DEL 5
Handling
Planering och genomförande av
överlevnadsaktiviteter
Ta mig direkt till detta kapitels "Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?"
Kapitel 12
Hur använder vi modellen
när vi planerar och genomför
en överlevnadsaktivitet?
Redan i början av den här boken gjorde jag en sammanfattning för att visa hur modellen kunde användas. Men jag skall tillägga en del saker (och kanske upprepa några).
Du kanske känner dig överväldigad av alla (mer eller mindre konstiga - jag är ju psykolog!) metoder jag berättat om i kapitlen om modellens olika stadier. Men de är till för att göda din fantasi och kanske bara några få av mina läsare kommer att göra program eller kurser, som är helt skräddarsydda efter modellen.
Den viktigaste användningen tror jag kommer att vara när du kommer att använda modellen för planeringen av dina vanliga aktiviteter. Det betyder att du i stort sett gör dina vanliga program men när du lägger fast ordningen mellan olika programpunkter så tar du hjälp av modellen. Precis som de fyra lärarna i exemplet jag berättade om i inledningskapitlet.
Modellen är inte något som du skall ha på programmet. Den är ett planeringsinstrument. Det kan användas i alla sammanhang, där problemet är att deltagarna till stor del sitter fast i hopplöshet och passivitet. Där känslan av vanmakt är förhärskande. Där man känner att man överväldigas av problemen.Vilka problemen är kan variera. Du kan ändå använda modellen för den rör processplanet, inte sakplanet. Problemet kan vara miljöförstöringen eller kärnvapenhotet eller våldet i samhället eller den politiska vanmakten eller din grupps dåliga arbetssätt eller… Jag har använt den i arbetslivet inför en hopplös arbetssituation. Jag har använt den för att planlägga en studiedag för lärare om rasismen i deras område. Du kan använda den för att planera vad ni skall göra med ert problem.
Här har du ett exempel till på hur den kan användas.
En Sydafrikakonsert En Sydafrikakör skulle planera sin nästa konsert. En medlem hade lärt känna min modell och föreslog att man skulle använda den vid planeringen.
Man gick igenom de sånger man ville ha med och tänkte efter vilket stadium varje sång kunde bidra till. En del var typiska sånger om rasförtryckets konsekvenser och tycktes bidra till åhörarnas Alarmstadium. Andra skildrade oförståelse och bristande solidaritet på ett allmänmänskligt plan och kunde tänkas bidra till stadiet Dialog genom att åhörarna kunde känna igen sig själva och den svenska situationen. Andra skildrade människors likhet och gemenskap och kunde bidra till Samhörigheten o s v.
Så byggde man upp programmet så att alla "alarm"-sånger sattes först i programmet, sedan alla "dialog"-sånger o s v. Var det något stadium som var underrepresenterat så letade man i sin repertoar efter fler sånger till det stadiet. Resultatet, som man berättade det, var att alla åhörarna satt kvar under hela programmet (vilket kören inte var van vid), att de flesta satt kvar efteråt för att ställa frågor och diskutera (vilket man inte heller var van vid) och att diskussionen var ovanligt intensiv och engagerad.
Några vanliga fällor När du skall planlägga ett arrangemang - en studiedag, en konferens, en konsert, en temaafton, ett föredrag eller vad det än är - så är det inte alltid du råder totalt över alla programinslagen.
Den talare ni tänkt er skulle bidra till ett visst stadium kanske inte kan komma på förmiddagen utan vill komma på eftermiddagen - vilket skulle innebära att stadierna blir omkastade. Men då bryts processen och sannolikheten för att deltagarna aktiveras minskar. Det kan vara en svår frestelse - "han är ju så bra talare", "hon har ju så vettiga åsikter", "vi måste ju ha med vår ordförande" - men här gäller det att innehållet måste underordna sig processen. Kanske ni kan få den tilltänkta talaren att ändra inriktningen på sitt bidrag så det stämmer med det "nya" stadiet. Går inte det, kan jag inte råda er till annat än att avstå och inbjuda talaren till en annan gång. Men visst kan det vara svårt!
En annan fälla kan man kalla "den bra metodens fälla". Ett exempel. I skolan var (är?) det populärt att låta barnen klippa fredsduvor i fredssammanhang. Det ansågs vara en "bra metod". Ja, jag håller med, om man gör det i stadiet Kraftsamling. Då är det en "lagom" uppgift, som ger samhörighet och odlar den nyvunna kraften på ett lättsamt sätt utan att vara övermäktig. Men att låta barn, som är i ett stadium av alarm, klippa fredsduvor anser jag är nästan cyniskt. Precis det anade den 12-13-åriga flicka som avslutade sin dikt om sina mardrömmar om kärnvapenkriget med raderna:
I morgon skall vi klippa fredsduvor i skolan.
