Direkt till detta kapitels Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?
Kapitel 11
Kraftsamling
Efter att ha varit avskurna från vår handlingskraft så länge kan vi inte bara koppla på den igen och tro att den är obruten. Nej, vi måste försiktigt utforska den, fördjupa den, göda den, odla den. Detta är ett stadium, som man ofta slarvar med i fredsrörelsen.
En som försiktigt frågar efter något att göra, föreslås snabbt att ingå i styrelsen! En skolklass, som "vill göra något", föreslås skriva till Bush och Gorbatjov. Båda uppgifter som går långt utöver det nyvunna intresset eller inte står i någon måttlig relation till ett realistiskt mål. Ofta finns inslag av något man skulle kunna kalla ett "världsfrälsarsyndrom", som innebär att man tror att ens agerande skall kunna lösa världsproblemen i ett slag.
Är du en överlevnadsarbetare skulle jag vilja föreslå att du ser dig som förlösare av den frågandes intressen, inte som en som skall övertala folk att bli aktiva för en speciell uppgift. "Det gäller inte att skapa motivation, det gäller att hitta den." (Parknäs, 1976)
Till dig, som frågar skulle jag vilja säga att du skall noga undersöka vad du vill, vad du orkar, vad som passar din livssituation, vad som är möjligt att se resultat av. "Var rädd om din motivation! Låt ingen ta den ifrån dig." (Parknäs, 1976) . Du måste hitta din plats i fredsrörelsen och arbetet på att hitta din plats är i sig ett fredsarbete, det räcker så länge!
Den förkättrade uppgiften att klippa fredsduvor, som används mycket i skolor, är alldeles utmärkt i detta stadium, medan den vore en cynism och en katastrof att ge barnen i Alarmstadiet.
Vad som har hänt, när jag kommit till det här stadiet, är ju att min attityd, min inställning eller vad man vill kalla det, till mina påverkansmöjligheter har ändrats. I Seligmans termer har hjälplösheten börjat släppa genom att jag fått en ny syn på möjligheterna att kontrollera vad som sker.
Det är naturligtvis mycket viktigt att noggrannt undersöka dessa möjligheter. Som vi kommer ihåg från referatet av Seligmans teorier om inlärd hjälplöshet var två faktorer avgörande: kontrollerbarheten och förutsägbarheten. Att inte kunna kontrollera en händelse - den inträffar oberoende av alla våra avsiktliga responser - är början till den inlärda hjälplösheten. Att det inte heller finns någon signal, som förutsäger händelsen, är början till ångesten.Vi föredrar förutsägbara traumatiska upplevelser framför oförutsägbara.
Kärnvapenkriget framstår för den enskilde individen som liggande utanför den egna kontrollerbarheten och samtidigt som oförutsägbart bl a på grund av riskerna för ett kärnvapenkrig av misstag. Det är först i ett vidare perspektiv, som en del av en stark fredsrörelse eller en mäktig världsopinion eller på grund av "fjärilseffekten", som han/hon kan börja tro på kontrollerbarheten.
Som vi vet är fredsrörelsens arbete inriktat på uppnåendet av delmål som "stoppa användningen av kärnvapen" ("Psykologer mot kärnvapen för fred och ekologisk balans" och liknande) eller "Provstopp nu" eller "Norden - kärnvapenfri zon". Men också dessa mål måste ur ett individperspektiv upplevas som övergripande. I det vardagliga arbetet är målen mycket mer alldagliga och praktiska: att göra en namninsamling, att genomföra ett möte, en demonstration, en uppvaktning, att skriva protestbrev, att knacka dörr, att slicka kuvert.
Här vill jag parentetiskt åter varna för åtgärder, handlingar, aktioner, som faller tillbaka till att lära in hjälplösheten igen. Kriteriet på en sådan aktion ligger hos individerna. Det, som för en upplevs meningsfullt, kan för en annan upplevas meningslöst. Detta är säkerligen en av mekanismerna bakom utbränning inom överlevnadsrörelser.
