Till innehållsförteckningen

DEL 2

 Dialog

Varför arbetar inte alla för freden?

---

 

Kapitel 5

Människan i kris

 

I detta kapitel skall jag försöka visa att det, som händer människorna inför hotet om ett kärnvapenkrig eller en miljökatastrof, har stora paralleller med vad som inom den psykiatriska litteraturen kallas traumatisk kris. Om denna inte bearbetas, så utvecklar individen ett mer och mer neurotiserat beteende.

Det moderna samhället har också utvecklat sociala och känslomässiga mekanismer, som särskilt i samklang med neurotiserat beteende, utvecklar den likgiltighet och passivitet som är så vanlig inför det nukleära hotet.

Forskare, som studerat människors beteende i katastrofer, säger att denna passivitet inte är unik. Den norske katastrofforskaren Dyregrov säger: "En del katastrofer, speciellt naturkatstrofer, är förvarnade. Sådana varningar tas inte alltid på allvar och adekvata förhandsplaner genomförs inte." (Dyregrov, 1988). Han pekar på att många har en upplevelse av osårbarhet - "Det händer inte här" resp "Jag klarar mig nog" - som leder till att man negligerar farosignaler och t  o m stannar i farozonen även när man ser synliga bevis på faran. "Om farosignaler tas emot över en längre tidsrymd, är det svårt att hålla vaksamheten konstant och en viss adaptation (anpassning) till faran kommer ovilkorligen att ske" säger han vidare. Jag erinrar om liknande ord från Marianne Frankenhaeuser i inledningen.

Vi känner också igen det i beteendet inför exempelvis kärnvapenkrigshotet. Men varför? Nog måste väl hotet om utplåning i ett kärnvapenkrig kunna ge en ångest, som är jämförbar med den man får när man får reda på att man har en dödlig sjukdom?

Den liknelsen kanske sätter oss på spåret. Människor, som får veta att de lider av cancer reagerar ju ofta med förnekanden:

• förnekar sin sjukdom - "Det kan inte vara cancer" och går till en annan läkare

• förnekar faran - "Det går ju att bota nuförtiden"

• förnekar sin ångest - "Jag är inte rädd för att dö".

Det måste betyda att människor kan vara rädda, ha ångest, inför sin negativa framtidsbild men att man inte visar denna ångest eller ens vet om den. Detta bekräftas också av fredsforskande psykologer. "Att de inte upplever rustningsvansinnet som ett hot är inget tecken på äkta frihet från ångest." (Richter, 1984)

Så den kan finnas där i alla fall. Men det ingår i krisen att den inte kommer till uttryck.

Vi skall titta närmare på några modeller för "psykisk kris" för att se i vilken grad de kan tillämpas på människors situation inför kärnvapenhotet.

En berömd kristeori härrör sig från 1976 då Selye beskrev vad han kallade det allmänna anpassningssyndromet för stressreaktioner. Det har tre stadier:

1. Alarmstadiet.

Denna fas innebär en överreaktion på en situation med överaktivitet i allmänna fysiologiska försvarsmekanismer och en försämrad motståndsförmåga mot ytterligare stress. Om individen inte dukar under redan här följer ett

2. Motståndsstadium.

Där kan individen ibland anpassa sig till situationen och överaktiviteten sjunka. Då förbättras individens fysiologiska hanterande av den stressfyllda situationen. Det finns emellertid gränser för hur länge man kan anpassa sig och om situationen fortsätter med samma höga stress så följer

3. Utmattningsstadiet

där de fysiologiska försvaren bryter samman och individen insjuknar eller t o m dör.

"Situationen" i Selyes modell kännetecknas av en okontrollerbar, oförutsägbar och ofrånkomlig attack (vi känner igen termerna från förra kapitlet) mot främst individens fysiologiska existens. Här är det till skillnad mot kärnvapenkriget inte fråga om ett hot om att något obehagligt skall inträffa utan här inträffar det obehagliga. Psykologiska försvarsmekanismer kan inte hålla undan verkligheten. Krisen är mer fysiologisk än psykisk.

Caplan (1964) för in psykiska faktorer i sin kristeori. Lacoursiere (1980) återger Caplans modell så här:

1. Chock.

En plötslig spänningsstegring, som föranletts av det inträffade, gör att vi tar till våra vanliga problemlösande reaktioner. Om detta inte förändrar situationen följer

2. Ökad oro.

