FAKTARUTA 23
Sevilla-deklarationen om våld
Samma släkte som uppfann kriget
kan också uppfinna freden Krig och upprustning har ibland motiverats och legitimerats med hjälp av myten att krigiskheten, aggressionen, våldet, är en arttypisk egenskap hos människan, det hör till människonaturen. Denna myt har ibland stötts med vetenskapens hjälp. Oroade av detta tänkesätt samlades i maj 1986 forskare inom flera olika vetenskapsgrenar som psykologi, psykiatri, sociologi, etologi, biologisk antropologi och beteendegenetik, för att tillsammans formulera vad vetenskapen i dag har att säga i dessa frågor. Mötet resulterade i vad som har kallats Sevilla-deklarationen om våld, dess engelska titel är Seville Statement on violence.
Deklarationen tar upp fem vanliga missuppfattningar om våld och påvisar det ovetenskapliga i dem. Den säger att
• det är vetenskapligt felaktigt att säga att vi ärvt en tendens till att kriga från förfäder bland djuren,• det är vetenskapligt felaktigt att säga att krig eller något annat våldsbeteende skulle vara genetiskt programmerat i den mänskliga naturen,
• det är vetenskapligt felaktigt att det funnits ett urval för aggressivt beteende mer än för andra typer av beteende under människans utveckling,
• det är etenskapligt felaktigt att säga att människan har en "våldsam hjärna" och
• det är vetenskapligt felaktigt att säga att krig förorsakas av en "instinkt" eller någon liknande enskild motivationskälla.
Med hjälp av ett internationellt kontaktnät har deklarationen spritts i många sammanhang. Koordinator för arbetet är den dynamiske David Adams, en professor i psykologi i Connecticut, som jag träffade 1987 i New Haven. Han har lyckats genomföra ett otroligt arbete. Deklarationen har antagits eller stötts över hela världen av den ena organisationen efter den andra, små och stora. En höjdpunkt var när den mäktiga American Psychological Association antog den. Nu har också UNESCO antagit deklarationen och dessutom beslutat att stödja spridningen ekonomiskt. "Som en del av ansträngningarna för att motverka felaktiga idéer om krig och våld kommer UNESCO att sprida Sevilla-deklarationen om våld och andra relevanta dokument i samma ämne. Vi kommer också att ta slutsatserna från dessa dokument i beaktande när vi planerar program för undervisning för fred och internationell förståelse."
Adams håller just på att för UNESCO:s räkning skriva en broschyr för ungdomar i åldern 15-18 år om deklarationen, vilken kommer att spridas på en mängd språk över hela världen till lärare och ungdomsledare.
Deklarationen är inte bara en faktasamling, den är också en utmaning för nutida forskare. "Ansvaret vilar på var och en av oss" slutar deklarationen.
Deklarationen har kritiserats för att vara för ensidigt inriktad på att avliva myten om kriget som ofrånkomligt med utgångspunkt från biologiska förklaringar. Mycket arbete pågår också på många håll i världen för att vidga deklarationens innehåll till att omfatta även kulturella och socio-ekonomiska orsaker till våld.
I Sverige har deklarationen mött ringa intresse. Hur vore det om Psykologer mot kärnvapen utarbetade en bra översättning och antog den på sitt program? Hur vore det om de sedan arbetade för att Sveriges Psykologförbund skulle anta deklarationen? Eller varför kunde inte Psykologförbundet anta den utan påtryckning? Hur vore det om Forskare för fred bearbetade den, här handlar det ju verkligen om tvärvetenskap? Hur vore det om yrkesföreningarna för fred/mot kärnvapen publicerade den som ett av sina faktablad? Hur vore det om skolverket antog deklarationen och/eller hjälpte till att sprida den till skolorna? Här finns utrymme för flera individer och organisationer att göra en insats. "Ansvaret vilar på var och en av oss." Också på dig, som just nu läser detta.
Jag återger här Sevilla-deklarationen i den översättning, som en av undertecknarna Riitta Wahlström från Jyväskylä, publicerade i Nordisk Psykologi 1986. Tyvärr är den mycket tung och ibland t o m dålig (förlåt, Riitta, du har tagit ditt ansvar genom att se till att den finns på svenska, men...!). Det är bl a därför jag uppmanar någon organisation att ta upp den till omarbetning. Men eftersom detta är den version, som publicerats på svenska, så vill jag än så länge hålla mig till den.
