Till detta kapitels n n n Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet? Nr 1Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet? Nr 2
Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet? Nr 3
Till innehållsförteckningen
Kapitel 2 Kan man inte borsta tänderna med förnuft?
Socialpsykologerna vaknar
Nu hade socialpsykologerna vaknat till liv. De ville till varje pris hitta en teori, som inte luktade av psykodynamiska tankegångar, vilka aldrig varit riktigt populära inom socialpsykologin. Man ville hitta en teori med mindre känslor och mer kognitiva (intellektuella) inslag.
1970 presenterade Leventhal ett alternativ till Janis drivemodell (som du hittar beskriven i Faktaruta 2). Han menade att det där behovet att minska rädslan inte räckte som förklaring. Han ansåg att skrämmande budskap visserligen aktiverar ett behov av att kontrollera rädslan (fear control) men också ett behov av att kontrollera faran (danger control). Att budskapet producerar "svar" på två oberoende och parallella nivåer gav namnet parallellresponsmodellen. Du ser den avbildad i figur 2.
Att kontrollera rädslan är enligt Leventhal en emotionell process, där lyssnaren försöker minska den rädsla, som budskapet väckt. I processen "kontroll av rädslan" fokuserar lyssnaren på inre emotionella reaktioner, inte på hotet, och denna process kan därför hindra accepterandet av budskapets rekommendationer.
Processen "Kontroll av faran" ser Leventhal som en intellektuell problemlösningsprocess, där lyssnaren söker efter information, som hjälper honom/henne att handskas med det hot, som presenteras i budskapet. Han/hon koncentrerar sig på de faror, som hotet uppmålar och försöker få tips om handlingar, som kan minska hotet eller hur man kan undvika det.
Dessa två processer är oberoende eller parallella. Det betyder att budskapen mycket väl kan göra lyssnaren rädd men han/hon kan ändå vidta förebyggande åtgärder, som ett resultat av önskan att kontrollera faran, inte av behovet att reducera rädslan.
Leventhal menar, att det parallella i rädsla/fara-mekanismen innebär att individen kan växla mellan kontroll av rädslan och kontroll av faran beroende på situationen. Det är anledningen till att hans modell stämmer med Janis-Feshbachs teorier i situationer där kontroll av rädslan upplevs som det viktigaste. Där kan lyssnarens försök att få kontroll över rädslan ta överhanden och det hopp, den optimism och de handlingsförslag, som föredragshållaren kanske försöker förmedla, hörs inte.
Genom att föra in den parallella och intellektuella processen "Kontroll av faran" ville Leventhal komma bort från möjligheten att rädslan var enda drivkraften. När behovet av att kontrollera faran tar överhanden så kan t o m en viss portion rädsla tjäna som motivation till att hitta sätt att klara sig.
n n n Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet? Enligt denna teori måste vi alltså i överlevnadsarbetet tänka noga över vårt budskap så att det innehåller
• dels vad som kan hjälpa människor att minska sin rädsla och• dels vad som kan hjälpa människor att minska faran.
Men hur skall vi utforma budskapet för att balansera dessa effekter, så att inte rädslan tar överhanden?
Det ger inte Leventhals modell något svar på men han har själv gjort ett konstaterande om budskapets utseende, som dessutom är direkt applicerbart på vårt arbete:
"Vi riskerar att väcka olika former av motstånd mot vår påverkan om vi presenterar budskap som kombinerar drastisk information om ett hot med öppen information om vår sårbarhet för det. Denna kombination verkar framkalla hopplöshet, känslor av resignation och oförmåga att handskas med faran." (Leventhal, 1971, s. 1220).
Det ser ut att vara just den situation, som vi vanligtvis har att göra med: hopplöshetskänslor, resignation och handlingsförlamning/passivitet.
Det är en klar varning, att information om kärnvapenkrigets konsekvenser kan ha motsatt effekt till den avsedda. n (Till nästa Vad kan vi lära...)
Hur skall då budskapet vara utformat? Tyvärr lämnar oss Leventhal i sticket, när vi ställer frågan om hur budskapet skall utformas. Han hade emellertid gjort sin tjänst genom att föra in mer behavioristiska tankegångar och nu var man på spåret inom socialpsykologin. Om Leventhal fortfarande räknade rädslan, som en viktig faktor, så försvinner dess betydelse mer och mer. Om man kunde bli av med rädslan, så kunde problemet förenklas till att gälla - som man uttrycker det - "att specificera de stimulus variabler, som kan associeras med de två processerna" (Beck-Frankel, 1981, s. 209) , d v s att ta reda på hur budskapet skulle se ut.
Rogers (nej, det är inte Carl Rogers, terapeuten) utgår från att rädslan är mindre viktig än den kognitiva (intellektuella) uppskattningen av hotet. Han koncentrerar sig därför på tre faktorer i budskapet, som enligt honom är avgörande för vår vilja att klara oss från faran. De tre faktorerna är:
• hur hemskt det som hotar oss är, hur allvarligt det är (han kallar det magnitude of noxiouxness),• hur sannolikt det är att hotet skall förverkligas om inget görs, d v s vår sårbarhet (han kallar det probability of occurence) och
• hur effektiv den rekommenderade åtgärden är (efficacy of recommended response).