Jag hoppas att det hjälper.Så tänk efter - före!
En annan fälla kan kallas "de bra argumentens fälla". Vid planeringen kommer man på en massa fakta, en massa bra material, filmer, böcker, föredrag, synpunkter, som man känner till och det blir en allmänt staplande av "Och det måste vi ha med" och "Vi får inte glömma bort den teorin" o dyl.
Återigen måste jag påminna om att innehållet måste underordna sig processen. Det är viktigare att deltagarna förs ifrån Alarmstadiet - där de inte kan ta emot alla dina fina argument och fakta därför att försvaren slår till - och genom processen, än att absolut alla synpunkter fåtts med.
Har deltagarna tagit sig fram till stadiet Handling så är de också öppna för att ta emot alla dina fina argument. De börjar själva söka information. De är redo för att ta emot nya t o m alarmerande budskap. För nu kan de smälta dem, det kunde de inte i Alarmstadiet.
Att motverka utbrändhet inom överlevnadsarbetet De tappra fredsarbetare som år in och år ut jobbar tålmodigt och segt är naturligtvis värda all beundran. Jag tror att det är väldigt vanligt att fredsarbetet går i perioder men det finns sådana som orkar hela livet. Hur många är de?
Jag tror att de bärs av ett oerhört starkt intellektuellt engagemang. Ibland är det också kopplat med ett känslomässigt engagemang och då håller det. Men utan det känslomässiga engagemanget blir påfrestningarna oerhört stora. De obearbetade känslorna, som ju alltid finns där och späs på, förblir obear-betade.
Att "hålla masken", att "aldrig låta sig slås ner", att "alltid hitta lösningar", att "alltid hålla hoppets fana högt" - alla dessa så prisade egenskaper - blir en fasad bakom vilken den energimässiga urholkningen går vidare. Det tar nämligen energi att hålla sina känslor borta, en oerhörd mängd energi. Och till sist är den slut. Och då är man utbränd.
Det intellektuella engagemanget kan man ösa ur men det ger ingen kraft av sig själv. Känslomässigt engagemang tolkar jag som att man har varit i kontakt med sin rädsla, sin ångest. Mer eller mindre av en slump har man gått igenom stadiet Dialog, fortsatt genom Samhörighet och Kraftsamling och därigenom knutit ihop det intellektuella och det känslomässiga engagemanget. Därför håller det! Att frigöra sina bundna känslor ger energi!
Jag menar inte att en sådan "omgång" håller hela livet. Kopplingen mellan känslor och intellekt måste hållas kvar. Och för varje nytillskott på faktaplanet borde egentligen medföljande känslor bearbetas. Annars samlas de på hög, obearbetade. Och så är vi där igen.
Inom Psykologer mot kärnvapen, för fred och ekonomisk balans har vi en grupp som ägnat sig åt att göra kurser, som varit uppbyggda efter en processmodell liknande den vi studerat här. Kurserna har ibland kallats "Befria livsglädjen ur hopplöshetens fängelse". Det låter kanske lite högtravande i svenska öron men många deltagare har efteråt sagt: "Det är faktiskt vad som sker!" Mitt intryck är att de flesta deltagare deltagit i fredsarbete i någon organisation men kommit i ett läge där man tappat kraften. I några fall har vi gjort kursen för en grupp just med syftet att motverka utbrändhet. I andra fall har kursen utgjort starten för några personer, som velat bilda en arbetsgrupp eller lokal grupp för fredsarbete. Jag tror det är en utmärkt start.
Som jag framhållit tidigare kan vi inte ha kontakt med vår ångest inför kärnvapenkriget hela tiden. Det skulle vi inte orka. Det är just därför vi har våra försvar. Det som är viktigt är att någon gång ha vågat öppna för denna smärta och att också då och då våga ha kontakt med den.
Det är ju vår rädsla för vår rädsla som suger ut oss. Att våga möta den ger energi. Det är då vi fyller på det känslomässiga engagemanget. Jag tror också att det måste upprepas.
Att i din grupp någon gång bara öppna för att prata om rädslan eller hopplösheten eller ilskan och ta tid för att prata om dessa känslor är ett utmärkt sätt, för att inte säga en nödvändighet. Någon kanske kan leda en av Macys övningar som hör till Dialogstadiet. Men det räcker att ni regelbundet också pratar om de känslor ni upplever i överlevnadsarbetet.
