Till det ställe i kapitel 6 där jag talar om systemteorin
Till det ställe i kapitel 8 där jag talar om systemteorin

FAKTARUTA 15

Den allmänna systemteorin

 

Ludwig von Bertalanffy har kallats den allmänna systemteorins fader. Egentligen är teorin en strikt matematisk teori på en abstraktionsgrad, som jag inte förstår ett dugg av. Jag inbillar mig att det gjorts en populär version av systemteorin, som vanliga människor fortfarande inte fattar. Sedan har någon gjort en populär version av den populära och kanske ett par omgångar populariseringar till och där någonstans tror jag att jag har begripit någotsånär vad det handlar om. Jag skall försöka återge det så gott jag kan.

Den allmänna systemteorin antar att universum består av ett antal av varandra beroende system och subsystem. Ett system är inte ett ting, det är riktigare att beskriva det som ett mönster. Varje cell är ett system bestående av ett antal subsystem. Varje cell ingår dessutom som subsystem i större system o s v. Det skulle kunna åskådliggöras som i figur 20.

 

Figur 20. Ett universum bestående av system och subsystem.

Om du tänker dig att du är cirkeln med tjock omkrets. Du är ett system, som består av delsystem, subsystem, t ex systemet blodcirkulationen. Det består i sin tur av delsystem ner till cellen eller ännu längre atomen eller så långt vi kan tänka oss.

Samtidigt är systemet DU precis som i figuren ett delsystem i t ex systemet familjen, som är ett delsystem av nationen Sverige, som är ett delsystem i Jorden, som är ett delsystem i universum. Vi kan naturligtvis välja andra indelningar av systemen men huvudprincipen är den att alla system och delsystem hänger ihop och är beroende av varandra. Om ett delsystem ändras så har alla de system det ingår i ändrats.

Ett system kan vara öppet eller slutet beroende på hur det förhåller sig till andra system.

Öppna system lever i ett ständigt utbyte av energi, materia och information med varandra. Det här utbytet har fått en speciell användning inom informations- och reguleringsteori, som kallas cybernetik. Där spelar feedback en viktig roll. Feedback (återkoppling) hjälper systemet att hålla reda på vad som händer innanför och utanför. Den gör att systemet hela tiden kan vidta åtgärder för att hålla rätt balans i energiflödena till och från systemet. Systemet kan anpassa sig till förändringar och vidta åtgärder för att återfå rätt balans. Om det kan handskas med återkopplingen från sin omvärld och därför anpassa sig till vad som händer så överlever det.

Ett slutet system har brister i eller saknar återkopplingen. Det vidtar därför inte de åtgärder, som är nödvändiga för utbytet av energi, materia och information med de andra systemen. Det kan inte anpassa sig till förändringar. Det är därför ett döende system.

Språket lämnar oss här i sticket eller är ett hinder när vi skall skildra dessa processer. Feedback är egentligen en term från cybernetiken, en tillämpning av den allmänna systemteorin på informationsprocessen. Systemteorins motsvarande begrepp är mycket mer innehållsrikt och dynamiskt än det rätt mekaniska begreppet återkoppling/feedback. (Man skiljer också på negativ och positiv feedback - vilka i systemteorin inte har samma innebörd som i vardagsspråket där feedback = kritik - men det skulle leda för långt att reda ut detta här.)

Likaså vad gäller ordet anpassning, det ger associationer till makt och underkastelse. Att ha makt blir att vara stark. Anpassning blir resultatet av ett maktspel. Makt över betyder att en vinner och en förlorar.

Men allmän systemteori ställer dessa begrepp på huvudet. Den talar om synenergi, men inte som styrka, makt över, osårbarhet, starka försvar, utan som öppenhet. Precis som neuronens styrka, som ligger i dess öppenhet för impulser, öppenhet för meddelanden, som sänds genom nervsystemet och genom sin samverkan med andra, som skapar möjligheter för intelligent tänkande.

Det är en styrka tillsammans med, där inte en vinner och en förlorar utan båda vinner - det är synenergi. "Styrkan i öppna system är inte en egenskap man kan ha utan en process man öppnar för."

Systemen är inte slumpmässiga separata enheter utan sammanbundna med varandra av flöden (det är Macys samhörighet, interconnectedness). Olika former av liv, olika system är mönster i dessa flöden. Att vara öppen för dessa flöden är liv.

Det är detta som uttryckts så att skillnaden mellan öppna och slutna system är att öppna system tar emot feedback och anpassar sig till den. Slutna system reser murar kring sina gränser, som inte släpper in feedbacken. De kan därför inte heller anpassa sig till nya förhållanden och är därför dömda att dö.

