Direkt till detta kapitels Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet?Till startsidan
Kapitel 3
Finns det några säkra resultat av forskningen?
Forskningen kring problemet om rädsla och alarmerande budskap uppvisar, som vi sett hittills ett ytterst förvirrande mönster av olika teorier och motsägelsefulla experimentresultat.
Teoribildningen ger dock ett intryck av att man genom att utnyttja äldre teorier långsamt bygger sig fram till en mer och mer detaljerad bild av ett mycket komplext problem. Den experimentella forskningen tycks dock ha misslyckats i att fastställa vilka faktorer, som är viktiga och hur de samvarierar. Det kan bero på antingen brister i teoribildningen eller på brister i experimentell design. Slutligen kan man också ifrågasätta hela det vetenskapliga synsätt man använt och fråga sig om ett sådant synsätt helt enkelt inte förmår greppa denna typ av problematik. När jag ovan etiketterat forskningsresultat som "banala" så betyder det ju inte att de är osanna utan att man genom subtil och avancerad forskning bara kunnat bekräfta vad man vetat förut: vetenskapen har äntligen hunnit fatt det sunda förnuftet!
Finns det då ingenting man är enig om? Man har försökt svara på den frågan.
Boster-Mongeau, 1984, har använt metaanalys för att kunna sammanfatta resultaten från ett hundratal undersökningar. Jag skall inte trötta dig med att beskriva deras undersökning. Den är ett virvlande Dies irae i den statistiska liturgin. Är du nyfiken hänvisar jag till Faktaruta 4. Men jag skall ge dig den avslutande sammanfattningen här med en gång:
• Sammanfattningsvis konstaterar man att sambandet mellan det skrämmande budskapet och den upplevda rädslan är förhållandevis lågt och inte särskilt väl belagt i experimentella studier.• Sammantaget betyder det att sambandet mellan det skrämmande budskapet och mottagarnas attityder respektive ändrat beteende är ytterst svagt för att inte säga obefintligt.
Vi började detta avsnitt med frågan: Finns det då ingenting man är enig om? Boster-Mongeaus analys ger svaret: Förödande litet!
Samtidigt är det svårt att värja sig från misstanken att man - med de naturvetenskapligt influerade metoder man använt sig av - fallit på eget grepp. Det man tyckt sig veta har malts sönder i den statistiska apparaten.
Kan vi ändå vaska fram guldet? Det var ganska chockerande att stöta på Boster-Mongeaus metaanalys. Jag hade läst många av de undersökningar, som ingår i deras analys, och också andra och tyckt mig skönja linjer, hittat många guldkorn. Men i deras metaperspektiv var de inte mycket värda.
Jag skulle vilja återvända till grodperspektivet igen och försöka redovisa vilka guldkorn jag fann.
Trots att Leventhal försökte förringa rädslans betydelse så anser han att "stor sårbarhet" inför hotet kan leda till motstånd mot budskapet - hotet upplevs inte kunna kontrolleras. Ett liknande påstående finner vi hos Beck-Frankel: om rekommendationerna framställdes som ineffektiva i vissa sammanhang så ökade lyssnarnas upplevda sårbarhet och intentionerna att handla minskade. De säger ordagrant: "Mycket starka budskap om hot mot hälsan kan föranleda en hjälplöshetsreaktion hos vissa individer genom att betona faran och misslyckas med att betona klara sätt att kontrollera denna. På det viset skapar man förväntningen att hotet är bortom personlig kontroll." (Beck-Frankel, 1981, s. 211).
Leventhal m fl har också kunnat visa att individer med låg självuppskattning och som därför saknar en klar känsla av att kunna handskas med och styra sina liv, tenderar att svara på starka hotbudskap med en minskning i önskan att skydda sig själv - och tvärtom för individer med hög självuppskattning.
Ett resultat, som har stor betydelse för allt fredsarbete, är att erfarenheter som leder till okontrollerade, negativa händelser lämnar en upplevelse av mindervärde och ett tillstånd av (inlärd) hjälplöshet och sänker därför motivationen. Ett exempel på detta var ju alla aktiviteterna mot utplacerandet av NATO:s robotar i Europa i början av 80-talet. Misslyckandet ledde mycket riktigt till ett bakslag för fredsrörelsen, en känsla av hjälplöshet och minskad tro på fredsarbetets värde.
