en undersökning för att du skall få en allmän bild av hur dessa forskare arbetar och resonerar. Om du sedan är speciellt intresserad av en särskild undersökning eller vill kunna hålla föredrag om den här forskningen, så har jag redovisat ett antal undersökningar separat i faktarutor. Men för att följa min tankegång behöver du inte faktarutorna.

Beväpna dig med lite tålamod nu och följ mig genom en undersökning, som i och för sig har en ganska enkel uppläggning men vars resultat ändå kan synas svårtolkade och snåriga.

 

Kan vi få folk att borsta tänderna bättre
om vi skrämmer dem för karies?

Pionjärerna i forskningen om skrämmande, övertalande budskap heter Janis och Feshbach. De höll på med detta problem i början på 1950-talet.

Janis hade under kriget studerat de känslomässiga stresseffekterna på civilbefolkningen av flygbombning. Nu arbetade han vid Yaleuniversitetet tillsammans med de berömda kommunikationsforskarna Carl Hovland och Arthur Lumsdaine. Troligen diskuterade de också fredsrörelsens problem. Janis figurerar fortfarande och ofta i fredssammanhang. En av hans nyare böcker, som ofta citeras, heter Victims of Groupthink (Offer för grupptänkande) och handlar om vilka konsekvenser grupptrycket har för tänkandet i militära sammanhang. Janis påpekar själv, att hans forskning måste påverka hur man informerar om farorna för ett kärnvapenkrig. Också Feshbach har fortsatt med forskning om fredsfrågor. Lumsdaine blev på 1980-talet en av grundarna till Psychologists for Social Responsibility, den amerikanska systerorganisationen till Psykologer mot kärnvapen, och satt i dess råd till sin död våren 1989.

Janis och Feshbach ville genomföra en experimentell undersökning om hur hälsokampanjer skulle läggas upp. Därför valde de ett ganska alldagligt ämne: tandborstning och karies.

Jag sade förut att denna sorts forskning handlar om skrämmande, övertalande budskap (fear-arousing persuasive messages). Det skrämmande (fear-arousing) i budskapet är då vilka medicinska och andra konsekvenser, som karies kan ha. Det övertalande (persuasive) i budskapet är att man rekommenderar folk att vidta en åtgärd (tandborstning), som kommer att minska risken för karies.

Parallellen i överlevnadssammanhang är att vi försöker att övertala folk till vissa åtgärder (skriva på en protest, gå med i en demonstration eller på ett annat plan: nedrusta, stoppa koldioxidutsläppen o s v) genom att skrämma dem för de medicinska eller andra effekter som kärnvapenkrig, miljöförstöring o s v kan ha. Så egentligen handlar det i princip om samma problem.

Janis och Feshbach var speciellt intresserade av om olika grader av skrämsel hade olika effekter. De lät därför specialister skriva en föreläsning om karies och tandborstning i tre olika versioner. Dessa skilde sig åt genom att graden av skrämsel ökade. Från att i första versionen ganska akademiskt torrt ha skildrat hur karies kunde ta sig ut, blev man mer drastisk i den andra versionen och i den tredje illustrerade man effekterna av karies med läskiga färgbilder på blödande, tandlösa munnar. Jag kallar i fortsättningen de tre versionerna för Låg, Mellan och Hög (grad av skrämsel). I alla tre versionerna ingick mycket noggranna rekommendationer om hur tandborstningen skulle gå till för att inte karies skulle uppstå.

Så konstruerade man två frågeformulär. I det ena kunde man få svar på elevernas tandborstnings-vanor och om de hade förändrats efter föreläsningen. Ett annat gavs direkt efter föreläsningen och mätte känslomässiga reaktioner på och attityder till föreläsningen samt innehöll också frågor, som mätte hur mycket information, som hade gått in (ett kunskapsprov).

Så kom då själva den experimentella undersökningen.

Tre grupper av studenter på 50 personer vardera, som man hade valt ut så att de skulle vara ganska likartade med avseende på kön, ålder o dyl, fick svara på frågeformuläret om sina tandborstningsvanor. (En fjärde grupp användes som kontrollgrupp och fick alla proven men ingen av kariesföreläsningarna utan en om ögats uppbyggnad i stället.) En vecka senare fick de höra var sin version av föreläsningen. Direkt efter föreläsningen gavs så frågeformuläret om reaktionerna på föreläsningen. Och en tid efteråt fick de svara på frågorna om sina tandborstningsvanor igen.