Rogers modell kan framställas som i figur 3.
Rogers teori säger alltså att människor troligast kommer att acceptera råd om hur man skall skydda sig från ett hot, när de kan övertygas om hotets allvar och inser vilken risk de tar och blir övertygade om att de - om de följer budskapets rekommendationer - kan kontrollera eller avvärja hotet. Dessa tre variabler anses oberoende av varandra och bidrar gemensamt till resultatet.
Översatt till fredsarbete skulle detta betyda:
• att vi måste få människor att inse att vi verkligen är hotade av utplåning och samtidigt
• att sannolikheten för ett krig är hög och
• att de aktioner vi rekommenderar verkligen kan avvärja hotet.
Vi kan nog berömma oss av att allvarligt försöka de två första men det lägger ett stort ansvar på fredsrörelsen att uppfylla det tredje kravet! Vi skall också komma ihåg att enligt denna modell fungerar också de människor, som blir övertygade om att man måste bygga kärnvapenskyddsrum!
I och för sig så är det ju inte någon särskilt genial modell han framställt. Nog kunde vi ju alla ha räknat ut att det måste vara en skillnad:
• om du varnar för att man får tandvärk om man inte borstar tänderna eller om du varnar för att man får cancer om man inte slutar röka (graden av farlighet är olika) respektive
• om du varnar för att man kan bryta benet om man hoppar ner en meter jämfört med att hoppa ner 10 meter (sannolikheten för att det sker är olika) respektive
• om du råder folk att borsta tänderna för att inte få karies eller om du ber dem skriva under en protest mot kapprustningen för att stoppa ett kärnvapenkrig (den rekommenderade åtgärdens effektivitet är olika).
Men så är det ofta med forskningen, och särskilt denna analytiskt, atomiserande forskning, som fortfarande är den dominerande. Det som för oss vanliga människor kan tyckas självklart, ser dessa forskare inte bevisat förrän de designat ett experiment, som bevisar att det är sant. Beviset har dessutom en särskild liturgi i form av metodval och statistisk analys, som alltid kan diskuteras. Därför hoppar det genast upp en annan forskare med ett annat experiment, en annan metod och ett annat statistiskt batteri och säger att det stämmer inte, det är inte sant. Och då är det dags för den förste forskaren o s v. Det är detta man lever på. Och för! Och kom nu inte och säg att jag är fientlig mot forskningen och tvivlar på vetenskapen. För det är jag.
Det var egentligen inte min mening att Rogers skulle råka ut för den här salvan. Det flödar över av den här typen av vetenskap, men nu kom han i vägen! (Du har ett exempel till i Faktaruta 3) Rogers har nämligen tillsammans med sina medarbetare också gjort experiment för att försöka vetenskapligt bevisa sin teori, d v s det vi hade räknat ut ändå!
För det första kunde han inte bevisa att det fanns ett samband mellan allvar, sårbarhet och effektivitet, som påverkade avsikterna att handla!! Snacka om fall på eget grepp! De fann dock det de helst ville, nämligen att graden av rädsla, som budskapen hade framkallat, inte spelade någon roll för hur mycket man avsåg att följa de rekommenderade åtgärderna. Det fanns personer, som hade blivit mycket rädda, och andra, som inte hade blivit skrämda alls, både bland dem, som tänkte följa rekommendationerna och bland dem, som inte tänkte följa dem. Så det där om att vi skrämmer dem behöver vi tydligen inte bry oss om!
Här måste jag skjuta in en sak till om den här typen av forskning. Det kan ju synas som en stor miss att experimenten inte kunde bevisa det, som Rogers hade ställt upp i sin teori. Men det klarar man sig galant ifrån genom att använda något, som man kallar enkelriktade hypoteser. Det betyder enkelt uttryckt att Rogers kan säga att visserligen misslyckades vi att bevisa att det finns ett samband men det betyder inte att vi har bevisat att det inte finns ett samband! När andra forskare (och pålästa lekmän) sedan går ut och håller föredrag om detta så heter det:" På denna punkt är forskarna oeniga. De har ännu inte kunnat bevisa att dessa saker hänger ihop." (Det är detta, som händer när vi hör föredragshållare säga att "forskningen har ännu inte kunnat påvisa något samband mellan våldet i TV och våldet i samhället".)
Om nu Rogers inte kunde bevisa att modellen var riktig men att rädsla inte spelade någon roll så lyckades han också bevisa två saker med sina experiment (och jag skall ta med bägge två, så att jag inte har undanhållit något utan nu finns alla Rogers resultat med):• när man i ett föredrag presenterade åtgärderna som mer effektiva än man hade gjort för en annan grupp, så visade sig viljan att följa rekommendationerna signifikant högre. Det där "signifikant" hör till den statistiska liturgin i den psykologiska forskningens kyrka och är mycket fint men också oerhört missförstått och missbrukat där (tala gärna med en överstepräst i den statistiska kyrkan, så skall du se att jag har rätt). Det är alltså vetenskapligt bevisat att om jag får höra att det hjälper, så är jag mera beredd att göra som de säger!!
