Till detta kapitels Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? Nr 1
Till detta kapitels Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? Nr 2

Kapitel 9

Dialog

 

Ensamheten i alarmstadiet måste brytas och det görs i Dialogen.

Dialogen förs antingen med tyngdpunkten på sakplanet eller på processplanet.

Om tyngdpunkten ligger på sakplanet måste du komma ihåg att ändå ha med processplanet. Du måste i din argumentation visa att du har "sett" (i Rogers mening) din samtalspartner. Du måste visa respekt. Du måste bäras av en äkta omsorg, mycket vilja i kombination med mycket kärlek. Du måste inrikta dig på att inte höja din partners försvar. Inte banka på med argument.

Övertalning kontra dialog

När vi diskuterade skrämmande budskap, så kanske du minns att de egentligen kallades "övertalande, skrämmande budskap" (på engelska persuasive, fear arousing messages).

Vi har hittills inte tittat närmare på det där med "övertalande". Vad betyder det?

Övertalning innebär att man staplar alla argument, som stöder ens uppfattning, i syfte att få åhöraren att acceptera eller överta just min uppfattning. Man överlåter helt på åhöraren att stå för invändningar och kritik.

Om man dessutom döljer sina motiv till varför man vill att lyssnaren skall följa ens råd, så kallar vi det för manipulation. Och det finns ingenting, som vi människor är så känsliga för som för att bli manipulerade. Vi kan känna lukten på långt håll. Så det är inte en bra metod för överlevnadsarbetare.

Men även om vi redovisar våra motiv så är övertalning ingen bra metod. Om lyssnaren står mycket långt från din uppfattning, blir resultatet av en diskussion er emellan bara att ni bägge två befästs i era ursprungliga synpunkter. Endast om man står nära varandra i synpunkter har man en chans att närma sig varandra. Det känns ju som ett olösligt dilemma för överlevnadsrörelsen!

Men det finns alternativ!

Det där forskargänget på Yale, som Janis och Feshbach tillhörde i början på 1950-talet, hade redan då funnit att om man i sitt framträdande presenterar två sidor av sitt ämne, för och emot, så har man mycket större chans att nå fram med sitt budskap. Det visade sig också att man på det sättet inte hamnade för långt från sina åhörares mening, så man undgick Tblisieffekten (se Förordet)!

Ralph White (1986b) tar upp det här problemet. Han föreslår en Princip om Optimal Meningsskiljaktighet (Principle of Optimum Disagreement). Mellan dig och din åhörare bör du försöka lägga dig så att det är optimal åsiktskillnad mellan er, d v s inte för mycket skillnad och inte för litet. Det kan vid första anblicken låta som självklart men också som att vi skulle gå fram med silkesvanten. White menar att "för lite" blir rena uppbyggelsemötet (och det kan väl ha sin funktion också!). Det är bättre, menar han, att tala med fem "oomvända" än med tjugo redan "omvända"! Att tala med bara likasinnade blir lika förförande trevligt som i Janis Groupthink (se Faktaruta 10)! Men att möta människor med andra åsikter kräver mod!

White hänvisar till undersökningar, som visar att en överväldigande majoritet amerikaner redan är positiva till en ömsesidig frysning av kärnvapenproduktionen och det som kallas "no-first-use policy", d v s att USA förbinder sig att inte vara den som använder kärnvapen först. Han menar att det då är ganska meningslöst att hålla tal om detta. Hela jobbet är gjort när man har påpekat att detta inte ännu är USA:s officiella politik. Det blir genast mycket svårare om man, som White själv förespråkar, vill föreslå en ensidig nedskärning av kärnvapen från USA:s sida. (Jag talar här hela tiden om amerikanska förhållanden.) Då kan man mötas av rent nationalistiska reflexer, som att vara pacifist (som i USA och också i viss mån i Sverige i mångas ögon är blåögt och avskyvärt) eller värst av allt "soft on communism", svag för kommunismen. Sedan betyder inte tusen förklaringar någonting. Åhörarna har slagit dövörat till!

