Till innehållsförteckningen
Epilog

Nåå, kan man skrämma

människor till att arbeta för freden, eller...?

 

 

Som vi sett har det lagts ned mycken möda för att fastställa sambandet mellan skrämmande budskap och handling.

Den socialpsykologiska forskningen började med att angripa frågan hur det skrämmande budskapet skall utformas för att leda till handling. Tanken har tydligen varit att problemet är att hitta ett medialt sätt att utforma budskapet. När vi väl funnit det riktiga sättet så skulle vi kunna använda skrämmande budskap/rädsla som en drivkraft för handling. Som vi också sett har forskningen inte kunnat ge ett entydigt svar på denna fråga. Vi ser i stället hur teoribildningen mer och mer börjar handla om vissa egenskaper eller förutsättningar hos enskilda individer. Om åhöraren är sådan eller sådan (har kontroll över rädslan eller kontroll över faran eller inre kontroll eller…) så kan det skrämmande budskapet eventuellt leda till handling.

Detta hjälper emellertid inte överlevnadsrörelsen. Vi kan inte enbart vända oss till sådana människor. Tvärtom är det sannolikt att dessa människor redan är aktiva i överlevnadsrörelsen. Vår stora målgrupp är i stället just dessa som inte har dessa kontrollmekanismer. Denna målgrupp är med detta synsätt icke möjlig att nå med skrämmande budskap, tvärtom tycker jag mig ha visat att risken är stor att det skrämmande budskapet och den rädsla/ångest det skapar bidrar till ytterligare passivisering.

Vi måste alltså nå dessa människor men på ett annat sätt. I detta kapitel har jag snuddat vid några andra lösningar när jag t ex diskuterat den psykodynamiska synen eller radikalterapin eller Seligmans inlärda hjälplöshet.

Det är tydligt att vi måste hitta ett helt nytt sätt att se på problemet. Vi måste fokusera på individens situation i det moderna samhället. Hur ser den ut? Och hur i all världen kommer det sig att inte alla arbetar för freden och vår överlevnad??? Det vore ju det normala!

Så därför ställer jag på fullt allvar frågan: Varför arbetar inte alla för freden? och låter det bli temat för nästa del.

Till nästa kapitel