Spänningen stiger och med den kommer ineffektivitet och störningar . Om spänningen stiger ytterligare passeras en tröskel, som innebär

3. Allmän mobilisering av inre och yttre resurser.

Här tar individen fram sina sista styrkereserver och sin förmåga till att lösa svåra problem. Här kan krisen lösas. Om inte så följer

4. Desorganisation

där individen kan brytas ner med drastiska resultat som följd.

Också Caplans perspektiv är ett slags katastrofperspektiv med tyngdpunkt på fysisk fara. Individen försöker avvärja faran men drabbas av passivitet och ineffektivitet. Om faran kvarstår görs ett sista försök att avvärja den med hjälp av problemlösningsmetoder. Om detta inte går - vilket motsvarar vår situation inför kärnvapenhotet - så för Caplan in psykiska lösningar som "behovsresignation" och den fysiologiska motsvarigheten till psykiska försvarsmekanismer nämligen perceptuell distorsion, d v s att sinnesintrycken förvrängs. Detta skulle kunna liknas vid de metoder som den moderna människan använder när det gäller kärnvapenhotet. Behovsresignation skulle kunna motsvara att ge upp behovet att avvärja kärnvapenkriget, d v s passivitet.

En krismodell som omfattar hot om fysisk förintelse med starka inslag av psykiska faktorer är Kübler-Ross modell för den kris, som uppkommer vid dödlig sjukdom och förväntad död (Kübler-Ross, 1969). Den första fasen känner vi igen från Caplan:

1. Chock, förnekande och isolering.

2. Vrede.

3. Köpslående.

4. Depression och sorg.

5. Accepterande.

6. Decathexis ("energislut", död).

(Not: Den amerikanska upplagan anger inte
Vrede som ett särskilt stadium.
Den svenska tar inte upp Decathexis.)

Stegen i modellen talar för sig själva, man tycker sig känna igen olika människors reaktioner inför hotet om ett kärnvapenkrig:

För steg 1 exempelvis: "Dom kan inte vara så galna."

För steg 2: "Det är brottsligt vad dom håller på med!"

För steg 3: "Bara mina barn klarar sig."

För steg 4: "Tänk att vi människor är så onda."

För steg 5: "Det är ju oundvikligt."

Fortfarande är den fysiologiska verkligheten mycket påtaglig men Kübler-Ross ger stort uttrymme åt de psykiska processerna vilket gör att vi mer och mer börjar känna igen människans situation inför hotet om total utplåning i ett kärnvapenkrig.

Ännu tydligare blir detta i krismodeller som renodlar de psykiska processerna. Det finns flera sådana och jag väljer Cullberg (1975) som exempel. Hans modell ser i korthet ut så här:

 

1. Chockfasen.

Under chockfasen "håller individen verkligheten ifrån sig med all kraft, då det ännu inte öppnats någon väg att ’ta in’ det skedda och bearbeta det. Ofta… ytligt välordnad, men under ytan är allt kaos."

2. Reaktionsfasen.

"...kan sägas börja då den drabbade tvingas att öppna ögonen för det skedda (eller för det som skall ske) efter att tidigare ha försökt att blunda och komma ifrån det. Här inträffar nu en häftig omställning för hela den psykiska apparaten, som har till uppgift att integrera verkligheten på ett så funktionellt sätt som möjligt. Individens försvarsmekanismer, som hos vissa kan vara av ganska primitiv art, mobiliseras."

Här kan man nu välja väg som framgår av figur 5. Men jag skall vänta litet med fortsättningen. Det viktiga i denna modell är att den mycket klart anger att

- man kan inte gå från fas 1, Chockfasen, till fas 4, Nyorientering. Det är ju i dessa sammanhang fullkomligt självklart. Detta innebär dock ett totalt underkännande av hypotesen att stadiet Alarm leder till stadiet Handling.

- det som kan få förloppet att vända är ett aktivt ingripande för att titta på sitt eget sätt att fungera, någon form av bearbetning. Eftersom Cullberg inte avser att behandla psykoterapi , är han väldigt allmän när han talar om hur bearbetningen går till. Å andra sidan ingår ju termen i det psykoterapeutiska allmängodset och avser att medvetandegöra de omedvetna drivkrafterna för vårt beteende. Jag skall återkomma till det.