Det finns socialpsykologisk forskning om politiskt beteende, som stöder liknande tankegångar. Där har man kunnat visa att om jag upplever mig ha möjligheter att påverka utvecklingen så är jag också politiskt mer aktiv. I vissa undersökningar har man använt begreppet "locus of control". Det är svårt att översätta men betyder ungefär "kontrollställe" eller "där kontrollen ligger". Människor sägs ha ett inre "locus of control" när de upplever sig ha kontroll över sin omvärld, saker som händer upplevs som en konsekvens av de egna handlingarna. Människor med ett yttre "locus of control" tycker inte det som händer har något samband med egna ansträngningar - omvärlden är bortom personlig kontroll. Parallellen med Beck-Frankels begrepp personlig effektivitet är uppenbar.
En forskare som heter Rotter har gjort en skala, som mäter i vilken grad kontrollen är inre eller yttre. Det är ett frågeformulär, som man kan använda i grupper. Tyler-McGraw (1983) undersökte människors aktivitet respektive passivitet i kärnvapenfrågan och fann (naturligtvis) att de aktiva låg mera åt en inre kontroll och de passiva åt en yttre.
Intressant är att de egentligen undersökte två olika grupper aktiva. Den ena gruppen var aktiv för att förhindra ett kärnvapenkrig, d v s engagerade i fredsarbete av något slag. Den andra var aktiv för att överleva ett kärnvapenkrig och engagerade sig i att bygga atomskyddsrum, hamstra mat och vapen o dyl. Den inre kontrollen och tron på att politiskt arbete är ändamålsenligt (som Tyler-McGraw kallar politisk effektivitet) följdes åt i båda grupperna men inte så starkt i överlevnadsgruppen.
Fredsarbetarna var räddare än både överlevnadsgruppen och de, som inte gjorde någonting, de passiva. Intressantast är dock den kombination av föreställningar, som man fann driva de båda aktiva grupperna:
• Det är tron att krig är möjligt att stoppa men inte möjligt att överleva, som driver fredsarbetarna.• Det är tron att kriget är möjligt att överleva men inte att stoppa, som driver överlevnadsgruppen.
Sett med Beck-Frankels ögon skulle man kunna förklara resultaten så att båda grupperna upplever sig ha en hög personlig effektivitet och samtidigt har de en stark kontroll av hotet genom att de valt (visserligen var sin) handling med hög upplevd åtgärdseffektivitet!
n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? • Beck-Frankel ser "upplevd kontroll av hotet" som frukten av två faktorer: den upplevda effektiviteten av den rekommenderade åtgärden och den personliga effektiviteten. För att det skall finnas åtgärdseffektivitet måste man vara övertygad att den rekommenderade handlingen skyddar mot hotet eller åtminstone väsentligt minskar möjligheten av att det inträffar. Beck-Frankel finner att det som de kallar åtgärdseffektivitet i ett flertal undersökningar visat sig ha underlättat för individerna att acceptera rekommendationerna i hälsokampanjer.
Personlig effektivitet är individens "upplevda förmåga att utföra den rekommenderade handlingen med framgång". Om rekommendationen är oklar, motsägelsefull eller upplevs som svår att verkställa, så undermineras lyssnarens benägenhet att utföra handlingen. Även om man tror att handlingen skulle göra slut på hotet, d v s ha hög åtgärdseffektivitet, så skyddar man sig inte för att man inte tror att man kan utföra eller genomföra handlingen. Ett starkt laddat hotbudskap kommer att påverka både åtgärds- och personlig effektivitet.
Vilket är då viktigast, åtgärds- eller personlig effektivitet? Beck-Frankel ger ett klart svar: "Dessa resultat … styrker att, förutom en rimlig nivå på åtgärdseffektiviteten är en förväntan om personlig förmåga den kritiska faktorn för att bestämma påföljande skyddande beteende."
Sammantaget betyder detta att både den personliga förmågan och åtgärdseffektiviteten måste nå ett visst positivt värde för att avsikter, attityder och/eller beteende skall påverkas i riktning mot den rekommenderade handlingen. Om en faktor inte når detta så påverkas inte heller avsikter, attityder eller beteendet. Inte heller påverkas dessa direkt av skrämmande budskap utan i så fall indirekt genom påverkan av åtgärds- och/eller personlig effektivitet och risken är stor att denna påverkan sker i negativ riktning.
• Detta har ju konsekvenser för överlevnadsrörelsens strategi. Den måste inrikta sig på både att de åtgärder vi föreslår upplevs som effektiva och att människor upplever sig ha personlig förmåga att genomföra åtgärderna. Det räcker inte att inrikta sig på det ena!
