Gå direkt till Vad vi lära för överlevnadsarbetet?  

FAKTARUTA 11

Sakplan och processplan

 

 

 

 

En modell för kommunikation och mänskliga relationer

Den amerikanske psykologen Watzlavick har åskådliggjort sin teori om kommunikation i en enkel modell (se figur 19). Han menar att kommunikation sker på två plan samtidigt: sakplanet (eller innehållsplanet) och processplanet (eller relationsplanet).

 

Figur 19.

Sakplanet innefattar kommunikationens innehåll, vad man talar om. Processplanet rör hur man kommunicerar. Det är svårt att definiera de båda planen men följande översikt kanske kan vara till hjälp.

Sakplanet karakteriseras av:	Processplanet karakteriseras av:
Innehållet i det som sägs Vad? Intellekt Verbal kommunikation Ord Rätt eller fel "Ja" är "ja" och "nej" är "nej" 1+1 är alltid lika med 2 Analys Logik Produkter, arbete	Relationen mellan dem som talar Hur? Känslor Non-verbal kommunikation Tonfall, gester, kroppsspråk Alla upplevelser är "rätt" "Ja" kan betyda "nej" 1+1 kan bli mer än två Syntes Intuition Processer

Även om kommunikationen på processplanet vanligtvis sker non-verbalt kan den naturligtvis ibland vara verbal. Vi säger också att "det är svårt att uttrycka känslor i ord". När man talar om känslor halkar man lätt in på att "intellektualisera", vilket innebär att kommunikationen glidit över från process- till sakplanet. Samtidigt kommunicerar man då på processplanet sin ovana eller rädsla för känslor.

Rak kommunikation - dubbla budskap

När kommunikationen är den samma eller parallell på de båda planen sägs kommunikationen vara rak. "Det verkar äkta" eller "Det känns att han menar det" är uttryck för detta. Det är inte omöjligt att kommunicera två motsatta budskap med hjälp av de två planen, tvärtom är detta ganska vanligt och en av de vanligaste anledningarna till problem i en arbetsgrupp. Ironi använder denna motsägelse som en medveten teknik men vanligtvis är motsägelsen omedveten. Det är just för att budskapen motsäger varandra som barn inte förstår ironi utan bara blir förvirrade.

Det var ironi som gjorde Tove Janssons Ninni till Det osynliga barnet. "…det var just så denhär tanten gjorde. Hon var ironisk från morgon till kväll och till slut började ungen blekna i konturerna och bli osynlig."

Denna typ av olika budskap ingår i det som den amerikanske forskaren Bateson kallade "dubbla budskap" och som han såg som den dominerande mekanismen i schizofrena familjer (han avsåg även motsägande budskap enbart på sakplanet, exempelvis: "Var spontan!").

 

Vår rädsla för processplanet

Det är på sakplanet som arbetet utförs. Det är en anledning till att processplanet i arbetslivet är undervärderat. "Till saken, mina herrar!" säger sammanträdesordföranden när det bränner till i diskussionen. Han tror att processplanet kan stoppas om det inte ges verbala uttryck. Det är naturligtvis en missuppfattning.

Processplanet kan aldrig stoppas, det fortgår ändå men nu helt non-verbalt (orden kommer som en vårflod ute i korridoren!). Processplanet kan ses som en motor för arbetet på sakplanet. De flesta problem i arbetsgrupper ligger inte på sakplanet utan på processplanet. Därför arbetar handlednings- och konfliktlösningskonsulter mycket med processplanet.

Det kan upplevas som påfrestande att arbeta så mycket på processplanet men det beror på vår ovana att handskas med processen. Vi är rädda för att visa våra känslor, vi vet för lite om vad som styr processen. Därför håller vi envist fast vid att konflikterna ligger på sakplanet (det kan de göra!). "Vi är här för att arbeta, inte för att snacka skit!" Den arbetsledaren förstår inte att han inte kan stoppa den process, som tar sig de uttryck han kallar "snacka skit". Det skulle ta mindre tid och vara mer konstruktivt att tillåta medarbetarna att tala ut gemensamt om sina känslor än att ge korridorsnacket man och man emellan fritt utrymme.

Processplanets lagbundenheter

Hur sakplanet fungerar är vi väl förtrogna med. Där gäller logikens och intellektets lagar: ett ja är ett ja. 1+1 =2. Där är något antingen rätt och är det inte rätt så är det fel.

På processplanet gäller däremot andra lagar. En anledning är att där handlar det om upplevelser, som vi (i Sverige) gärna betraktar nedlåtande och inte erkänner som några erfarenheter att räkna med. (Engelskans experience betyder både erfarenhet och upplevelse!) Det är dags att - inte bara ta upplevelser på allvar - utan också se dem som värdefulla element i gruppens och individernas liv! Detta är särskilt viktigt i pedagogiska sammanhang: det skulle ge samma status för "upplevelseinlärning" som för annan inlärning. Det betyder helt enkelt att processplanet borde få samma vikt som sakplanet i undervisningen.