Vi skall titta närmare på hur den psykiska krisen ser ut, på de olika faserna i modellen.

 

Hur ser den psykiska krisen ut?

Jag skall kort referera Cullbergs beskrivning av krisens förlopp och symtom. Jag skall ta illustrerande exempel från den del av överlevnadsarbetet, som arbetet mot kärnvapen utgör. Jag underförstår att du själv hela tiden gör jämförelsen med människans situation inför kärnvapenkrigshotet även när jag inte drar direkta paralleller.

En traumatisk kris - till skillnad från en utvecklingskris - är enligt Cullberg den "individens psykiska situation vid en yttre händelse som är av den arten eller graden att individens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller basala tillfredsställelsemöjligheter i tillvaron hotas". Cullberg indelar krisen i fyra faser :

1. Chock

2. Reaktion

3. Låsning och symtomutveckling

4. Neurotisering

Under chockfasen "håller individen verkligheten ifrån sig med kraft". Reaktionsfasen börjar "då den drabbade tvingas öppna ögonen för det skedda (eller för det som skall ske)".

Detta är ju en god beskrivning av människans situation inför kärnvapenhotet. Möjligen tvekar man inför att använda termen "chock". Cullberg pekar dock på att det finns kriser, som "börjar så stegvis att ingen egentlig chockfas kan förmärkas" och det är säkerligen det vanligaste när det gäller hotet om nukleär utplåning.

Ett gripande exempel på denna utdragna chockfas ges av medicinaren David Bradley, som jag träffade på det berömda Dartmouth College 1987. Han hade som nyutexaminerad läkare ingått i det lag av vetenskapsmän, som skulle registrera och följa upp konsekvenserna av USA:s provsprängningar av atombomber i Bikiniatollen strax efter kriget. I sin bok No Place to Hide (Ingenstans att gömma sig) skildrar han 1946 hur han entusiastiskt åtog sig uppgiften och såg den som ett led i att trygga världsfreden. I torra vetenskapliga dagboksanteckningar får vi följa hur den hemska sanningen långsamt går upp för honom. Och han förvandlas till en svuren motståndare till bomben efter vad han fått vara med om. Men 1986 gavs den ut igen med ett nyskrivet förord av Bradley. Visserligen kunde han nu konstatera att hans synpunkter fått ett helt annat gehör men han föreföll ganska trött och besviken på människans dumhet och ondska. Den sena framgången föranledde honom dock att skriva i mitt exemplar uppmaningen att "Du skall aldrig ge upp!"

Tvingad att ta in det som skall ske måste individen "integrera verkligheten på ett så funktionellt sätt som möjligt" (Cullberg, 1975) med hänsyn till personlighetskarakteristika och livserfarenheter. Om inte den moderna människan hade hela sin barlast av funktions- och relationsstörningar, skulle det vara lätt att ta in denna verklighet och omsätta upplevelserna i handling. Men denna barlast gör att individen inte kan hantera en sådan verklighet utan måste förvränga den för att kunna handskas med den. Verktygen för denna förvanskning är "individens försvarsmekanismer, som hos vissa kan vara av ganska primitiv art… Försvarsmekanismer kallas de omedvetna psykiska reaktionssätt som har till uppgift att minska upplevelsen av och medvetandet om hot och fara för jaget." (Cullberg, 1975)

Det är jag som har kursiverat för här får vi en god definition på vad de psykologiska försvarsmekanismerna är och hur de arbetar.

Denna förvrängning är ju ett för individen ändamålsenligt sätt att "lösa krisen" eftersom upplevelsen av hot och medvetandet om fara försvinner! Problemet är ju bara att detta inte har med verkligheten att göra. Det verkliga hotet, den verkliga faran har inte minskat.

Cullberg beskriver kort vanliga försvarsmekanismer och jag illustrerar med exempel hämtade ur fredsarbetet:

Regression - att falla tillbaka till tidigare utvecklingsskeden med exempelvis naiv auktoritetstro eller lika naiv omnipotens: "Amerikanarna vet nog vad dom gör" eller "Jag klarar mig alltid" kan vara sådana exempel.

Förnekande - att se hotet men förneka att det är väsentligt och inte acceptera dess egentliga innebörd: "Så galna kan dom ju inte vara" eller "Det kan ju inte hända här".

Projektion - att förlägga känslor och egenskaper hos sig själv på andra: "Det är amerikanarnas/ryssarnas fel".