Det är alltså viktigt att föra in moment av kontrollerbarhet för att inte göda hjälplösheten. Detta kan göras på det lokala planet genom att sätta bestämda delmål. När man nått dessa upplever man också att man har kontroll över situationen och hjälplösheten motverkas eller avläres.
Vi skall komma ihåg att upplevelsen är viktig. Upplevd hjälplöshet är lika effektiv bromsare som faktisk. Och upplevd kontrollerbarhet fungerar även om den inte är faktisk.
För att ge en aning om denna mekanism kan du spekulera i om inte kontrollerbarheten kan antas öka genom följande åtgärder:
• bestäm er inte bara för "en namninsamling" utan för att "samla in x tusen namn" . Det gör ju inget om det blir 2x tusen namn, tvärtom.• försök att informera dem som skrivit på ett upprop (även om det bara varit "på gatan") om resultatet, kanske i en intervju eller artikel eller t o m annons i lokalpressen. Det är viktigt för att öka kontrollerbarheten för den som skrivit på.
• på det möte, där ni beslutar om en uppvaktning, bör ni också bestämma tid och plats för ett möte där ni rapporterar om resultatet.
• skriv inte ett protestbrev utan att förvissa er om någon form av reaktion från mottagaren om så bara ett mottagningsbevis. Att låta skolelever skriva till Bush och Gorbatjov kan vara ett bidrag till inlärd hjälplöshet (nämligen om de inte svarar).
En parentes i detta sammanhang: skall inte överlevnadsrörelser försöka öka sina motståndares hjälplöshet genom att vara okontrollerbara och oförutsägbara? Det tycks vara denna mekanism, som utnyttjas med framgång av Greenpeace och Plogbillsrörelsen och rörelser med civil olydnad på programmet.
Möjligheterna att öka kontrollerbarheten kan vara av yttre karaktär: att jag genom vissa åtgärder påverkar skeendet. Demonstrationer, namninsamlingar, möten o dyl hör till fredsrörelsens klassiska metoder.
Men möjligheterna kan också vara av inre karaktär.
Jag har flera gånger tidigare sagt att arbete på den egna personliga utvecklingen kan vara fredsarbete. Jag tog som ett exempel att om jag arbetar med mig själv exempelvis för att öka min kärlek och min vilja, så blir jag bättre skickad att framföra ett fredsbudskap, jag blir trovärdigare. Den personliga utvecklingen gör mig bättre på att arbeta i fredsrörelsen.
Men också ännu mer "privat" sett kan personlig utveckling vara ett fredsarbete. Vi vidgar då definitionen av fredsarbete från den klassiska: "att arbeta inom fredsrörelsen" till att gälla alla mina handlingar även i privatlivet, i familjen, bland grannar, i närsamhället, i jobbet. Om min personliga utveckling gör mig till en fredligare människa, så lär jag mina barn fredlighet, är ett exempel för mina grannar, i mitt arbete, i mina sociala kontakter. Jag har ökat fredligheten i världen. T o m att arbeta på att utveckla denna min fredlighet är då ett fredsarbete.
Jag är väl medveten om att detta är en definition, som är främmande för många inom fredsrörelsen. Psykologer kan hävda att vi behöver vår aggressivitet, att den kan vara konstruktiv. En del säger t o m att vi är genetiskt betingade till aggressivitet och våld, något som det s k Sevilla-deklarationen om våld (Statement on violence) dock definitivt avfärdat (se Faktaruta 23).
Det är olyckligt om den organiserade fredsrörelsen ser sig som den som har den rätta definitionen på fredsarbete. Det är början till en ritualisering, som blir stelnad sekterism och till slut död. Då blir det naturligt att vända den ryggen och låta den själv sörja över "människors passivitet".