• det andra man kunde vetenskapligt bevisa var - uttryckt på forskarens fikonspråk - att om åtgärderna presenterades som ganska ineffektiva, så medförde en ökning av sannolikheten att det skulle ske, att avsikten att följa rekommendationerna sjönk! Han har alltså bevisat vetenskapligt att om du säger att åtgärderna inte hjälper särskilt mycket så tycker folk inte det är mycket idé att göra som du säger särskilt inte om risken för hotet är stor!!Denna vetenskap börjar verkligen komma ifatt sunda förnuftet!
Innan jag går vidare skall jag notera två saker:
• Rogers stannar vid att få folk att ändra sina intentioner, sina avsikter att handla. Även om han skulle kunna bevisa att teorin är sann så är det bara intentionerna, som påverkas av sambandet mellan hotets allvar, sårbarheten och effektiviteten. Och vi vet ju alla vilket stort steg det är mellan avsikt och handling.
• viktigare (för fortsättningen): Rogers skiljer mellan vad som sägs i föredragen och det som åhörarna har uppfattat. När han talar om föredragen så heter det grad av hemskhet, sannolikhet för att det skall ske och den rekommenderade åtgärdens effektivitet men när han talar om åhörarna så heter det upplevt allvar, upplevd sårbarhet och upplevd effektivitet. Jag skall återkomma till detta längre fram.
Men okay:
n n n Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet? • Vi måste lägga oss vinn vid att i våra budskap ta med såväl hotets allvar som vår sårbarhet (sannolikheten för att det skall hända) som att våra förslag verkligen hjälper för att avvärja faran. Det fungerar inte om vi börjar "specialisera" oss. Vi kan visserligen låta en läkare tala om de medicinska konsekvenserna av kärnvapenkriget men då ligger det i arrangörernas ansvar att se till att programmet innehåller punkter, som täcker Rogers två andra faktorer.
• Som framgår av figuren och vårt resonemang så skiljer Rogers på faktorer i kommunikationen och åhörarnas föreställningar eller upplevelser. Och det är upplevelserna, som påverkar viljan att handla. Det betyder att visserligen kan du tycka att du täckt Rogers alla tre aspekter i ditt föredrag/program men ändå har åhörarna inte upplevt det som du avsåg. Och då är det (tyvärr) så att det är åhörarnas upplevelser, som räknas, inte dina intentioner. (Det här är en allmängiltig sanning i alla mänskliga relationer och en grundsten i Fritz Perls gestaltterapi.) Du kan inte komma och ursäkta dig med att "jag sa ju inte så" eller "jo, men jag nämnde ju det tydligt" eller t o m "titta här i mitt manuskript, där står det ju att jag sagt det". Det räknas inte! Du är inte ursäktad med detta! Detta är hemskt svårt för de flesta att ta till sig. Man tycker det är orättvist och har alla möjliga ursäkter. Men det betyder bara att du känner till för lite om människans natur och dig själv.
Det är inte så hopplöst som det låter. Börja experimentera, börja lära dig! I diskussionen efteråt eller i samtal med åhörare kan du börja att kontrollera hur man upplevt ditt budskap. Stämmer de med vad du velat få fram? Om inte: försök ett annat sätt nästa gång! Och kontrollera igen. Tills du kan. Jag säger inte att detta garanterar att folk kommer till handling. Men jag säger att sannolikheten är större för att man har upplevt ditt budskap så som du har avsett. Och det är ju ett första steg. n (Till nästa Vad kan vi lära...)
Kampen mot rädslan fortsätter Ingenting är vi så rädda för som vår egen rädsla. Vi försöker på alla sätt att förneka att den finns eller tränga bort den totalt från medvetandet. Det gäller också socialpsykologiska forskare.
Att rädsla förorsakad av skrämmande budskap kan ha en negativ effekt på rekommenderat beteende har inte ingått i några modeller efter det Janis-Feshbach hävdade detta 1953. Denna negativa effekt sades ju bero på att rädslan skapade ett undvikande som ett psykologiskt försvar mot ett för stort hot. Hur skall man då förklara de negativa effekterna av skrämmande budskap?
Först försökte man skilja ut rädslan och faran. Det gjorde Leventhal med sin parallellresponsmodell.
Sedan kom Rogers med sin modell. Han försökte till och med fysiologiskt mäta om det fanns några tecken på rädsla. Och det fanns det! Men som väl var med "sådana reaktioner så avklingar de mycket snabbt och har föga direkt samband med påföljande beteenden för att handskas med hotet" (Beck-Frankel, 1981, s. 214, om bl a Mewborn-Rogers, 1979)
Kan man få negativa effekter av ett budskap utan att blanda in rädsla?
Ja, om man väljer att tala om "okontrollerbart hot" i stället för "rädsla" så hävdar Beck-Frankel (1981) att man mycket väl kan tänka sig en negativ effekt.