White anknyter här till Feshbachs tes om att presentera båda sidor av ett ämne. Han kallar det för ja-mentekniken. Det betyder att man går med på allt, som är rimligt i motståndarens resonemang, och sedan presenterar sina egna synpunkter och eventuellt ett försök att kombinera de två. Några exempel tagna från White:

- "Ja, jag håller med om att kommunismen är ett förfärligt system men rena självbevarelsedriften kan få sovjetledarna att göra saker, som ligger i vårt intresse också!"

- "Ja, vi behöver någon sorts avskräckande vapen. Vi behöver åtminstone två slags: en relativt osårbar andra-slagsförmåga och tillräckligt med konventionella styrkor. Men våra första-slagsvapen är egentligen av föga värde för oss."

I Faktaruta 14 kan du läsa om ett sätt att lösa konflikter, som kan ge dig idéer om en argumentationsteknik, som utvidgar ovanstående tänkande.

Där vinnlägger man sig om att skilja på människorna och deras ståndpunkter. Människorna skall du alltid behandla med respekt och accept, deras ståndpunkter kan du dock ifrågasätta. Men tona ner din kritik av ståndpunkterna och försök att hjälpa den andra parten att ta reda på sina egentliga intressen. Det kan visa sig att du kan hitta sätt att uppnå ömsesidiga fördelar.

Här får jag anledning att berätta att i konfliktlösning talar man om tre olika konsekvenser av hur en konflikt lösts. De är:

• En vinner och en förlorar. Det är konsekvensen
av kriget, kampen.

• Båda förlorar. Det är när båda sålt sig, kompromissens resultat.

• Båda vinner. Det är resultatet av en äkta problemlösning.

Du kan använda det som ett test på vilken metod du använt.

Känner du att du har "vunnit" diskussionen så har du också en partner, som har förlorat. Diskussionen har varit en kamp. Det vinner du inga anhängare på.

Känner du att du har kompromissat, så har både du och din diskussionspartner förlorat. Ingen av er är särskilt glad eller belåten. Och du har inte vunnit någon anhängare, bara fått en som ruckat lite på sina åsikter, men bara just nu i diskussionen med dig - för husfridens skull.

Känner ni att ni kommit fram till något, som var bättre än både det du utgick ifrån och det din partner utgick ifrån, då vet du hur äkta problemlösning går till!

Som vanligt är detta känt långt tidigare och i andra kulturer. I den japanska kampsporten Aikido vinner du inte förrän båda vunnit! Har du besegrat din fiende har du inte vunnit!

Ett resonemang, som är ännu mindre manipulativt, ännu mer heltäckande och också psykologiskt integrerat, finner du i Faktaruta 19. Culbert talar där om att visa respekt för motståndaren. Att inbjuda honom till att lära sig analysera sin egen situation på samma sätt som du gjort. Att hitta eventuellt gemensamma behov och därför också lösningar, som kan tillfredsställa både hans och dina behov. Lösningar, som du kanske inte kommit på förut.

Bakgrunden här är att alla har sin uppfattning av verkligheten och att den är meningsfull för dem och styr deras handlande.

Detta är ett annat sätt att se än när vi tror att det finns en objektiv verklighet, som kommer att upplevas på ett enda sätt av var och en som rationellt tänker igenom problemen. En sådan inställning kommer att förleda oss att närma oss andra genom att förespråka en specifik lösning och söka deras stöd. Det är denna inställning Culbert kallar för "partiinpiskarens". "Medvetenhet är politisk. Folk kommer att reagera mot oss om de känner att vår samarbetsattityd är en förklädnad för att indoktrinera dem med våra politiska uppfattningar. De kommer nästan säkert att känna så om de tycker att de förändringar de funderar på mer gagnar oss än dem själva." Vi måste akta oss för en slags förhandlingssituation där båda parter kompromissar bort sina intressen och behov.

