Kapitel 8
Alarm
Alarmstadiet är den ensamma människans stadium. Hon har skrämts till stumhet. Hon för ingen dialog med sina medmänniskor om det som skrämt henne. Hon tiger i diskussioner om hotbilden. Hon vågar inte ta upp ämnet med sina närmaste. Hon är ensam. På olika sätt. Alltifrån
• att känna en djup förlamande skräck, som bara släpps fram i nattlig ångestgråt• över funderingar om att vara extra känslig över att tydligen vara den enda som oroar sig
• eller omgivningens förlägna kommentarer eller tigande, när man släppt fram sin vrede och
• till barnet som inte får några svar från sin pappa på sina oroliga frågor om krig och fred. Han har inte tid, han hör inte, han vet inte, han vågar inte svara. Han har nog med sin egen rädsla. Den gör också honom ensam.
Jag har i många föredrag och kurser använt exemplet med mamman och barnet framför TV:n. Jag brukar säga att tyvärr är det vanligaste (svenska?) svaret när en 8-åring frågar varför "dom skjuter på TV nu igen" att mamman säger: "Jag måste sätta på kaffet!" Det är kanske en elak bild men jag tror tyvärr att den ofta är sann. Och naturligtvis: alla kan ju säga att jag vet ju ingenting om det där i Libanon eller jag fattar inte vad som händer på Irland. Och jag kan ju ännu mindre förklara det! Det är sant. På sakplanet. Men på processplanet säger ju barnet också "Jag är rädd". Och får inget svar!! Undra på att ett sådant barn börjar fundera om det är mig det är fel på. Ingen annan bryr ju sig. Jag är visst ensam om min rädsla.
Joanna Macy har kallat det här för tystnadens konspiration. Den tyska massmediaforskaren Noella-Neumann (1980) kallar det för tigandespiralen (die Schweigespirale). Hon talar om massmediernas tendens att välja ämnen och därmed ange tonen bland opinionsbildare för vad som är intressant att tala om. Massmedia väljer inte efter "betydelse för människan" utan efter "säljbarhet" varför stora grupper medborgare inte finner - och än mindre finner stöd för - sina egna åsikter. De förlorar då självförtroendet - "mina åsikter är inte viktiga" - och drar sig för att ta upp "sina" ämnen i de grupper de ingår i på arbetet, bland vänner, grannar. De bidrar därmed till de egna opinionernas för tidiga död.
För att binda ihop det med tidigare teorier ser vi här hur massmedia, som ett led i den moderna narcissismen, bidrar till att minska individernas upplevda personliga effektivitet, d v s självtillit. De skulle kunna bidra till att öka den! Problemet har både moraliska och politiska aspekter.
Men om nu detta är den ensammes stadium, varför inleder jag då min modell med ett stadium av Alarm?
Det ligger mycket i Macys påstående att fredsarbetet inte skall behöva bidra till att försätta människor i ett tillstånd av alarm. Flera undersökningar visar att människorna redan är alarmerade. Som vi sett av genomgången av forskningen om skrämmande budskap så har dessutom själva den upplevda rädslan ingen positiv inverkan på handlingsberedskapen. Däremot kan den ha en negativ effekt. Den kan bidra till passiviseringen.
Jag menar bestämt att överlevnadsrörelsen inte i första hand behöver bidra till alarmstadiet. Vi kan i de flesta av våra aktiviteter gott gå direkt till stadiet Dialog.
Att jag ändå har tagit med Alarm i min modell beror på att vi är så vana vid att mycket av vår uppgift är av alarmerande karaktär att många kan ha svårt att tänka sig ett fredsarbete, ett miljöarbete utan att ge alarmerande budskap.
Vi vet av resonemanget om rädslan, att det är mycket lätt att skapa passivitet, att bidra till inlärd hjälplöshet. Det är just för att gardera oss som jag har skapat min modell. Om vi låter Alarm följas av Dialog o s v, så tar vi deltagarna ur den passivitet vi bidrog till, i bästa fall tillsammans med den de hade när de kom!
Om vi nu i alla fall skall framföra ett alarmerande budskap så måste vi ha mycket klart för oss vad vi gör. Vi skall titta närmare på några typer av målgrupper.
Jag skall återvända till systemteorin och diskussionen om feedbackbegreppet. Det alarmerande budskapet har ju ofta som syfte att ge feedback åt ett system. "Titta, vad som händer! Titta, vad de gör!". Det som är feedback för ett system behöver inte vara det för ett annat. Är det feedback och systemet är öppet så bidrar feedbacken till systemets överlevnad. Är det feedback och systemet är slutet så kan inte feedbacken nå fram.
Ja, men våra "fiender", de som tjänar på och tjänar kapprustningen, skall inte ens de alarmeras?