Om du är intresserad av att följa utvecklingen av Sevilla-deklarationen eller göra en insats för den, så kan du få ett Newsletter om du skriver till
David Adams
Wesleyan Psychology Dept.
Middletown
Connecticut 06457
USA.
Hälsa gärna från mig!
Sevilla-deklarationen om våld Anseende att det är vår skyldighet att behandla, utgående från våra särskilda discipliner, de mest farliga och destruktiva aktiviteterna av vår art, krig och våld; erkännande att vetenskap är en produkt av människans kultur; och tacksamt tillkännagivande stödet av myndigheterna i Sevilla och representanterna för det spanska UNESCO; har vi, undertecknade vetenskapsmän omkring världen och från relevanta vetenskaper, samlats och kommit till följande uttalande om våld. I det bestrider vi ett antal anförda biologiska forskningsresultat vilka blivit utnyttjade, t o m av representanter för våra discipliner, för att rättfärdiga våld och krig. Eftersom de anförda resultaten bidragit till en atmosfär av pessimism i vår tid, framhåller vi att ett öppet, övervägt förkastande av dessa felaktiga påståenden signifikant kan bidra till det Internationella Fredsåret.
Missbruk av vetenskapliga teorier och data för att rättfärdiga våld och krig är inte nytt utan har förekommit sedan begynnelsen av modern vetenskap. Evolutionsteorin t ex har utnyttjats till att rättfärdiga inte bara krig utan också rasism, folkmord, kolonialism och förtryck av de svaga.
Vi deklarerar vår ståndpunkt i form av fem påståenden. Vi är medvetna om att det finns många andra problem kring krig och våld, vilka fruktbart kunde behandlas utgående från våra discipliner, men i detta sammanhang begränsar vi oss till det vi anser vara ett synnerligen viktigt första steg.
Det är vetenskapligt inkorrekt att säga att vi har ärvt en tendens till krigföring av våra animala föregångare. Trots att stridande förekommer överallt bland djur, har endast några fall av destruktivt, inom arten förekommande stridande mellan organiserade grupper någonsin rapporterats hos i naturligt tillstånd levande arter, och inget av dem innehåller bruk av verktyg avsedda som vapen. Normalt rovdjursbeteende kan inte likställas med våld inom arten, krigföring är ett mänskligt fenomen som inte uppträder hos andra djur.
Det faktum att krigföring radikalt har förändrats under tidens gång antyder att det är en produkt av kulturer. Dess biologiska förbindelse är primärt via språket som gör det möjligt att koordinera grupper, förmedla teknologi och använda verktyg. Krig är biologiskt möjligt men inte oundvikligt vilket framgår ur dess variation i förekomst och karaktär över tid och rum. Det finns kulturer vilka inte varit inblandade i krig på århundraden och det finns kulturer vilka ofta har krigat under vissa perioder och inte under andra.
Det är vetenskapligt inkorrekt att säga att krig eller något annat våldsamt beteende skulle vara genetiskt programmerat i den mänskliga naturen. Under det att gener är involverade på alla nivåer av nervsystemets fungerande erbjuder de en utvecklingspotential som kan förverkligas endast i samband med den ekologiska och sociala miljön. Medan individer varierar i sina anlag, vilka påverkas av deras erfarenheter, är det interaktionen mellan deras genetiska anlag och deras uppväxtvillkor som formar deras personlighet. Med undantag för sällsynta patologier producerar generna inte individer nödvändigt predisponerade för våld. De determinerar inte heller motsatsen. Trots att generna är medinblandade i grundläggandet av vår beteendekapacitet, specificerar de inte ensamma resultatet.
Det är vetenskapligt inkorrekt att säga att det funnits en selektion av aggressivt beteende mer än av andra typer av beteende under loppet av den mänskliga utvecklingen. Inom alla väl utforskade arter uppnås status inom gruppen med en förmåga till samarbete och med att uppfylla för gruppens sociala struktur relevanta funktioner. "Dominans" innebär sociala band och medlemsskap; det är inte bara en fråga om innehav och utnyttjande av fysisk styrka, fastän det innehåller aggressivt beteende. Då genetisk selektion av aggressivt beteende artificiellt instiftats bland djur, har man snabbt lyckats producera hyperaggressiva individer; detta antyder att aggression inte maximalt utvalts under naturliga omständigheter. Då sådana experimentellt skapade hyperaggressiva djur är närvarande i en social grupp, söndersliter de antingen dess sociala struktur eller fördrivs. Våld finns varken i vårt evolutionära arv eller i våra gener.