Vi måste i stället utgå från att alla har sin uppfattning av verkligheten och att den är meningsfull för dem. Då vet vi också att de kommer att sätta sig emot att godkänna någon slags "sann bild av verkligheten", att de kommer att handla olika när de väl börjat uppleva problem och att maximala fördelar kan nås endast när människor med olika perspektiv kommer samman och gemensamt undersöker hur systemet kan förbättras. Vi breddar vår syn till att gälla alla medlemmar av systemet. Det är denna inställning Culbert kallar "statsmannalik".

Denna inställning kommer vi till när vi själva kommit till insikt om vad som är vår del av problemet och vad som är systemets del. Det betyder att vi inte - som är så vanligt i vårt samhälle - ensidigt kan förlägga all skuld till systemet, och ikläda oss rollen av oskyldiga lamm där alla andra har fel eller är orättvisa. Eller rollen av "de medvetna" där alla andra inte ser eller är passiva. I Culberts referensram uttrycker han det som att vi gått igenom processen att höja vår medvetenhet om våra egna behov och intressen och om vad som egentligen sker i vår relation till det system vi är en del av. Och vi har kommit på i vilken grad detta system egentligen baseras på felaktiga antaganden om våra behov och intressen.

Även om vi i detta arbete kommit fram till ett förslag till lösning har vi också blivit tillräckligt vidsynta för att se hur alternativa lösningar också möter våra grundläggande krav. Vi är inte bundna till en särskild lösning. När vi nu närmar oss till och med personer som är en del av våra problem så gör vi det för att de skall genomgå en liknande process, men en som är deras lika mycket som vår har varit vår.

Vi försöker inte banka vår lösning i deras huvuden utan vi försöker hjälpa dem att hitta sina missförhållanden (bl a de problem vi representerar för dem), att göra dem förtrogna med det som Culbert kallar den divergenta problemlösningsprocessen (Se Faktaruta 19 om det divergenta tänkandet). Vårt mål är att hjälpa dem till samma process som vi, inte att få dem att acceptera vår lösning. De viktigaste förändringarna sker när alla parter söker efter sätt att förbättra hela systemets funktion och där varje part kan stödja förändringar, som ger andra en bättre chans att fungera och utvecklas i systemet.

n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet?

• Vi skall akta oss för att manipulera, d v s inte redovisa våra motiv. Då förlorar vi folks förtroende.

• Vi skall akta oss för övertalning, d v s att ensidigt stapla argument för vår egen uppfattning.Då blir vi tråkiga, envetna, "festförstörare" i folks ögon.

• Lyssna! Ta reda på var dina åhörare står och tänk efter vart de rimligtvis skulle kunna komma i riktning mot dina idéer.

• Träna på ja-mentekniken. (Det här låter ju manipulerande! Men vad jag menar är att du själv skall arbeta på att få ett undersökande sinne också när du bildar dig dina egna uppfattningar. Många gånger sitter vi själva fast i gamla, propagandistiska uppfattningar. Om de inte bottnar i något djupt inne i dig så blir du inte trovärdig varken för dig själv eller för andra!)

• Sök efter dina egna motiv, kanske de är omedvetna, be om hjälp! Hjälp andra att söka sina motiv. Det visar sig ofta att de sammanfaller. Då kanske du kan hitta en lösning, som t o m är bättre än den du brukar förfäkta!

• Träna äkta problemlösning där båda vinner.

• Sätt dig in i vad det divergenta tänkandet betyder och använd det. n

 

Dialog med tyngdpunkten på processplanet

Ofta gäller dialogen inte så mycket sakplanet, d v s att du får eller kan ge förklaringar på den politiska situationen i Mellanöstern eller förhållandet mellan katoliker och protestanter på Irland eller vad det nu kan vara. Sådana förklaringar gör inte mycket åt min rädsla, kanske tvärtom. Min rädsla hör till processplanet och kan bara besvaras på det planet. Om jag möts av ett "Du behöver inte vara rädd!" från sakplanet så "hör" jag det inte, jag blir inte mindre rädd för det men möjligen får jag dåligt samvete på köpet!