Rationalisering att med skenbart förnuftsmässiga argument minska sin upplevelse av hot: "Ja, bara jag får den rakt i huvudet" eller "Atombomben finns ju för att inte användas".

Isolering av känslor i betydelsen att man lugnt kan tala om hotet, man vet inte att känslorna finns.

Undertryckande av sina känslor, vilket är en medveten handling jämfört med isolering.

I de två sista fallen är en intellektualiserad framställning av kärnvapenkrigets fasor, där känslorna döljs bakom ord som megaton och megabodies, exempel på isolering eller undertryckande beroende på hur medvetet det görs.

Till Cullbergs uppräkning bör fogas:

Bortträngning (repression) som innebär att hela skeendet är borta från medvetandet.

I den akuta krisen (d v s chock- och reaktionsfaserna) uppvisar individen olika karakteristiska upplevelser och symtom. Bland dessa finner vi många som också kan hänföras till reaktioner på det nukleära hotet. Cullberg nämner bl a sorg, förtvivlan, tomhet, låg vitalitet, oväntade aggressionshandlingar, desperata handlingar, dödslängtan, självdestruktivitet, depressivt självförakt, dra sig tillbaka från andra, missbruk, upplevelser av kaos och meningslöshet, oförstående inför livets mening. Alla dessa förekommer i undersökningar om och beskrivningar av hur det är att leva under kärnvapenhotet (för översikter se exempelvis Raundalen-Raundalen, 1986 om barns upplevelser och Macy, 1983).

Om krisen går vidare till fas 3 (se figur 5) utan bearbetning låser sig individen i sina reaktioner och symtomen fördjupas för att till slut hamna i fas 4: Neurotisering.

Med denna skissartade framställning av krisens förlopp och utseende har jag velat visa på parallellerna mellan den psykiska krisen och den moderna människans situation då hon möter hotet om total utplåning i ett kärnvapenkrig.

Ett djupare studium av individens beteendemönster och reaktioner i den traumatiska krisen borde ge värdefull information om mekanismerna bakom hur människor reagerar inför det nukleära hotet. En sådan förståelse skulle bidraga till att hjälpa fredsrörelsen att analysera sitt agerande så att den bl a inte själv råkar bidra till krisens permanentande genom oriktigt agerande. Jag har genom att skissera dessa mekanismer velat bygga under tesen om att vi har mycket att lära av teorier om den traumatiska krisen.

Den moderna människans situation

Cullbergs stadier 3 (Låsning och symtomutveckling) och 4 (Neurotisering) är naturligtvis en mycket vag och tänjbar indelning av något som börjar närma sig en neuros. Var vi kan börja tala om en fullt utvecklad neuros är naturligtvis mycket osäkert. Cullberg anger att om låsningen och neurotiseringen fortskrider så kan neurosen vara diagnostiserad "kronisk" redan efter något år.

Jag vill inte genom liknelsen med den traumatiska krisen påstå att den moderna människan inför kärnvapenhotet kan diagnostiseras lida av en "kronisk neuros". Jag påstår bara att processerna har så många gemensamma drag att vi kan lära oss av detta. I litteraturen finns dock exempel på ordval, som tyder på att man många gånger betraktar situationen som jämställd med kroniska neuroser. Richter (1984) hör dit. Några citat får belysa detta:

- "Kort sagt: ledande politiker uppfyller direkt de i läroböckerna angivna förutsättningar för ökad benägenhet för psykiska och psykosomatiska jämviktsstörningar."

- "Rädslan för att man blir värdelös eller rentav förlorad om man inte kan bli stor och mäktig eller åtminstone få del i kollektiv storhet och makt är ofta verksam i individer, grupper och större sociala enheter. Detta är en kollektiv massneuros."

- "Att den psykiska militariseringen på bägge sidor framkallar symptom på en regelrätt kollektiv förföljelsemani kan man få bekräftat genom att studera kriterierna i läroböcker i psykiatri."

- "… hela avskräckningsstrategin… bestäms av tungt vägande psykopatologiska inflytanden."

Richter använder som en sammanfattande benämning på den moderna människans situation termen "sjukdomen ofridsamhet".

Erich Fromm (1973) väjer inte heller för en diagnostisk term. Han säger att "bland politiska ledare är det mycket vanligt med en hög grad av narcissism;
den kan ses som en yrkessjukdom".