Ledande politiker i länder med kärnvapeninnehav? Det militär-industriella komplexet? Skulle inte det vara bra att ge dem feedback i form av alarmerande budskap, att peka på faran, på bristerna i säkerheten?
När jag talade om den allmänna systemteorin (jfr avsnittet om Joanna Macys fas Vändningen i kapitel 6 samt Faktaruta 15) så sade jag att endast feedback kan förändra system. Men detta gällde endast öppna system. Slutna system har garderat sig mot feedback just för att slippa ändra sig, för att de är sig selv nok. Dessa politiker och det militär-industriella komplexet kan nog tryggt räknas till de slutna systemen, de tar inte emot eller kan hantera feedback. Information utifrån andra system har ingen verkan på dem. Det är ju också en vanlig erfarenhet. "Det går inte att tala med sådana människor". Det är att ödsla energi. Politiker och det militärindustriella komplexet hör ju inte heller till fredsrörelsens vanliga målgrupper.
Möjligheten till förändring ligger i att krafter inom systemet börjar förändra dess gränser mot större öppenhet i medvetande om att detta är enda möjligheten för systemet att överleva. Ett exempel på detta är de militärer/politiker som ofta efter pensioneringen eller efter sin aktiva politiska tid engagerat sig mer eller mindre aktivt mot kärnvapen: den västtyske generalen Bastian, USA:s förre försvarsminister McNamara, förre presidenten Carter.
Säkerligen är dessa kända exempel bara en antydan till de motsättningar som finns inom dessa slutna system. Det viktiga är att påverkan i dessa fall måste gå ut på att förändra systemet från slutet till öppet - inte att ge feedback, det kan systemet inte ta emot. Detta har viktiga konsekvenser för fredsrörelsens taktik.
Det var detta som var kännetecknande för Willy Brandts östeuropapolitik. Hans åtgärder påverkade de slutna östsystemen inifrån. Detta fick han mycket kritik för av sina motståndare, som hellre ville vidta åtgärder, som "skulle visa världen hur dåligt ställt det var i östblocket", d v s försöka hamra feedback in i ett slutet system. Det kalla kriget var ett enda stort misslyckande för den politiken. De slutna systemen stärktes bara, blev ännu mer slutna. Men händelserna under slutet av 1989 visade att Brandt hade rätt. De slutna systemen rämnade av kritiken inifrån systemen.
Det är alltså inte alarmerande budskap som gör systemet öppnare. I det slutna systemet råder en låg entropi (läs det som "få alternativ" eller "rigida mönster") utkristalliserad i fasta mönster, som i sig motiverar de slutna gränserna utåt. Det slutna systemet kännetecknas just av hårda gränser - utåt och inåt. Alarmerande budskap gör gränserna hårdare. Alarmerande budskap inifrån upplevs som hot och leder till avsöndring och utstötning av hotande subsystem.
Förändrande krafter måste alltså inrikta sig på att öka entropin (läs det som "fler alternativ" eller "öka tveksamheten") för att göra det möjligt att skapa andra mönster, som ger öppnare gränser utåt.
Ett sätt för fredsrörelsen att arbeta efter dessa principer finner vi i de tankar som arbetats fram av Oxford Reserch Group (se MacLean, 1988). MacLean har kartlagt de 800 viktigaste beslutsfattarna inom det politiskt-militär-industriella komplexet. En fredsgrupp "adopterar" en viss beslutsfattare. Så försöker man att mycket kraftigt påverka så stor del av miljön som möjligt för denna medlem av det slutna systemet. En del skriver brev. Andra går in i samma golfklubb. Andra söker sig till platser och situationer där beslutsfattaren hör hemma. Allt för att denne i sin tur skall påverka sitt system mot större öppenhet.
Men inte är väl vanliga människor sådana slutna system?
Här kanske ordet system leder våra tankar fel. En enda människa kan också ses som ett system, ett subsystem i ett större system. Också enskilda människor kan vara system och därför också öppet eller slutet. Samma sak karakteriserar det slutna systemet. Individer kan vara slutna system liksom det militär-industriella komplexet: oförmåga, ovilja att ta emot feedback. Även om de skiljer sig åt i en massa andra avseenden.
Det slutna systemet kan inte ta emot feedback. Det hjälper inte att man försöker hamra in i individens huvud att "du tänker fel", "du måste göra något", "du går under". De murar, som det slutna systemet byggt kring sig gör att feedbacken studsar mot dem. Det är dessa murar, som vi kallar de psykologiska försvaren när det gäller individuella människor. Enda chansen att förändra ett slutet system är att göra något så det blir mera öppet. Då kan det börja ta emot feedback och därmed börja ändra sig själv. Det är otrygghet, som skapat murarna, försvaren. Därför är det bara i trygghet, som de kan börja öppnas igen.