Och här ser vi hur "att öka kontrollerbarheten av faran eller hotet" kommer till korta. För ett mycket litet barn kanske mamman fortfarande är den absoluta auktoriteten, som med sitt "Du behöver inte vara rädd" också verkligen minskar barnets rädsla. Tilliten är där total.

Men barnet behöver inte bli så gammalt för att kunna tänka "Vad vet du om det?" I puberteten ifrågasätts auktoriteter nästan automatiskt (som väl är, vill jag tillägga!).

Och när vi blir vuxna så fortsätter den där kampen mellan auktoriteter. Om kärnkraftsfrågan. Om miljöföroreningar.

Jag läser i dagens tidning att tobaksbolaget Philip Morris hade kallat till presskonferens där man förde fram en expert, som berättade om en undersökning, som visade att passiv rökning inte var så farligt. Och att ha undulater kunde ge cancer!

Jag tror ju vad jag vill! Ett vanligt yttrande, som egentligen slår huvudet på spiken. Det är för mig en gåta hur vi kan fortsätta att slå varandra i huvudet med auktoriteter och tro att det ändrar något. Jag tror vad jag vill!

En förklaring till vårt behov av auktoriteter är vår egen rädsla, vår egen bristande tillit, bristande identitet. När jag var i USA 1987 fick jag ett rockmärke med texten Question authority! (Ifrågasätt auktoriteten!). De hade fattat att när motståndaren åberopar en auktoritet, så gäller det inte för oss att rota fram en annan auktoritet, som kan bevisa motsatsen. Det gäller att öka min egen integritet, mitt "inre kontrollställe", min identitet. Jag skall inte behöva auktoriteter. Question authority!

På sakplanet.

Min rädsla ligger inte där, den ligger på processplanet.

Harold Urey var en av atombombens skapare. Han trodde först att atombomben skulle skapa den tusenåriga fredens rike. Ingen skulle våga kriga mer. Men efter Hiroshima och Nagasaki blev han tveksam. Vem skulle med mer auktoritet än han kunna ha ifrågasatt atombomben? Han skulle kunna gå in med massor av sakskäl för att visa att han hade rätt. Men han hade fattat att problemet inte gällde auktoriteter (det fanns i alla fall auktoriteter på den andra sidan också). Här gällde det att förmedla något på processplanet, något som andra människor upplevde också. Han skrev därför en liten broschyr, som spreds i Sverige i slutet på 40-talet av ett litet förlag, som hette Fredens förlag. Den hette: "Jag är rädd!"

Och därmed hade han inlett Dialogen med massor av människor.

Och dialogen sker framför allt på processplanet, den handlar om känslor. Som vi ju är så rädda för! Och dessutom är det ju inte fint heller. I alla fall inte lika fint som intelligens.

När skall vi börja fatta att det är två olika saker, som inte kan ersätta varandra? Men som behövs för ett fullödigt liv. Båda två.

Det måste bli accepterat att uttrycka sina känslor. Det kommer också mer och mer. I privatlivet. Och i arbetslivet. När jag på 1960-talet pratade om känslor i t ex lärargrupper gick man i taket. Nu vill man bara lära sig mer och mer om hur det där med känslor fungerar.

Här kan fredsrörelsen/fredsarbetare göra en stor insats genom att upphöja det till norm att tala om sin rädsla eller vrede eller sorg. Men utan att stöta bort människor, som fortfarande är rädda för sina känslor.