Vad hände?

• Beträffande tandborstningsvanorna fanns det inga skillnader mellan grupperna före föreläsningen (och de flesta eleverna hade ganska dåliga tandborstningsvanor!)

• Efter föreläsningen visade det sig att den grupp, som mest ändrat sina tandborstningsvanor i överensstämmelse med rekommendationerna var den grupp, som utsatts för en låg grad av skrämsel!! De, som utsatts för hög grad av skrämsel, hade inte ändrat sina vanor och skilde sig inte ens från kontrollgruppen (som ju inte utsatts för någon tandborstningspropaganda alls)!!!

(Här måste jag inflika en ursäkt. Jag har tidigare i föreläsningar påstått att Mellangruppen var den, som ändrade sina tandborstningsvanor medan Låg- och Hög-grupperna inte visade några förändringar (uttryckt på forskarspråk: det är en kurvilineär relation mellan skrämel och ändrat beteende). det beror på en missuppfattning, som jag tyvärr inte är ensam om. Den finns i flera handböcker och forskningsrapporter (jfr exempelvis Beck&endash;Frankel, 1981, och Sandman&endash;Valenti, 1986). Går man emellertid till källan, Janis&endash;Feshbach, 1953, finner man de resultat jag återgiver här. Anledningen kan vara senare uppsatser av Janis och hans samarbete med H. Leventhal i slutet på 60-talet och i början av 70-talet. Där presenterar han en sammanslagning av sin ursprungliga, psykodynamiskt betonade teori (där buskap. som skapar stark ångest väcker psykologiska försvars-mekanismer som förnekande och undvikande reaktioner) och en inlärningsteori av klassisk behavioristisk typ (där rädsla ses i rent kognitiva termer och inlärning sker genom en skinneriansk instrumentell betingningsmodell där reducerad rädsla fungerar som förstärkande stimulus på den respons, som avgavs strax före. Jfr Faktaruta 1 "Skrämmande budskap och inlärning i Skinners inlärningsteori". Se också Faktaruta 2 "Janis går vidare: Drivemodellen".)

• Alla tre grupperna lärde sig lika mycket om tänder och karies mätt med kunskapsprovet.

• När man frågade grupperna vad de tyckte om föreläsningen var Hög-gruppen den mest positiva. Det gällde dock en mer objektiv bedömning av sakinnehållet och undervisningsvärdet. När man studerade frågor, som gav uttryck för mer subjektiva reaktioner på föreläsningen, så visade det sig att Hög-gruppen var mer kritisk och ambivalent. "Avskyvärt men nyttigt" var en typisk kommentar.

Jaha! Det var ju ett grundskott mot Alarm-Handlingmodellen! Vi får alltså skrämma dem. De lär sig kunskapsmässigt vad vi säger även om de tycker illa om budskapet. Men om vi skrämmer dem för mycket så kommer det inte att ändra något i deras beteende. De kommer inte till handling. Vi måste skrämma dem lagom mycket om de skall ändra sina vanor.

Men vad i all världen är "lagom" när det gäller utplåning i ett kärnvapenkrig, när det gäller den nukleära vintern, när det gäller en kärnkraftsolycka, när det gäller ozonlagrets förstöring???

Skall vi gå ut med tillägget "det är inte så farligt som det låter"? Eller?

Hur förklarar då Janis-Feshbach sina resultat?

De använder en psykodynamisk referensram med hänvisning till vad som händer i psykoterapi i sina förklaringar.

De resonerar så här. Budskap, som väcker ångest (Janis och Feshbach säger oftast känslomässig spänning, emotional tension), medför någon form av försvarsreaktion för att minska ångesten. Det kan ta sig uttryck som brister i uppmärksamheten, felhörande, byte av ämne, aggression mot "budbäraren", förnekande av budskapet. Genom att skaffa sig återförsäkringar (från budbärare eller från sig själv) om att det inte är så som det ångestframkallande budskapet säger, försöker man att minska den emotionella spänningen. Om detta inte lyckas, om det finns restspänningar kvar, kommer man att ta till undvikande försvarsbeteenden som att inte vilja ta upp ämnet igen eller ens tänka på det, att glömma vad som sagts, inte vara intresserad av "sånt", att förneka eller förringa betydelsen av hotet.