(Not: Med narcissism menas enligt Fromm en avvikelse
där endast den egna personen upplevs ha betydelse,
alla andra är betydelselösa,
ja, upplevs som utan vikt och utan färg.
På grund av detta visar den narcissistiska personen
allvarliga omdömesbrister och
saknar förmåga till objektivitet.) 

Ralph White (1986) anser att upprustningen har samma tvångsmässiga karaktär som neurotikerns fullt utvecklade tvångsmässiga symtom, t ex att ständigt tvätta händerna som ett medel att hålla ångesten borta från medvetandet.

Den amerikanske psykiatern Robert Lifton (med bakgrund i undersökningar av bl a offren i Hiroshima och nazistiska läkare) har myntat uttrycket psykisk stumhet/förstumning (psychic numbing). Han definierar psykisk stumhet som "ett generellt uttryck, som innefattar de vanliga psykoanalytiska försvars- mekanismerna som förnekande, undertryckande och bortträngning" (Lifton, 1982).

Lifton anser att det är värre än så: han talar om split (som dels är en term, som används så i svenskan för att beteckna en delning av jaget men som också kan betyda splittrad) och föreslår t o m termen "doubling" som han menar "inte bara är att man är delvis förstummad och upplever att man är splittrad men att ett helt annat jag tar form i amerikaner" (som deltar i krigsförberedande aktiviteter).

I grunden är det rädslan för ens egen ångest, som ligger bakom alla försvarsmekanismerna. Detta gör också att symtomen inte begränsar sig till ledande politiker eller Nazi-läkare, de finns hos oss alla. I en gemensam resolution från det amerikanska psykiatersamfundet och det internationella psykoanalytiska förbundet heter det: "En känsla av hotande undergång skapar hos alla, som alltjämt kan känna vånda, en ångest som präglar hela deras livssituation."

Detta bekräftas också i en rad undersökningar av såväl barn som vuxna. Escalona (1965, 1982a, 1982b), Mach (1982), Schwebel (1965) och Raundalen-Raundalen (1986) ger översikter av sådan forskning.

För att inte utsätta sig för detta lidande, denna ångest, tar vi till våra försvarsmekanismer. Det är ju dessutom så att vi skapat sociala mekanismer som uppmuntrar till att förtränga denna ångest och misskrediterar den som visar den. Richter räknar upp nio - yttre och inre - faktorer, som i olika grad driver oss till att förneka vår ångest:

1. Konsekvenserna av ett kärnvapenkrig är otänkbara, vi kan inte föreställa oss dem, ännu mindre uthärda tanken på dem.

2. Faran kan bemästras om man vidtar försiktighetsåtgärder.

3. Tillvänjning. Att vi i fyrtio år levt under hotet om kärnvapenkrig har avtrubbat oss.

4. Tron på den rationella människan. "Vi skulle aldrig vara så oförnuftiga."

5. "Knappnålstänkande." Man har utvecklat en föreställning om kärnvapenkriget som skenbart inte har med människor att göra. "En knappnål med rosa huvud på Minsk betydde 200 000 döda" berättar en officer, som hoppade av Pentagon när han verkligen fattade vad det rosa knappnålshuvudet betydde.

6. Ett sönderstyckat rolltänkande. Ingen ser sin roll som en del av en helhet. Det finns ingen som egentligen "tillverkar atombomber" - bara enskilda delar.

7. Förskjutning av ångestorsaken. Detta kan förklara exempelvis konsumtions-vansinnet.

8. Auktoritetstro. "Ju mindre man vet desto mindre oroar man sig." Politiker svarar på denna tendens genom att spela allvetande, felfria och superpotenta.

9. Stereotypa identifikationer. Med svaga personliga identiteter behöver vi få inre styrka genom att identifiera oss med yttre "objekt": vår grupp, vårt skrå, vår sekt, vår nation. Falklandskrigets England visar att detta inte är främmande för moderna, västerländska samhällen.