Här vill jag påminna om Rogers grundförutsättning för terapi (också för en meningsfull mänsklig relation): mottagaren måste uppleva sig "vara sedd". Det betyder att när vi försöker prata med en motståndare eller en passiviserad medmänniska så måste det framgå att vi har förstått henne.
Många har pekat på att man måste ge mottagaren hopp och det är ett uttryck för att man förstått detta.
Frågan är bara hur du "ger hopp". Det måste innebära exempelvis att minska hjälplösheten. D v s att du ökar upplevelsen av kontroll. Eller ökar sannolikheten för att den rekommenderade handlingen har avsett resultat. Eller stärker "inre kontrollmekanismer". Eller ökar den "personliga effektiviteten". Eller ökar kontrollen av rädslan. Och/eller kontrollen av faran. Och/eller kontrollen av hotet. Och/eller motivationen till skydd. Allt efter den psykologiska referensram du väljer att arbeta efter.
Detta kan inte göras manipulerande - det finns ingenting som mottagare har sådan näsa för som manipulation. Finns det bara en gnutta manipulation i budskapet så minskar avsändarens trovärdighet och resultatet spolieras. Bakom avsändarens budskap måste ligga ett äkta engagemang.
Vad är då ett äkta engagemang? Rogers "bli sedd" är ett kriterium, ett bevis på ett äkta engagemang. Men vad gör man för att någon skall uppleva sig som sedd?
Hur når vi människor? Jag sade förut att för den som inte tycker att han blir lyssnad på är enda möjligheten att ändra detta, att lyssna på honom. Men det är naturligtvis inte bara det, som ingår i att bli sedd.
Jag skall ge några teoretiska psykologiska exempel på faktorer, som kan vara viktiga i detta att bli sedd. Jag har använt dem i min yrkesverksamhet dels som instrument för mig själv men också för att ge deltagare en aning om mekanismerna bakom.
Den amerikanske psykologen Yalom har gjort en stor undersökning om vad som gör att en gruppledare blir en bra gruppledare (Lieberman, Yalom & Miles, 1973). Han och hans medarbetare intervjuade en mängd gruppledare kända för att vara "bra" gruppledare. Det fanns gruppterapeuter (Rogers och Perls lär ha hört till de intervjuade) med i undersökningen, men också ledare för arbetsgrupper o dyl. Intervjuerna kompletterades med bandade inspelningar av arbetspass. Genom en statistisk metod, som heter faktoranalys, kunde de urskilja fyra olika grupper av faktorer, som var avgörande för hur bra gruppen fungerade.
Mitt personliga tillägg är att dessa fyra funktioner inte bara är viktiga för hur en grupp fungerar utan är lika viktiga för alla mänskliga relationer, även parrelationer.
1. Emotionell stimulans2. Att ge mening
3. Omsorg
4. Att ge ramar, struktur
I viss mån talar rubrikerna för sig själva men jag skall ge en kort sammanfattning. (Du kan också läsa mer i Faktaruta 22 om hur jag använder Yalom i arbetsgrupper.)
• Emotionell stimulans betyder exempelvis att tala om och visa känslor. Att ta upp utmaningar, konfrontationer, att diskutera personliga attityder och värderingar.• Att ge mening betyder att "ge mening" genom att exempelvis förklara, klargöra, tolka. Att peka på vad som händer. Att förklara vad som händer. Att förstå "hur det är", att förstå hur det känns och kunna förklara varför. Att tolka verkligheten, att föreslå hypoteser, att ge teorier och modeller är Att ge mening.
• Omsorg är att förstå, att visa sympati, värme, öppenhet, accept, äkthet och verklig omsorg för gruppmedlemmarna.
• Att ge ramar, struktur, betyder att man sätter gränser, föreslår eller ställer upp regler, normer för gruppens arbete, föreslår arbetssätt eller inriktning eller arbetsmål, att stå för tider, schema, procedurer, ordningsföljd. Att stoppa upp och ifrågasätta arbetssätt.
Alla dessa fyra funktioner måste uppfyllas i en god relation och det måste vara en viss balans mellan dem. Detta betyder att om en funktion överväger så går det ut över de andra. Inte ens den mest intensiva kärleksrelation (=mycket emotionell stimulans) överlever utan ett visst mått av "Att ge ramar" ("Vi träffas kl 5!"). Eller om en av parterna i relationen står för huvudparten av funktionen Omsorg så får vi en kvävande eller överbeskyddande eller sned relation.