Men tar inte allt detta en förfärlig tid? Min modell kan ge intrycket av att "det här tar ju sån tid!"
Men det behöver inte ta någon extra tid. Man kan ha lång tid, man kan ha kort tid på sig.
Du minns kanske exemplet med mamman och barnet framför TV. Låt mig fullfölja den dialogen och samtidigt analysera vad som händer på processplanet i modellens termer:
TV:
...bombplan i går angrep ett sjukhus i staden
varvid 54 barn dödades. (Alarm)Barnet:
Varför gör dom så?Mamman:
Gud va ruskigt, stackars barn. (Dialog)Barnet:
Dom e ju inte riktigt kloka.Mamman:
Jag blir alldeles gråtfärdig. Du blir
åtminstone arg.Barnet:
Jag blir lessen ocksåMamman:
Mmm.
Jag tror varenda människa egentligen (Samhörighet)
tycker det är vansinnigt.Barnet:
Tror du?Mamman:
Jaa, vi är ju skapade för att vara snälla
mot varandra.Barnet:
Egentligen borde man göra nåt åt det. (Kraftsamling)Mamman:
Jaa!Barnet:
Vi skulle kunna... (Handling)
Längre tid än så behöver inte processen ta. Men vi har gjort något mycket viktig för barnet och för oss själva: vi har brutit tystnadens konspiration.
Egentligen är detta något enkelt och djupt mänskligt vi gör men som vi ofta förlorat. Om vi vill lära oss det igen så kan modellen vara en hjälp.
Men är det inte ett konstlat sätt? Jovisst, tills du lärt dig detta igen. Djupt inne i mig mullrar en röst: "Släng modellen så fort du kan!"
Kan du inte ge oss några klara, praktiska råd för hur visa ska lägga upp vårt möte med filmvisning och diskussion? I Prologen mötte vi en vanlig föreningsstyrelse, som stod i begrepp att "visa en hemsk film och så diskutera vad vi kan göra". Om denna styrelse hängt med ända hit så har den all anledning att ställa frågan: "Ja, men vad skall vi göra då?! Snacka inte så mycket psykologi utan ge oss 10 punkter om hur vi skall göra!"
Jodå! Fran Peavy, som du har läst om i Faktaruta 13 om Interhelp, gjorde tio råd för sådana som vill visa hemska filmer om kärnvapenkriget. De finns som bihang till Macys bok. Jag har bearbetat dem och anpassat dem till min modell - Fran kanske inte känner igen dem. Men här är de i alla fall.
n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? Här kommer 10 praktiska råd när du skall visa film om kärnvapenkriget.
1. Ge alla praktiska upplysningar före visningen: hur man får tag på filmen (videobandet), pris, hyra o s v. Försök inte "sälja filmen" efter visningen!
2. Låt folk lära känna/få kontakt med varandra en smula före visningen.
• "Kan vi ta en runda och berätta lite om oss, vad vi heter, vad vi helst sysslar med på fritiden och dessutom något som hänt senaste veckan och som gjort oss glada."Eller:
• "Säg vad du heter och något om varför du kom hit i kväll."Eller ibland när gruppen stor (fler än 10-15):
• "Innan vi startar filmen tycker jag att du skall ta och berätta för dom som sitter bredvid dej vad du heter och varför du kom hit i kväll."3. Berätta om alla punkterna på programmet så att man vet vad som skall hända. Berätta då också att man får tillfälle att prata om filmen och vad man tyckt och känt efter visningen och hur du tänkt att det skall gå till.
Om det finns tid för gemensam diskussion efter smågruppsarbetet - och det är i allmänhet bra - så tala om nu när återsamlingen sker.
Här är några sätt som visat sig bra - också om man har begränsad tid:
• I en stor grupp:
"Efter filmen kommer ni att få 10-20 minuter (alltefter hur mycket tid du har, ta gärna lite längre tid än du tänkte först!) på er att prata om filmen med dom som sitter närmast er. Det är viktigt att vi förstår att vi inte är ensamma med våra tankar och känslor om det här så använd den här tiden att prata med varandra även om ni inte känner varandra så bra. Försök att få med alla i pratet."Ta också några minuter till att göra klart vilka som skall prata med vilka. Gör ingen invecklad och konstig gruppindelning. Låt det bli som man sitter eller låt folk välja själva.Blir det 7-8 i en grupp så bed dem dela upp sig i två grupper. Blir det grupper med bara två så slå ihop dem. 4 - 5 - 6 är bra gruppstorlek.