För vissa delar av fredsrörelsen är detta att personlig utveckling är fredsarbete mindre främmande. Jag tänker på kristna eller andra religiöst eller andligt eller icke-våldsinspirerade delar. Jag tror denna syn kommer att breddas till allt fler. Jag tänker återkomma till detta i avslutningskapitlet om det nya paradigmet.
Människan är visionär och behöver sina visioner Ett område där du kan förbättra dina egna resurser är visionernas värld.
Elise Boulding (1986) har gett oss en handfast metod för detta.
Hennes utgångspunkt är att vi - främst moderna människor i västerlandet - förlorat vår visionära förmåga, att vi måste återerövra den och skaffa oss visioner. Och att ha visioner, att kunna formulera visioner, är naturligtvis viktigt, när vi skall ändra våra omedvetna föreställningar.
En andra utgångspunkt för Boulding är att fredsrörelsen inte har eller inte har kunnat formulera ett mål i andra termer än "inte krig". Hur ser fredsrörelsens egentliga mål ut? Hur ser freden, det fredliga samhället ut?
Med vision menar Boulding inte en abstrakt, intellektuell beskrivning av ett framtida idealtillstånd, en utopi, utan de inre synföreställningar, "syner" - i ordets ursprungsbetydelse - om framtiden. Vi skall öva upp vår förmåga till ett fritt inre flöde av synföreställningar och använda vår ganska obrukade förmåga att visualisera för att kunna formulera våra mål. Jag kommer att berätta mer om detta i avslutningskapitlet.
Boulding anknyter till gamla - i stort förlorade - andliga traditioner från kristen mystik, shamanism och österländska religioner där visionen, "synen", var ett arbetsredskap för att komma till kunskap.
Med slutna ögon får deltagarna föreställa sig, att de kommer till ett samhälle trettio år framåt där inga vapen förekommer. För sin inre syn vandrar de omkring i detta samhälle och studerar hur det fungerar. De ställer frågor till människor de möter. Det är viktigt att framhålla att man inte skall konstruera, tänka ut svaren intellektuellt utan lyssna till vad människorna i den inre synen svarar. Det är endast så man kommer åt den inre kunskapen.
Efter den första "resan" får deltagarna dela med sig av sina erfarenheter genom ord och bild. Grupper intresserade av en särskild aspekt av det framtida samhället kan bildas. Om det finns tid kan en grupp "resa tillbaks" med syftet att studera en särskild aspekt: undervisning, kriminalvård, industri... (Bouldings seminarier varar från ett par timmar till 2-3 dagar, men man kan också använda kortare visioner som ett inslag i annan aktivitet.)
Boulding har lett "visionära" workshops med hundratals deltagare och säger sig frapperad av hur stora likheter olika människors visioner om det fredliga samhället har. Detta stämmer väl överens med mina egna erfarenheter när jag använt visualiseringar -som jag föredrar att kalla det - inte bara i fredsarbete utan i yrkeslivet. I Faktaruta 16 ger jag ett exempel på hur jag använder visualisering i fredsarbete.
Jag vill påminna om att detta stadium heter Kraftsamling. Det är ännu inte ett stadium för direkt handling. Det kan synas ineffektivt att vi inte kan "börja arbeta" snart men vi skall komma ihåg vad vi lärde oss redan av Tuckmans modell: det är lönlöst att försöka pressa fram lösningar, handling i de tidigare stadierna. Detta är en process och vi måste igenom alla stadierna och vi måste gå igenom dem i den ordning de kommer i processen. Det är bara att lura sig själv att tro att vi är färdiga för handling. Den handling, som vi eventuellt skulle kunna prestera är inte förankrad i oss själva. Den kommer inte att leda till något resultat och vi själva kommer att kastas tillbaks till hopplösheten igen.
När vet vi då att vi är mogna för handling? Jag tror svaret gömmer sig i begreppet Att hitta sin plats.