Janis och Feshbach är ju forskare och talar därför inte samma språk som vanliga människor. Men låt oss följa dem i deras egen sammanfattning (min översättning från engelskan):

"Resultaten från detta experiment tycks vara i överensstämmelse med följande två förklarande hypoteser:

a. När en masskommunikation förbereds för att övertyga åhörarna att vidta vissa åtgärder för att avvärja ett hot så medför användningen av ett starkt skrämmande anslag jämfört med ett mildare att sannolikheten ökar för att åhörarna lämnas i ett tillstånd av känslomässig spänning, som inte minskas av att höra de lugnande åtgärdsrekommendationerna i budskapet.

b. När stark rädsla framkallas och inte försvinner genom återförsäkringarna i kommunikationen, kommer åhörarna att motiveras att ignorera eller minska betydelsen av hotet."

n n n Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet?

• Vi kan lära oss en väldig massa av den psykodynamiska teorin om försvarsmekanismer. Vi har mött dem otaliga gånger:

- så farligt kan det väl ändå inte vara

- det kan väl ändå inte hända här

- jag klarar mig alltid

- så galna är dom ju inte

- jag kan inte tro det är sant

- vad då kärnvapenhot

- jag har slutat läsa tidningar och titta på Rapport

o s v, o s v. Det är ofta uttryck för omedvetna psykologiska försvar. Jag skall återkomma till dessa senare.

• En sak jag kan säga redan nu och med stöd av Janis-Feshbach är, att om du i överlevnadsarbetet säger saker, som utlöser psykologiska försvar, så misslyckas du att föra fram ditt budskap. Det når inte fram.

• Om dina åhörare visar sig kunna återge ditt resonemang, dina fakta, till och med lika bra som du själv, så är det ingen garanti för att de kommer att ändra sitt beteende. "Det var en jättebra talare." "Det var ett jättebra möte." Dessa yttranden behöver inte betyda att du nått ditt mål, att folk blir aktiva.

• En sak till: om du i ett föredrag, ett program eller ett samtal för fram saker, som hos åhöraren bygger upp den emotionella spänning, som Janis- Feshbach talar om, så bör du också ge möjlighet för att denna emotionella spänning kan utlösas, annars går inte heller ditt budskap fram och dessutom kommer återstående restspänningar att få åhöraren att förringa eller förneka hotet. Det innebär också att så länge restspänningarna finns kvar, så kommer han/hon inte att söka sig till mer information av samma slag (exempelvis sluta gå på möten). Men hur i all världen lär man sig sådant, kanske du säger. Vi måste väl inte bli psykologer hela bunten. Nej, det menar jag ju inte, men jag har lust att vara lite tuff. Precis som 1+1=2 antingen du har lärt dig det eller inte, så är det med de psykologiska lagarna. De finns där antingen du använder dem eller ej. Och man kan lära sig mycket genom att börja titta på de verkliga konsekvenserna av vad man gör. Och så pröva något annat om man inte är nöjd. Jag kommer naturligtvis att i den här boken ge dig en rad tips. Så förtvivla inte. n

Nu är egentligen historien inte slut här. Janis fortsatte på egen hand. Vill du se vart det ledde, kan du titta i Faktaruta 2, som handlar om den s k drive-modellen. Den är egentligen bara en utvidgning av Janis resonemang. Feshbach fortsatte också på egen hand. Han dyker upp 1986 som redaktör för avsnittet "Att förändra krigsrelaterade attityder" i Ralph Whites stora bok "Psychology and the Prevention of Nuclear War" (Psykologi och förebyggande av kärnvapenkrig). Var han står kan du också läsa om i Faktaruta 2 "Janis går vidare: Drivemodellen".

Dessutom: andra forskare gick vidare i Janis och Feshbachs fotspår. En hette Powell. Han ville specialstudera vad som händer om man gör hotet personligt respektive opersonligt. Feshbach gjorde 1957 en liknande studie. Dessa kan du studera i Faktaruta 3 "Har det någon betydelse vem som drabbas av hotet?"
Men här går vi vidare.

Till nästa kapitel

Tillbaka