Det är vetenskapligt inkorrekt att säga att människan har en "våldsam hjärna". Trots att vi har den neurala apparaten för att reagera våldsamt aktiveras den inte automatiskt av interna eller externa stimuli. Liksom hos högre däggdjur och till skillnad från andra djur filtrerar våra neurala processer sådana stimuli innan reaktionen utlöses. Hur vi agerar formas av hur vi har blivit betingade och socialiserade. Det finns inget i vår neurofysiologi som tvingar oss att reagera våldsamt.
Det är vetenskapligt inkorrekt att säga att krig förorsakas av en "instinkt" eller något enskilt motiv (min anm: här måste en ny översättning verkligen finna adekvata ord!). Uppkomsten av modern krigföring har varit en utveckling från företrädesvis emotionella och motivationella faktorer, ibland kallade "instinkter", till företrädesvis kognitiva faktorer. Det moderna kriget innebär institutionellt utnyttjande av personlighetsdrag som lydnad, suggestibilitet och idealism, sociala förmågor som språk, och rationella överväganden som kostnadskalkylering, planering och informationsbehandling. Den moderna krigsteknologin har överdrivit drag associerade med våld, både i skolning av soldater och i förberedande stöd för krig bland den allmänna befolkningen. Som ett resultat av denna överdrift uppfattas dessa drag ofta felaktigt som orsaker till, i stället för konsekvenser av denna process.
Vi drar slutsatsen att biologin inte dömer mänskligheten till krig och att mänskligheten kan befrias från den biologiska pessimismens bojor och styrkt av tillförsikt genomföra de förändringar vilka behövs under detta Internationella Fredsår, och under efterföljande år. Trots att förändringarna huvudsakligen är institutionella och kollektiva beror de också på medvetenheten hos enskilda individer för vilka optimism och pessimism är avgörande faktorer. Precis som "kriget börjar i människors sinne" börjar även freden i vårt sinne. Densamma art som uppfunnit krig är förmögen att uppfinna freden. Ansvaret vilar på var och en av oss.
Sevilla, den 16 maj 1986.
David Adams, psykologi, Wesleyan University, Middletown (CT) USA.
Bonni Frank Carter, psykologi, Albert Einstein Medical Center,
Philadelphia (PA) USA.José M. Rodríques Delgado, neuropsykologi, Centro de Estudios
Neurobiológicos, Madrid, Spanien.José Luis Díaz, etologi, Instituto Mexicano de Psiquatría, Mexico,
D.F., Mexico.Andrzej Eliasz, differentialpsykologi, Polska vetenskapsakademin,
Warszawa, Polen.Johan Galtung, sociologi, Princeton University, USA. (Norge)
Santiago Genovés, biologisk antropologi, Instituto de Estudios
Antropológicos, Mexico, D.F., Mexico.Benson E. Ginsburg, beteendegenetik, University of Connecticut,
Storrs (CT) USA.Jo Groebel, socialpsykologi, Erziehungswissenschaftliche Hochschule,
Landau, Tyska förbundsrepubliken.Samir-Kumar Ghosh, sociologi, Indian Institute of Human Sciences,
Calcutta, Indien.Robert Hinde, etologi, Cambridge University, Storbritannien.
Richard Leakey, antropologi, Nairobi, Kenya.
Ashis Nandy, politisk psykologi, Center for the Study of Developing
Societies, Delhi, Indien.J. Martib Ramírez, psykobiologi, Universidad de Sevilla, Spanien.
Federico Mayor Zaragoza, biokemi, Universidad Autónoma, Madrid,
Spanien.Diana L. Mendoza, etologi, Universidad de Sevilla, Spanien.
Taha H. Malasi, psykiatri, Kuwait University, Kuwait.
John Paul Scott, etologi, Bowling Green University, Bowling Green (OH)
USA.Riitta Wahlström, psykologi, Jyväskylä Universitet, Finland.
Så långt Sevilla-deklarationen.
Till detta kan nämnas att det finns en grundlig genomgång av forskningen kring konkurrens respektive samarbete, som fullkomligt dömer ut konkurrensen och en mängd myter om den, bl a att den är en del av den mänskliga naturen och att konkurrens har positiva effekter. Det är Alfie Kohns "Vinna utan tävlan. Samarbete i stället för konkurrens." (Hagaberg, 1990), som borde läsas av alla men framför allt av våra lärare och beslutsfattare.
Tillbaka till det ställe i kapitel 11 där Du hänvisades hit
Tillbaks till innehållsförteckningen