1987 fick jag en bra demonstration på flera av dessa faktorer. Jag deltog då i en fredsresa till USA organiserad av Sveriges fredsråd. Vi var bl a i Omaha i Nebraska. Där ligger en bas varifrån hela USA:s strategiska flygledning sker, den s k SAC, Strategic Air Command. Genom kaplanen vid basen blev vi inbjudna att bese den. Efter omfattande säkerhetskontroller fördes vi djupt ner i basen. Vi blev tillsagda att hela tiden hålla oss till höger i gångarna - om något skulle hända måste springande militär kunna ta sig fram. Till slut kom vi in i ett rum med stora fönster varifrån vi kunde se ned i själva manöverrummet fyllt med telefoner, datorer, monitorer. På ett podium där nere stod en guide och talade till oss genom högtalarna. Han demonstrerade med hjälp av stora diabilder på väggen mittemot. "Här håller vi reda på vädret över hela världen!" Och så bad han någon att koppla in en väderstation i Alaska. Ett skämtsamt samtal om vädret utbröt, vad vi hade för väder, vad de hade för väder o s v.

Guiden beskrev sedan det som kallas "the looking glass". Vid varje timme på dygnet svävar ett flygplan ovanför SAC på hög höjd. Det går inte ner förrän ett avbytande plan kommit upp. I planet sitter några av USA:s högsta generaler. Det är till för "the second strike". Om Sovjet (och det var aldrig tal om någon annan) skulle överraska med ett kärnvapenanfall och slå ut SAC-basen, så skulle vedergällningen kunna styras från det flygplanet. Guiden kopplades dit och började föra ett nojsande samtal med the looking glass, vilket uppskattades mycket av amerikanska deltagare i guidningen. Stämningen var overklig. Jag hade hela tiden en känsla av att detta inte var den riktiga kommandocentralen, den verkliga måste finnas någon annanstans. Höjdpunkten kom när visningen avslutades med musik och en jättelik diabild på hela väggen mittemot med texten: Peace is our profession! Kriget som en gigantisk show! Hur djup är inte vår split!

Ett sätt att hantera sin ångest är att förvandla den till fruktan för ett konkret objekt, en fiende ("Det är ryssarnas/amerikanarnas fel."). Detta ger också utrymme för en väv av bortträngningar, projektioner och förnekanden stödda av ovan nämnda sociala och politiska mekanismer. Jag kan känna mig stor och stark i stället för att komma i kontakt med det lilla och svaga inom mig. Genom att svartmåla "fienden" ser jag inte min egen skuld. Genom att hata "fienden" slipper jag bli varse hur lite makt och inflytande jag egentligen har eller hur jag dagligen måste kompromissa om mina ideal. Sam Keen ger i boken Faces of the Enemy: Reflections of the Hostile Imagination många exempel på moderna fiendebilder (Keen, 1986).

Richter talar om "kompensation för självhat". Han visar hur de sociala mönstren tillsammans med individuella försvar till slut blir "en regelrätt kollektiv förföljelsemani" (paranoia) med ett förstenat, cementerat samhällsliv karakteriserat av att

- man tror att alla åtgärder från motståndarens sida uteslutande har aggressiva syften,

- fiendebilden är okorrigerbar oavsett vad "fienden" gör,

- om någon opponerar drabbas han av samma hat som fienden,

- det egna systemet idealiseras lika mycket som fiendens svartmålas och

- paranoiska aktiviteter tar så mycket tid till den grad att man förbiser de risker man utsätter sig själv för.

Samma faktorer framhålls också av Janis när han beskriver det av honom introducerade begreppet grupptänkande (Groupthink, Janis, 1972). Om det kan du läsa i Faktaruta 10.

Här finns anledning att peka på att begreppet fiendebild kan användas på två olika sätt.

I ena fallet ges det en snäv massmedial och socio-politisk innebörd. Fiendebilder blir något som skickliga propagandamakare i massmedia eller på militära staber sitter och konstruerar helst så infernaliskt att de hela tiden styr befolkningen mot ett allt större och större hat mot "fienden". Befolkningen kan då ses som offer för cyniska krigshetsare. Det är naturligtvis riktigt att det finns människor, som på detta sätt "tillverkar" vad man kan kalla fiendebilder. Och att människor faller offer för detta. Men utan de psykologiska mekanismer som ligger under behovet av fiendebilder skulle en fiendebild inte kunna spridas - om än aldrig så utstuderad. Hade jag inte ett behov av en fiende så skulle jag inte "gå på" den tillverkade fiendebilden.