• Ett annat sätt:
"Efter filmen skall vi dela in oss i grupper och diskutera hur vi känner och tänker efter att ha sett det här. Försvinn inte ensamma, då är det risk för att ni bara mår dåligt - och vi med, vi kommer att undra. Vi gör grupperna nu så vi kan börja diskutera direkt efter filmen. Vi behöver allt ni har, både i huvudet och i hjärtat, för att reda upp den här situationen." Dela sedan in dem i grupper som ovan.• Ytterligare ett sätt:
"En del av er kanske kommer att ha frågor om mer information, mer fakta och andra vill hellre diskutera hur dom känner sig. Vi gör grupper på 4-5 nu så ni kan börja arbeta direkt efter filmen. Grupperna får… minuter på sig, sedan samlas vi här igen."Gör först två grupper: "Dom som helst vill gå i en informationsgrupp ställer sig till höger här och de som vill gå i en diskussionsgrupp ställer sig till vänster." Dela sedan in de stora grupperna i mindre på 4-5 deltagtare. Bestäm var de skall sitta. Det är onödigt med särskilda grupprum, det tar bara tid. Grupperna stör faktiskt sällan varandra om de sitter i samma rum som de samlats i!
En del människor tycker det är lättare att först skriva ned sina tankar och känslor innan de delar med sig i gruppen. Låt dem göra det!
4. Gör din inledning till filmen (videobandet). Gör det vänligt, ärligt, öppenhjärtigt, rakt, medkännande. Säg vad som ligger dig om hjärtat men gör det nu - inte efteråt.
5. Visa filmen.
I små grupper kan man säga till deltagarna att de kan stänga av projektorn eller videobandspelaren när de vill ställa frågor eller prata. Ledaren kan också själv utnyttja denna möjlighet. Filmen kan väcka så starka känslor att man blir oemottaglig för resten av filmen. Då behöver man prata en stund. Sedan är man beredd att se en bit till.
För övrigt behöver vi träna på att stänga av apparater när de mänskliga (eller miljö-)kostnaderna blir för stora.
6. Ställ dig inte upp efter filmen och späd på rädslan med ännu fler hemska fakta. Det kan bli som ett våldsövergrepp och främjar inte fredsarbetet.
När filmen är slut så starta smågruppsarbetet direkt så som ni bestämt före filmen. Påminn om när återsamlingen sker. Gå själv med i en grupp. Det är viktigt att du själv har varit med.
7. När ni samlas igen efter smågruppsarbetet:
Det är ofta en väldigt fin stämning när man kommer från smågrupperna, det ser du på deltagarna - och hör. Var uppmärksam på den stämningen, trasa inte sönder den med mycket prat eller praktiska upplysningar eller organiserande. Det är nämligen mycket möjligt att man hamnat i eller står på gränsen till stadiet Samhörighet, som jag berättade om i inledningen. Låt det gärna vara tyst en stund, det är en eftertänksamhetens tystnad som behöver lite tid för att mogna. Eller så är det ett stilla prat medan man väntar på de andra. Låt det vara så.
Låt dem så spontant berätta något från smågruppsarbetet, ingen redovisning grupp för grupp. Du kan hjälpa dem i gång med ett: "Är det något som ni pratat om eller kommit att tänka på i grupparbetet som ni gärna vill berätta för de andra också?" Grips inte av panik om det blir tyst, fyll inte ut tystnaden med nervöst prat (det är viktigare att dom pratar än att du gör det), vänta lugnt… det kommer!
8. Låt pratet gå över i en allmän diskussion, där du själv har två uppgifter:
• Stötta deltagarna. Det betyder att du plockar upp sådana som ser ut att må dåligt: "Är det fler som känner det så?" Du behöver inte trösta och "rädda". Det räcker med att säga att du förstår eller får andra som säger det. Använd dig själv som instrument för vad deltagarna behöver. Det du behöver, behöver de också. Ge dem det! Uppmuntra andra att dela med sig av vad de känner och tänker.
Det betyder också att du går emot inlägg som är destruktiva eller vill censurera - framför allt känslor, typ "Så får man inte känna!" eller "Man får verkligen inte låta sig passiviseras!" En sådan anmärkning tjänar ingenting till, tvärtom gör den andra ännu mer passiva. Den enda möjligheten att ta sig ur passiviteten är nämligen att tillåta sig känna den, uppleva den och prata om den. Så stötta med en blink till den som kritiseras och ett "Jag förstår precis hur du känner det." El dyl.