Alarmerande budskap kan relativt lätt fyllas med funktionerna Emotionell stimulans (exempelvis skapa rädsla eller upprördhet), Att ge mening (exempelvis peka på icke sedda sammanhang) och Att ge ramar (exempelvis peka på åtgärdsalternativ) medan däremot funktionen Omsorg mera sällan fylls. Den beror ju helt och hållet på avsändarens bakgrundsinställning, den kan inte kläs i ord, den måste framgå av avsändarens personlighet och av hur hon/han sänder sitt budskap. Omsorgen om andra är kanske det vi minst tar hänsyn till i vårt arbete. (Jag skall genast påpeka att här finns det i vårt samhälle traditionella skillnader mellan könen. Kvinnor uppfostras ju klart till att kunna ge omsorg mer än män.)
Tre av funktionerna är vi i överlevnadsrörelsen rätt bra på. Men den fjärde, Omsorg, glömmer vi lätt bort.
Vad är då omsorg? Rollo May (1978) har i sin bok Kärlek och vilja grundligt analyserat detta. Han säger att omsorg är kombinationen av mycket vilja och mycken kärlek. Norrmannen Paul Moxnes har utvidgat Mays tänkande till en modell med två axlar: kärlek och vilja (personligt samtal med mig).
Du kan studera den i figur 12.
Icke-vilja och icke-kärlek betyder i den här modellen frånvaro av vilja resp frånvaro av kärlek.
Mycket vilja och lite kärlek kännetecknar manipulatören. Han är beredd att gå över lik för att få sin vilja fram.
Utan kärlek och utan vilja blir vi bara apatiska.
Mycket kärlek men lite vilja brukar känneteckna dem jag kallar för "gulle-gullarna". "Bara vi håller samman och inte bråkar, vi sitter ju ändå i samma båt och vi skulle behöva lära känna varandra lite bättre för att förstå varandra så behöver vi inte slåss, hur vore det om vi gjorde en fest, det är väl en bra idé, va tycker ni?!" Det finns en massa kärlek men det finns inte mycket vilja till vad man skall använda relationen till. Mamman, som hellre plockar upp sonens strumpor "för då blir det i alla fall gjort" är ett annat exempel. Där finns också en oförmåga att säga nej därför att det finns för litet vilja. Här har vi alla oroliga föräldrar till ungdomar, som rör sig i belastade kretsar. "Vi älskar ju honom så!"
Äkta omsorg är kombinationen av mycket vilja och mycket kärlek. Det innebär bl a att kunna säga nej - av kärlek! "Jag tillåter dig inte att fördärva ditt liv!" Av kärlek. Och vilja.
Det är samma omsorg som måste finnas hos avsändaren av alarmerande budskap om kärnvapen eller miljöförstöring om inte budskapet skall få negativa konsekvenser. Alarm utan omsorg minskar viljan och kärleken, gör oss apatiska, går direkt på att lära in hjälplöshet.
Det betyder ju att det är viktigt för dem som arbetar i överlevnadsrörelsen att bli medvetna om sin egen vilja och sin egen kärlek. Är kärleken stor men viljan låg, blir jag bara en harmoniserande idylliserande och överslätande figur utan substans. Jag kommer att önska att världen vore god men orkar inte arbeta för det. Är viljan stark men kärleken liten så blir jag en kall, manipulerande och icke trovärdig figur.
Är både viljan och kärleken liten så har jag bara uppgivenhet, hopplöshet och apati att ge.
Att öka min kärlek och vilja, dvs att arbeta med mig själv, gör mig mer skickad att arbeta för freden.
Personlig utveckling är också en insats för freden.
Jag känner mig smått tjatig när jag påpekar igen, att det är mycket svårt att försäkra sig om att ett skrämmande budskap får positiva verkningar och att skrämmande budskap i fredsarbetet mycket lätt kan få negativa konsekvenser.
Men om vi någon gång tillåter oss att verkligen uppleva budskapet i dess helhet så kan det jämställas med den chock som Caplan eller Kübler-Ross talar om när någon får reda på att han lider av en dödlig sjukdom. För att inte råka in i Caplans reaktionsfas så måste informationen bearbetas på något sätt, integreras. Därför framstår det som ett oavvisligt faktum att - om man skall kalla det fredsarbete - inget skrämmande budskap ges utan att åhörarna ges tillfälle till att bearbeta sina reaktioner. Ett stadium av Alarm måste alltid följas av ett stadium av bearbetning, av Dialog.
Om vi inte tillåter oss uppleva det skrämmande budskapet kan det bero på att vi håller undan det från oss på grund av att vi inte skulle kunna fungera i vardagslivet om vi ständigt upplevde verkligheten i alla skrämmande budskap som möter oss. Men om vi inte någon gång tillåter oss att ta in budskapet så blir det en försvarsmekanism, som leder till psykisk stumhet. För att undgå detta måste vi då och då möta hotet, ta in budskapet - även om vi blir skräckslagna - och bearbeta våra reaktioner. Det betyder att vi kommer till ett stadium i processen där upplevelserna bearbetas.