Mitt behov av ursäkter för att slippa se mig själv gör också att funnes det inte tillverkade fiendebilder skulle jag tillverka dem själv. Och där har vi den andra betydelsen av fiendebilder, den, som psykologer använder sig av (det händer dock att också de inte observerar skillnaden). När jag inte vill se mig själv, hurdan jag egentligen är så projicerar jag detta på någon annan/några andra. Det kan ibland växa till att jag koncentrerar denna projektion på något/någon, som jag ger ansvaret för allt ont som sker. Detta blir en fiendebild i psykologisk mening. Denna har jag skapat själv, den behöver inte några utomstående fiendebilder i den första betydelsen. (Det händer naturligtvis att denna självskapade fiendebild sammanfaller med eller lånar drag från en "tillverkad".)

Den psykiskt mogna individen behöver inte fiendebilder. Att arbeta på sin egen psykiska utveckling (som i det här fallet innebär att ta tillbaka sina projektioner) begränsar "marknaden" för de tillverkade fiendebilderna.

Dessa enorma kollektiva processer, som Richter kallar dem, har alla ett syfte: att bli av med den ångest jag skulle känna om jag kunde ta in vad kärnvapenhotet innebär. Det skulle göra ont att verkligen känna detta, jag försöker utplåna risken för det lidandet.

Till detta kommer psykodynamiska processer genom hela vår utveckling, som egentligen gör oss själva ansvariga för tillståndet i världen eller som Richter uttrycker det: "… vi som medlemmar av ett samhälle, som tror sig vara progressivt och upplyst, i oroande hög grad styrs av emotionella impulser som härrör sig från infantila fantasier och komplex". Det skulle emellertid föra för långt att gå in på dessa frågor. Det handlar om ondska och godhet, destruktivitet och konstruktivitet. Det handlar om narcissism, anal sadism, omnipotens, makt och mycket, mycket mer. Goda översikter finns hos Fromm (1973), Miller (1983), Richter (1984) och Henricson- Cullberg (1987).

Om det nu är så här, hur kommer det sig då att vi inte talar mer om det? Kan inte allt detta prat om ångest vara falskt alarm? Varför läser vi inte i tidningarna att det stora flertalet människor är mycket plågade av sin negativa framtidsbild? Varför talar inte politikerna om det?

Det finns många svar och helheten är mycket komplicerad. Jag skall försöka antyda några förklaringar. Att så många inte upplever kärnvapenkriget/ -rustningarna som ett hot betyder inte att de är fria från ångest utan tyder "snarare på bedövning, på okänslighet till följd av en kolossal dödsfruktan, som lett till en allmän emotionell avtrubbning" (Richter). Detta är Liftons psykiska förstumning.

Detta samverkar med socialpsykologiska mekanismer. Det handlar om att vårt samhälle har åstadkommit en klyvning mellan intellekt och känsla, en långsam men genomgripande process, som omfattar många aspekter av samhällslivet: politik, ekonomi, forskning, skola, media, underhållning, privatliv... Richter (1984) pekar på att den försiggår omedvetet och "då vår självaktning är beroende av att vi opponerar oss mot dess resultat, är det svårt för oss att erkänna dess verkan".

1988 har Richter skärpt sin uppfattning och talar om att vårt samhälle avtränar oss vår förmåga att bli chockerade eller skrämda: "Utan en särskilt tränad brist på känsla för den aggressiva karaktären av teknologins exploaterande och förstöring av Naturen skulle vi idag inte behöva leva med oansvariga militära och ekologiska risker."(Richter, 1988).

Även om de flesta av oss fungerar välanpassat i detta samhälle, får vi inte låta lura oss. Våra sociala regler tvingar oss in i spelet. Så länge vi prisar som dygder styrka, framgång och konkurrens, så får vi också barn som är rädda för att visa känslor, rädda för ödmjukheten, solidariteten.

Ångesten finns där, det är bara bearbetningssätten som är olika. Vi handskas med den på olika sätt. Våra försvarsmekanismer är rationella i den meningen att de hjälper oss att handskas med vår ångest. De är orationella i den meningen att de förvränger verkligheten och därmed gör oss sämre skickade att handskas med den. Aggressiv aktivitet är ett dåligt sätt att handskas med verkligheten, men det hjälper mot ångesten!