Att höja "personlig effektivitet" betyder att ge människorna tillbaka tron på att de kan påverka sin omgivning, lokalt och globalt. Det betyder att befria deras handlingskraft från hjälplöshetens fängelse så att de åter kan ta framtiden i sina händer. Det är ett arbete, som kommer att djupt påverka individen och det måste ske med många.
Att höja "åtgärdseffektiviteten" betyder att varje handling, varje aktion, som överlevnadsrörelsen överväger att föreslå eller genomföra, måste noga analyseras utifrån begreppet "upplevd åtgärdseffektivitet". Upplever de människor vi vänder oss till att denna aktion hjälper? Om inte, avstå från den, det är bortkastad energi!
Men det kan också vara så att själva upplevelsen av åtgärdens effektivitet är låg därför att man felaktigt trott att det inte tjänat något till. Ett sådant exempel är motståndet mot en svensk atombomb på 1950-talet. Jag var själv engagerad då med att samla namnunderskrifter under Stockholmsappellen. (Jag minns det bl a för att Picasso skänkte massor av porslinstallrikar med sin berömda fredsduva på och egenhändigt signerade till fredsrörelser i världens länder att dela ut till duktiga namninsamlare och jag fick en). Inte förrän de senaste åren har man börjat peka på fredsrörelsens (särskilt kvinnorörelsens) aktioner och folkopinionens betydelse för att stoppa att Sverige då skaffade sig kärnvapen. Säkerligen återstår mycket pedagogiskt arbete i denna fråga innan detta har trängt igenom hos gemene man. Detta innebär att medan egentligen åtgärdseffektiviteten varit hög, har upplevelsen av den varit låg. Att förändra den upplevelsen är också ett fredsarbete. Det är detta man menar, när man talar om att vi skall lära av vår historia. n
Men hur är det då med alarm och rädsla och intellektuella (kognitiva) faktorer? Jag har ju hävdat att de är oförenliga, att 30 års socialpsykologisk forskning egentligen har gått ut på att driva ut den katt bland hermelinerna, som Janis-Feshbach med sin psykodynamiska grundsyn släppte in.
Ja, det finns kanske ett sätt att mötas. Beck-Frankel har (oavsiktligt?) pekat på en öppning när de säger (fortfarande på vetenskapligt fikonspråk) att "inom detta synsätt blir den känslomässiga upphetsningen (de menar rädslan, min anmärkning) en viktig faktor bara i den utsträckning den utgör information om personens förmåga att handskas effektivt med det beskrivna hotet" (Beck-Frankel, 1981, s. 214 ). Rädsla ger alltså information om den personliga effektiviteten. Jag har sagt att i och med begreppet "personlig effektivitet" så kommer vi in på personligheten och då instämmer jag helt att rädslan spelar en viktig roll. Det ser ut som om detta kunde vara en brygga mellan de två synsätten.
Beck-Frankel sade ovan att den personliga förmågan är den kritiska faktorn. Det ger mig anledning att titta lite närmare på den. Jag skall göra det på olika sätt. Bland annat skall jag visa hur lätt det är att sänka tron på sin egen förmåga. Det finns nämligen något, som heter "inlärd hjälplöshet" och det är egentligen ett ruskigt kapitel men det kommer nu.
Med detta sätter jag punkt för den snåriga diskussionen om den socialpsykologiska forskningens resultat om skrämmande budskap och handling. Det har varit en problematiserande resa men det är ju första steget till inlärning.
Det finns forskning inom en mängd områden om mänsklig passivitet kontra aktivitet och om sambandet mellan rädsla och handling. För att inte trötta ut dig har jag samlat en del sådana saker i särskilda faktarutor där du kan välja vad som intresserar dig.
I Faktaruta 5 berättar jag kort om den psykodynamiska synen på rädsla. Det skulle ju egentligen kräva en hel bok för sig. Men det finns ju mycket litteratur inom det området att vända sig till.
Faktaruta 6 handlar om radikalterapins syn på aktivitet och passivitet. Radikalterapins tankegångar har använts mycket av politiskt aktiva terapeuter och psykologiskt intresserade särskilt på 70-talet och det finns fortfarande aktiva radikalterapeuter.
I Faktaruta 7 återvänder jag till socialpsykologin och berättar om en intressant teori, som kallas attributionsteorin. Den handlar om att människan söker en mening, en ordning i sin värld och att hon prövar sig fram till förklaringar (attributioner) till varför saker händer. Där får du också en fylligare beskrivning av Tyler-McGraws experiment om aktiva och passiva i förhållande till kärnvapenkriget, som jag berättat kort om i det här kapitlet.
Till nästa kapitel