När det gäller upplevelser kan vi inte tala om rätt eller fel. Om du fryser och jag svettas i samma rum så har vi "rätt" bägge två. Min upplevelse är min och den kan inte ändras. Detta faktum hindrar tyvärr inte dem som inte förstått detta med upplevelser från att försöka ändra andras upplevelse! Det är en annan viktig anledning till problem i arbetsgrupper (och i personliga relationer). "Den som tar ifrån en människa hennes upplevelser tar ifrån henne hennes själ" sa den engelske psykiatern Ronald Laing. Han ansåg t o m att detta lade grunden för schizofreni.

Vi måste alltså respektera allas upplevelser och kan inte underkänna någras. "Men skall man då acceptera vad som helst?" kanske du frågar. Ja, du skall respektera andras upplevelser men du skall också respektera dina egna, slå vakt om dem, du behöver inte ta över andras! Det intressanta är att diskutera skillnaderna och vad de kan bero på. Det är just dessa skillnader i våra upplevelser som kan vara förklaringen till konfliktbeteenden o dyl.

Vi lägger ofta ner mycket energi på att försöka "sudda ut" varandras upplevelser:

- Nä, men så var det inte!

- Vadå, jag såg ju alltihop, det var ju hon som började. Utan anledning!

- Ja, men han hade ju...

O s v. Så grundläggs många konflikter.

Planering på sakplanet är en helt annan sak än på processplanet. På sakplanet kan man t ex schemalägga inlärning men det kan man inte på processplanet. Du kan undervisa om fysik eller matematik mellan kl 10.00-10.40 men tillit, självständighet, samarbetsförmåga o s v kan du inte undervisa om mellan några klockslag: "Mellan 10.00-10.40 skall vi lära oss att lita på varandra!" Det går inte! Där måste du vänta på tillfället och ha planeringen "i bakfickan" för att ta fram när tillfälle bjuds och eventuell inlärning är möjlig.

Tillfället kanske ges när bristen på tillit blivit särskilt tydlig i klassen:

- Hur tycker ni att vi har det nu?

- Varför tror ni det blev så här? (Håll i dig nu och håll inte en föreläsning! Det är de egna upplevelserna som är viktiga.)

Då har du satt igång processen bland eleverna. Och så, om en tid, kanske när tilliten är mycket tydlig:

- Hur tycker ni att vi har det nu?

- Varför tror ni att det känns så?

- Minns ni förra veckan när vi hade det så dåligt. Vad hade vi gjort då? Och vad gjorde vi nu?

Och nu kanske det är plats för dig att hålla en liten föreläsning om hur man skapar ett bra klimat i klassen!

Och be dem säga till i framtiden när de ser något tecken på att vi håller på att försämra klimatet igen. Dela ansvaret med dem så inte du blir den, som jämt skall säga till, "hålla ordning".

Inlärning på processplanet är mer generaliserbar än den på sakplanet. Har du lärt dig hur du skapar tillit i en situation kan du tillämpa det på massor av situationer.

Vår oförmåga att handskas med processplanet gör att det kan "härja fritt" med oss. Det är därför vi talar om den dolda läroplanen. Den skulle inte behöva vara dold om vi lärde oss mer om processplanet.

Processanalys

Att titta på vad som händer på processplanet kallas processanalys. Du skall inte låta dig skrämmas av det fina ordet, det går att lära. Men du kan aldrig lära det i några böcker, där får du bara lära dig om processen på sakplanet!

Studera verkligheten! Lär av barnen, de är fenomenala att kommunicera på processplanet. De ser vad som händer och hittar fina sätt att svara på processplanet.

Föreställ dig pappan som kommer hem trött och möts av ett "Vad du ser trött ut!" - "Nejdå, jag är inte trött, nu ska vi leka!" Barnet smyger in sin lilla hand i hans stora och har funnit ett sätt att uttrycka det som i ord skulle behöva uttryckas så här:

"Jag har gjort en processanalys och funnit att hela din kropp signalerade att du var mycket trött när du kom hem men att du förnekade det på sakplanet därför att dina krav på att vara en bra förälder säger dig att du borde leka med mig när du äntligen kommer hem för annars tror du inte att jag tycker om dig och det vågar du inte fråga för du är inte säker på vad du får för svar så nu vill jag tala om för dig att jag tycker om dig i alla fall men inte med ord för då skulle du bara bli generad så därför får jag försöka hitta på ett annat sätt som kan tala om för dig att jag tycker om dig."

Vilken virtuositet!

Och dessutom: vi har egentligen alla kunnat det! Så det är inte något nytt du skall lära dig. Du skall bara återuppliva gamla kunskaper.

 

Sak- och processplan i en arbetsgrupp

I en fungerande arbetsgrupp är sak- och processplan kongruenta och problemfria. Vad som ses som hinder för arbetet och ofta betecknas som åsiktsskillnader är i stället i de flesta fall obearbetade saker på processplanet. Vad som vanligtvis sker om man inte uppmärksammar processplanet är dock att arbetet på sakplanet intensifieras i avsikt att lösa "problemet". Detta sker då ofta med medel, som förvärrar problemen på processplanet.