• Låt så småningom (ha inte för bråttom!) diskussionen börja handla om vad man kan göra - med ett: "Och vad skall vi göra åt det?" eller "Är det någon som har en idé om vad vi skulle kunna göra?" o s v.
Försök att få deltagarna att hellre bygga ut och förbättra varandras idéer än att kritisera och förlöjliga och avfärda dem. Till sådana som bara kritiserar kan du konsekvent ställa frågan: "Har du något förslag till hur vi skall göra?". Till de förlöjligade kan du ha ett stödjande: "Jag anar att det ligger något viktigt i din idé. Är det någon, som kan fylla på, utveckla?"
Hjälp också till med: "Det verkar inte som ni två har förstått varandra riktigt. Är det någon, som kan hjälpa dem?"
Kom också ihåg att det är bättre att en idé kommer från deltagarna själva än från dig. Det är inte du som skall glänsa. Vänta med dina geniala idéer, förr eller senare kommer de dessutom från deltagarna!
Kom ihåg att "Ja, men..." är en långsam men effektiv kreativitetsstrypare! (Fritz Perls uttryckte det som att: "Yes, but..." is a killer.)
Det är bättre så här: "Ja, och så..."
Gå hellre efter devisen: "Dom visste inte att det var omöjligt så dom gjorde det!"Du måste bli den som värnar om vad jag skulle vilja kalla den psykologiska demokratin, som går bortom den politiska. Här gäller det inte att med knep få till ett majoritetsbeslut. Här gäller det att frigöra människor från sina egna och andras bojor, att värna om varje människas integritet och kreativitet. Låt inte det osynliga våldet i form av ironi, förlöjligande, intellektua-liserande övergrepp, breda ut sig.Värna om individens rätt att bli respekterad.
Också när mötet är slut bör du vara uppmärksam på om någon ser ut att må dåligt. Stötta dem eller bed någon hjälpa dem genom att lyssna eller bara vara med dem.
9. När det handlar om den hotande världssituationen så har vi att göra med den djupaste sorg, vrede eller fruktan. Vi delar den alla. Det är tunga känslor som kräver att bli tagna på allvar (också hos barn och ungdom) och respekterade med hjärtat fullt av omsorg. Endast då kan människor agera ur sin inneboende kraft och inte bli nedslagna eller paralyserade.
10. Till slut: Var rädd om dig själv!
Tala om vad du tänker och känner. Men låt inte pratet vid filmvisningar vara de enda gångerna du arbetar med dina känslor. Akta dig för att försöka klara av det ensam. För att arbeta igenom dina egna känslor bör du söka dig till eller bygga upp en grupp av människor, som arbetar med liknande saker och där du kan få stöd och ge andra ditt stöd. n
Till slut
Du vet redan att jag tycker att den modell som vanligtvis används i överlevnadsarbetet, att Alarm leder till Handling, egentligen är en katastrof för vårt arbete. I stället för den vill jag se oss använda en processmodell som tar hänsyn till hela människan:
Alarm - Dialog - Samhörighet - Kraftsamling - Handling Denna modell är obekväm, den tar tid att sätta sig in i, den förutsätter en uppriktig vilja, den tar hänsyn till dina medmänniskor och den leder till en helare syn på handlandet. Du får människor som handlar.
Alarm - Handling är enkel och snabb. Du kan övertala andra, du kan få människor att göra vad du vill. Men Du får människor som blir passiva.
Det står klart att de två modellerna representerar två olika synsätt på människan. Det är samma sorts skilda synsätt som vi har beträffande vår miljö: på ena sidan något som skall respekteras och samarbetas med och på andra sidan något som skall användas och manipuleras.
Precis som ett gammalt, förenklat tänkande om miljön har lett oss att göra våld på vår natur så leder oss det gamla, förenklade tänkandet bakom Alarm-Handlingmodellen till att göra våld på människans natur. Det är dags för oss att tänka om och respektera människan och lära oss människans "ekologi". Min modell är ett försök att blottlägga några av dess processer.
Och som så ofta: detta är gammal kunskap!
Suquamihövdingen Seattles svar till den amerikanska regeringen när de tog hans jord 1854 visar att han visste vad de två modellerna handlar om:
"Vad helst som drabbar jorden, drabbar ock jordens söner. Om människorna spottar på jorden spottar de på sig själva. Detta vet vi. Allting är samman-länkat som blodsbanden inom en familj. Allting hör ihop. Människan vävde inte livets väv, hon är blott en tråd i den. Vad helst hon gör mot väven, gör hon mot sig själv."