Castaneda berättar i sina böcker om shamanen Don Juan. Castaneda bestämmer sig för att bli Don Juans lärjunge och kommer till hans hus. Don Juan möter honom på en stor veranda utanför huset och - efter att ha bett Castaneda att hitta sin plats - försvinner han.
Castaneda går oroligt omkring och väntar på att Don Juan skall komma tillbaka. Timmarna går och Don Juan kommer inte. Castaneda börjar gå omkring på verandan och känna efter om det finns något ställe som kan vara "hans plats". Han prövar olika ställen, sittande, stående, hukande. Timmarna går och det blir natt. Och det blir dag och Castaneda söker fortfarande.
Han börjar förstå att Don Juan inte kommer att komma tillbaka förrän han hittat sin plats. Utmattad fortsätter han att pröva nya platser. Timmarna går och han blir allt mer desperat.
När han är till att ge upp känner han plötsligt i hela kroppen att han funnit platsen och i samma ögonblick kommer Don Juan tillbaka, leende.
Jag tror det förhåller sig på ett liknande sätt med att hitta sin plats i fredsarbetet. Det gäller att söka sig fram, inte drivas av dåligt samvete för att "man måste göra något", inte acceptera första bästa. När du funnit din plats kommer det att kännas, märkas. I hela kroppen. (Jag brukar ibland säga att din kropp är visare än ditt huvud.) Som jag tidigare påpekat tror jag att man slarvar mycket med detta inom fredsrörelsen. Man är så glad för en ny kraft att man lassar på den uppgifter, som är viktiga för organisationen men som inte stämmer för individen. Det har ingenting att göra med att tråkiga uppgifter också måste göras, klistra kuvert, sköta kassan o s v. Det finns alltid människor för vilka sådana uppgifter är att ha hittat sin plats just då. För gruppen, organisationen gäller det att variera sitt arbete så att den kan erbjuda många "platser". Dela upp arbetet, sprid ut det.
Också en småbarnsmor hemma för barnledighet skall inte behöva "vänta några år" för att börja söka sin plats. Som organisation gäller det att vara uppfinningsrik och också kunna erbjuda uppgifter som stämmer i en sådan situation. Och som småbarnsmor skall man inte behöva avstå från fredsarbete för ungarnas skull. Ditt fredsarbete är kanske just att vara småbarnsmor och göra dina barn till fredliga människor (också om det är pojkar!). En socialarbetar-grupp i New York hade som slogan "Each one teach one!" (Var och en lär en!) Det skulle egentligen räcka!
n n n Hur kan Kraftsamlingen se ut på ett möte eller en kurs? Det är i Kraftsamlingen, som man är beredd att höra andra berätta om sina erfarenheter. Här passar föredrag av någon erfaren överlevnadsarbetare eller en expert på vissa frågor. Här passar föredrag om metoder i arbetet eller intressanta teorier. Först i det här stadiet brukar jag berätta om Alarm-Handlingmodellen och hur man kan använda den (och illustrera med hur jag använt den för det de just varit med om). Nu kan man ta emot nya idéer, det är mycket svårare i Alarmstadiet. Nu kan man ta emot ny information, även skrämmande!
Men det finns också metoder som är direkt anpassade till Kraftsamlingen.
Att göra en visualisering enligt Boulding tar sammanlagt minst en kvart-tjugo minuter men får gärna bli längre. Ta tid för gruppen att berätta för varandra om vad de sett. Om det är en stor grupp så dela in dem i mindre grupper på 3-5 deltagare och låt dem berätta för varandra och jämföra. När de är färdiga kan du fråga varje eller några grupper vad de sett för likheter eller skillnader. Det vanliga är att det finns stora likheter. Alla ser ett samhälle fyllt av ro och harmoni, skratt och lek, människor, som är tillsammans, arbetar tillsammans, barnen är tillsammans med alla åldersgrupper, i skolor arbetar man i små grupper, lärarna är rådgivare o s v. Att ha sett detta och höra de andra berätta är mycket läkande för stressade nutidsmänniskor. Du finner fler konkreta exempel i Faktaruta 16.