Gruppen regredierar (går tillbaks till tidigare, omogna stadier) från ett moget, vuxet beteende till lägre stadier (särskilt vanligt är regression till beteenden från det orala stadiet som exempelvis ett starkt beroende el dyl). Till slut kör gruppen fast eller man löser "problemet" med att utse en syndabock, ombilda gruppen eller vädja till en auktoritet (chef) om en lösning över gruppens huvud.

Om gruppen av egen kraft skall komma vidare krävs att man börjar bearbeta problemen på processplanet, d v s arbeta med hur man arbetar. Detta kräver att man gör sig medveten om relationerna mellan gruppmedlemmarna, hittills dolda mönster i kommunikationen, hur sakplanet kanske egentligen använts för en maktkamp om ledningen över gruppen, bristande tillit, omsorg och respekt mellan gruppmedlemmar o s v, o s v.

Om gruppen har tillkallat en konsult på grund av "samarbetssvårigheter" eller på annat sätt har en gruppledare möter denne det motstånd och den frigörelsekamp som beskrivits i så många processmodeller. Konsultens roll blir i mångt och mycket att lotsa gruppen genom arbetet på processplanet.

Det betyder att många hittills undertryckta känslor om individen själv och gruppmedlemmarna lyfts upp på ytan, relationer som starka-svaga, pratare-tysta, ledare-ledda blir synliggjorda, frågan ställs på sin spets: skall vi fortsätta så här eller skall vi ändra på oss? Som alla förändringar blir de hotande och smärtsamma och olika former av motstånd används för att slippa undan.

Under arbetet på processplanet är det klart att arbetet på sakplanet kommer i skymundan. Kanske problem blivit så stora att arbete på sakplanet helt avstannar. Det är anledningen till den känsla som många - utan kännedom om vikten av processbearbetningen - ger utryck för genom yttranden som

• Det blir ju ingenting gjort

• Vi bara pratar

• Sen konsulten kom så har det ju blivit värre

Målet med bearbetningen på processplanet måste alltid vara att kunna återvända till arbetet på sakplanet - det är där jobbet görs - men nu utan de hinder som de dåligt fungerande relationerna utgjort.

Det viktiga är att arbetet på processplanet inte får försummas.

"Arbete" sker alltid samtidigt på både sak- och processplanet. Inget av dem kan "stängas av" för en tid. När arbetet löper på sakplanet (d v s vad man arbetar med) beror det på att arbetet på processplanet (d v s hur man arbetar) är konstruktivt, dvs man stöttar varandra, kväver inte kreativitet, lyssnar på alla, ingen får dominera ofunktionellt, man tar till vara medlemmarnas individuella färdigheter o s v.

I en väl fungerande grupp vävs arbete på sak- och processplanet ihop till en enhet och man behöver inte konstlade perioder av enbart bearbetning på processplanet. Eftersom kommunikationen på processplanet ofta kan ske non-verbalt kan den ske parallellt med kommunikationen på sakplanet och behöver därför ingen extra tid. Gruppens medlemmar ger varandra den stimulans, de kunskaper och den omsorg, som behövs för gruppens liv samtidigt som de yttre ramarna, strukturen, upprätthålles av gruppen gemensamt. Arbetet flyter och uppdelningen av arbete på sak- resp processplan syns inte och behövs inte.

Sammanfattningsvis kan vi säga att ju mer man ignorerar arbete på processplanet, ju mer problem får man på sakplanet. I det läget måste man lägga ner mer arbete på processplanet för att återigen få sakplanet att fungera. Den fungerande gruppen arbetar tillräckligt på båda planen samtidigt.

 

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

• Konsekvenserna för fredsrörelsen är att det inte räcker att bara bedriva arbetet på sakplanet. Om inte processplanet beaktas och får sin plats i fredsarbetet så leder det till dåligt samarbete på sakplanet med konflikter inom gruppen och individuell utbrändhet som följd.

• Men det betyder också att det går att vända den här utvecklingen. Genom att ge processplanet plats kan gruppen börja fungera väl igen. Det kan betyda att äntligen ta i den/de konflikter, som hittills sopats under mattan. Det kan betyda att tillerkänna känslor och intuition värde i arbetet och inte bara idéer och intellekt. Richter (1988) har ju pekat på att i tider där pressen utifrån minskar för fredsrörelsen så är det lätt att gamla spänningar som tidigare riktats utåt, nu riktas inåt. Konflikter dyker upp och fredsrörelsen är inte förskonad från dem.

• Också vad gäller fredsrörelsens mål är skillnaden mellan sak- och processplan viktig. Ta till exempel fiendebilder. De kan angripas på sak- eller på processplanet. På sakplanet betyder det att arbeta för att ta bort fiendebilden, på processplanet betyder det att arbeta för att ta bort behovet av fiendebilder. Det är skillnaden mellan det kortsiktiga (och flyktiga) arbetet på sakplanet och det långsiktiga (och varaktiga) arbetet på processplanet.

Tillbaka till det ställe i kapitel 6 där Du hänvisades hit
Tillbaks till innehållsförteckningen