Parallellen är ju slående om vi tänker på systemet "människorna" som en del av systemet naturen. Vi har stängt våra gränser för signaler från naturen. Vårt system anser sig vara "sig selv nok", vi utvidgar dess gränser och tror vi kan göra det ostraffat. Vi är ett slutet system, som inte har tagit in feedback från systemet naturen och därför inte kunnat anpassa oss till de betingelser vi har för vårt systems överlevnad. Och nu slår naturen tillbaka. Vi hotas själva som system. Slutenheten har dock börjat minska, det finns en större lyhördhet för feedback från systemet naturen men fortfarande har vi inte anpassat oss till dessa signaler tillräckligt för att garantera att hotet mot vårt system kan avvärjas.

På samma sätt kan parallellen dras till den enskilda människans psykologi. Varje människa kan ses som ett system, som är ett delsystem i den krets människor jag möter. Genom att ta in signaler från mina medmänniskor kan jag lära mig att handskas med mina personliga relationer. Signalerna ger mig information om omvärlden och jag kan öka min kompetens i umgänget med andra.

Jag får också informationer när jag inte lever i ett synergiskt förhållande till dem. När jag försöker utöva makt över någon bryter jag denna synergi och är mina "gränser" öppna får jag omedelbart reda på detta och kan "anpassa" mig. Börjar jag bygga upp psykologiska försvar kring systemet "jag", betyder det att jag inte får information eller inte korrekt information från omvärlden. Jag kan inte anpassa mig till verkligheten, jag får problem i mina relationer till andra människor. Jag stänger mig för andras signaler, litar hellre till min - av försvaren förvrängda - bild, ser alla fel som orsakade av andra och blir benägen att påtvinga dem min åsikt.

Med helt stängda gränser - med starka psykologiska försvar - blir mitt psykologiska system ett system, som håller på att dö. Personlig utveckling kan då ses som att jag börjar ta ner murarna, försvaren, släppa in signaler utifrån och använda dem för ett synergiskt förhållande till mina medmänniskor. Psykoterapi har samma funktion.

(Not:
Det finns en riktning inom familjeterapi,
som har påverkats av den allmänna systemteorin
och kallar sig systemterapi.
Jag skall inte här gå närmare in på detta.
Men till dem, som känner till systemterapin,
skulle jag vilja säga att man måste se upp med
att bara överta vissa begrepp från den allmänna systemteorin
och tro att man skapat något nytt.
Det krävs också en fullständig omstrukturering
av ens tänkande om det skall bli
en verklig tillämpning av systemteorin.
Jag är inte säker på att detta skett helt inom systemterapin.
Inom psykologin i allmänhet väntar vi fortfarande
på en sådan omstrukturering.)

 

Men inte bara som individer har vi stängt våra gränser. Modernt tänkande karakteriseras just av denna stängning. Att vi börjat separera oss från vårt universella sammanhang ser vi dagligen i vår uppdelning av tanke och känsla, psyke och kropp, ande och materia. Men dessutom - och just i kärnvapenfrågan - har vi stängt ute feedbacken, övergett anpassningen till en bister verklighet och gömt oss bakom höga psykologiska försvar.

Om vi börjat separera oss, stänga våra gränser, agera som slutna system - finns det då någon väg tillbaka?

Slutna system kan bara överleva genom att börja öppna sig igen.

Det levande systemet lär, anpassar sig och utvecklas genom att reorganisera sig. Systemfilosofen Laszlo har kallat det "den undersökande självorganiseringen av öppna system".

Vi måste också öppna oss, reorganisera oss för att vända vår utveckling. Det är ofta en smärtsam process, men bara att vi igen tillåter oss att uppleva smärtan över vad som händer med vår värld "är ett mått på vår utveckling som öppna system!".

Vad som är viktigt är att ingen makt eller kraft utifrån kan öppna gränserna. Det är bara inifrån systemet, som processen mot större öppenhet kan starta. Men med den större öppenheten kommer också den första feedbacken och systemet kan börja anpassa sig. Det leder i sin tur till större öppenhet och processen accelerar. Det är viktigt att komma ihåg vad gäller våra "motståndare", som vi ofta försöker påverka genom att tvinga våra argument på dem.

 

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

Här finns ett helt nytt tänkande att ta till sig. Det kan ge oss en annan strategi och andra metoder i fredsarbetet. Det fordrar egentligen en väldig satsning av hela fredsrörelsen för att studera konsekvenserna av detta. Jag kan helt enkelt inte ge dig dessa för jag vet inte. Men det här kan jag säga:

• Ökar du din fredlighet, så ökar du fredligheten i hela världen.

• Allt du gör i fredsarbetet har effekter, även om du inte ser det.

• Båda föregående satser har naturligtvis en negativ variant:

- Ökar våldet inom dig, så ökar våldet i världen.

- Också dina negativa sidor har effekter, även om du inte ser det.

• I stället för att försöka banka in feedback i folk måste vi inrikta oss på att göra dem till öppna system. n