Jag har också använt visionen av framtiden, som ett inslag i arbetslivsutbildning, där vi inte arbetat efter Alarm-Handling-modellen. Det har gett deltagarna mycket. Vid ett par tillfällen har en eller ett par deltagare haft visioner av en värld, som förötts av inre konvulsioner. Jag blev mycket förvånad första gången och frågade försiktigt hur de såg på detta. Det visade sig att de i det här avseendet satt fast i en stor hopplöshet, de var helt enkelt i Alarmstadiet. Det var förklaringen till deras vision.Vi diskuterade i hela gruppen om hopplösheten (jag införde en mini-Dialog). Sedan gjorde jag en meditation på temat Samhörighet och lät dem sedan göra en ny vision. Då kändes det mindre hopplöst. Fler exempel finns i Faktaruta 16.
Att söka efter sin plats är ett bra inslag i Kraftsamlingen. Låt gruppen arbeta i mindre grupper på 3-4. Bed dem hjälpa varandra att förlösa varandras idéer om vad man skulle vilja göra. Säg att det inte är meningen att du skall prata om alla goda idéer du har utan du skall hjälpa dina kamrater att hitta sina goda idéer. Ibland kan man strukturera situationen så att en i gruppen utses till "barnmorska" för en annan och de andra lyssnar. Och så växlar man tills alla fått sitt. Det är också en nyttig övning i att lyssna och att vara rådgivare. En sådan övning kan göras på 30 minuter men kan också ta flera timmar.
Jag har ibland (bl a på den workshop där jag var co-trainer till Joanna Macy i Stockholm) gjort en övning, som jag inspirerats till av hur Castaneda fann sin plats. Deltagarna får gå runt i salen och stanna upp någonstans. Sittande eller stående (eller liggande) och med slutna ögon får de så föreställa sig en uppgift, som de funderat på eller ombetts att utföra. I stillheten kan de observera vad som händer med dem, i kroppen eller vilka bilder, tankar, som dyker upp. Och avgöra om detta är "deras plats". Om inte (bed dem dröja några minuter på varje plats) fortsätter de att vandra runt och prövar sedan en annan plats. Låt dem fortsätta tills de tycker det räcker och sedan söka sig till en annan deltagare och berätta vad de upplevt.
Till sist: det finns sånger och dikter, som passar utmärkt i Kraftsamlingen. Förklara för artisten vad du är ute efter och hur viktigt det är att det kommer i rätt ordning. n
En särskild not till dig, som tycker att det här är flummigt
och saknar handfasta fakta om överlevnadsproblemenJag kan medge att min framställning kanske har gett sken av en fientlighet mot fakta och information i överlevnadsarbetet.
Jag har inget emot fakta. Det som intresserar mig är vilka konsekvenser som informationen har. Min tes i hela denna bok har varit att fakta som inte bearbetas, leder till att människor passiviseras. Och det hoppas jag vi båda tycker är synd.
Passiviserade människor tar dessutom inte emot fakta. Därför menar jag att vi använder för mycket energi på att försöka slå in fakta i huvudet på folk, som inte vill ha det.
Men jag har också försökt visa hur vi kan återfå vår handlingskraft, främst genom att bearbeta de stora osmälta lager av skrämmande information, som vi går och bär på.
Och när vi väl gjort den bearbetningen, gått igenom den processen, smält fakta eller vad du vill kalla det, då kan vi ta emot nya fakta igen!
Men vänta tills dess!
Det är här i övergången mellan Kraftsamlingen och Handlingen, som vi kan ta till oss ny information. Så varsågod! Men vänta tills nu. Och glöm inte att låta människor bearbeta, integrera, smälta den nya informationen också! Annars finns risken för att även den blir förlamande!
Så inte är jag emot fakta.