När människor uttrycker sin oro så kan det hos politiker slå an toner i deras egen förträngda oro. Det är bara tyvärr alltför vanligt att dessa politiker stävjar denna oro genom en massiv motreaktion, en mobilisering av ironi, förakt eller hat mot dem, som nästan orsakat en spricka i deras psykiska försvar. "Den hållning som föraktar lidande bottnar i själva verket i ett tvivelaktigt, kulturellt betingat förnekande av den egna rädslan" säger Richter. För att undkomma att bli medveten om sin rädsla finns exempelvis utvägen att rikta sin aggressivitet mot det som skapat denna resonans, exempelvis fredsrörelsen eller kampanjen mot kärnkraft.

Cullberg talar om "den egna katastrofångesten" som en svårighet när man vill hjälpa människor i kris: "Den som av olika anledningar vill förneka katastrofens möjlighet i sitt liv… vill också uppfatta samhörighet, självkänsla och meningsupplevelse som det självklara, naturliga och sunda. Konfrontationen med människor i kris kan då bli problematisk."

Detta betyder också att fredsrörelsen/fredsarbetaren själv måste titta på sin ångest/rädsla och inte falla i samma fälla som man kritiserar andra för. Det kan inte uteslutas att fredsarbetare (och också jag själv i den analys jag just genomför) gör sig skyldiga till att projicera sin egen ångest på "de passiva", som man sedan anklagar för att förneka den!!

Hur går Alarm-Handlingmodellen ihop med
resonemanget om den psykiska krisen?

Neurotiseringen innebär att individen helt behärskas av sina försvarsreaktioner och stelnade tankemönster. De upplevelser, som leder fram till detta är i reaktionsfasen sorg, förtvivlan, tomhet, låg vitalitet, kaos och meningslöshet m m. Det betyder den totala passiviteten gentemot omvärlden. Inget vill jag göra för att förändra den, jag är helt upptagen med att bygga upp försvar mot omvärlden.

I de två nästa faserna låses hela individen och börjar utveckla handlingsmönster helt styrda av den förvrängning av verkligheten som de allt hårdare försvaren bygger upp. Dessa handlingar saknar därför verklighetsanknytning, de är inte ägnade att påverka omvärlden annat än som anledning att stanna kvar i neurosen. De handlingar, som åstadkommes är helt inadekvata.

Chocken (eller alarmtillståndet för att använda den term jag har använt tidigare) leder alltså inte till någon handling, som avser att förändra världen, att minska det reella hotet! I Alarm-Handling termer skulle processen se ut ungefär som figur 6 visar.

 

1. Alarm (chock)   2.Passivisering (Reaktionsfas)   3. Inadekvata åtgärder avseende omvärlden (Låsning och symptomutveckling, neurotisering)

Figur 6.

 

Så Alarm vad gäller t ex kärnvapenkriget leder antingen till passivitet eller helt inadekvata åtgärder mot hotet (t ex att kräva fler atombomber eller bygga sig skyddsrum).

Nå, men finns det inget alternativ. Jo, och Cullberg visar vägen. I figur 7 ser vi att om i reaktionsfasen sätts in en Bearbetning så leder detta till en väg ur krisen och en Nyorientering.

Och om vi ser Cullbergs Nyorientering som en förutsättning för att börja handskas med sin omvärld på ett adekvat sätt så skulle det stadiet kunna sägas följas av stadiet Handling. Då är individen fri från sina låsande psykologiska försvar, ser världen sådan den verkligen är och är därför parat att handskas med den på ett adekvat sätt. De yttre hoten mot individen har inte förändrats men däremot hans/hennes förmåga att handla för att avvärja dem.

Det skulle betyda att vi har börjat få en idé om vad som kan föra oss från Alarm till Handling!

Med användande av både mina och Cullbergs uttryck skulle det kunna se ut som i figur 8. Där har vi nu ett första embryo till en modell för hur man verkligen för människor från Alarm till Handling.

1. Alarm (Chock)   2.Passivisering (Reaktionsfas)   3. Bearbetning   4. Nyorientering   5.Handling

Figur 8 

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att modellen Alarm leder till Handling är totalt fel. Det är flera steg emellan Alarm och Handling.

Dessutom kan vi konstatera att de steg, som för individen ut ur den akuta krisen enligt Cullberg är Bearbetning och Nyorientering.

Men vad menar Cullberg då med Bearbetning? Vad gör man i det stadiet? Vad är det, som är så läkande, så helande?

Om det handlar nästa kapitel.

Till nästa kapitel
Till