(Not:
I vår genomgång av processmodeller
talar man om detta i termer av
orientering, (Yalom, 1985, Lacoursiere, 1980, Tuckman, 1965) eller exploration (Battegay, 1984-85, Stock- Thelen, 1958) eller
testning (Tuckman, 1965) eller
engagerande (MacKenzie-Livesley, 1984).
Vad man undersöker är sig själv och andra
och vad som blir accepterat.
Tuckman talar också om det som Form,
den fas där gränser undersöks och
normer sätts. Vad är tillåtet?
Då är man också beroende av gränsöverskridare och normsättare
(Yalom, 1985, Bion, 1961, Bemporad, 1976, Tuckman, 1965),
det kan vara ledaren eller enskilda gruppmedlemmar.)

 

Det gäller naturligtvis särskilt ledaren för ett fredsmöte, föredragshållaren eller underhållningsartisten eller den, som tar upp fredsfrågor i en informell diskussionsgrupp på arbetet eller i vänkretsen. En norm sätts inte genom att proklamera den för andra ("Här är det tillåtet att tala om sina känslor") utan genom att själv tillämpa den. Artisten, som sjunger om sin egen vånda; föredragshållaren, som vågar uttrycka sin egen vrede; grannen, som öppnar med att säga att han är bekymrad för sina barns framtid; mamman som svarar sitt TV-tittande barn: "Jag vet inte varför dom skjuter, men jag tycker också det är hemskt".

Genom sin ställning har de ett särskilt ansvar att bryta tystnadens konspiration. Konspirationen gäller att inte våga erkänna sin smärta, att inte våga tala om sin rädsla. I stadiet efter Alarm är vi särskilt beroende av vår omvärld. Tuckman, Bion och Yalom talar om att beroende av ledaren eller av gruppen är utmärkande för denna fas. Det gäller för oss att förstå oss själva och vårt förhållande till omvärlden. Culbert kallar ju denna fas just Att förstå oss själva och att förstå systemet.

Att vara rädd är den normala reaktionen på atomkrigshotet, det är förnekandet som är sjukt. Att uppröras över kapprustningen (eller miljöförstöringen eller orättvisorna i världen) är ett "mått på vår mänsklighet" säger Joanna Macy. Men konspirationen har nått långt. Därför är det viktigt att bryta den. Bertrand Russell och Albert Einstein uttryckte det som: "Kom ihåg din mänsklighet och glöm resten." (Russell-Einstein, 1955) I Rogers mening gäller det att börja lita på och erkänna ens egna upplevelser och erfarenheter, att inte förtrycka dem, att påbörja den process av att "lossa på känslorna", som till slut gör att jag har direkt tillgång till känslor, upplevelser och erfarenheter i nuet, i processen.

Likaväl som bortträngda känslor tar energi och har sitt pris, fysiskt, mentalt och emotionellt, så får vi energi när de lösgöres, blottas. Vi blir bokstavligen friskare fysiskt, mentalt och emotionellt.

Det förutsätter inga särskilda faktakunskaper, bara att jag är i kontakt med hur jag har det själv.

Om vi skulle återvända till exemplet med mamman och barnet framför TV:n så skulle en jämförelse mellan tystnadens konspiration och dialogen kunna se ut som i figur 13.

Figur 13

Mamman kanske inte kan svara på sakplanet. "Jag begriper inte vad som händer i Libanon." Många använder det som skäl till att slippa svara. Många erkänner sin okunskap med ett "jag vet inte". Då har man svarat på sakplanet. Men på processplanet (där kom-munikationen lika gärna sker med tonfall eller non-verbalt) "sa" barnet att jag tycker det är hemskt, jag är rädd och det får inget svar av ett "jag vet inte". Men med det lilla tillägget "men jag tycker också det är hemskt" har mamman brutit tystnadens konspiration. Det är det jag kallar stadiet Dialog. Konstigare än så behöver det inte vara.

Vi måste lära oss att lyssna efter känslorna och vi måste lära oss att svara på känslor, att uttrycka våra egna känslor. Det är detta Richter uttrycker som att det inte är fråga om att lära oss "ett nytt sätt att tänka" utan "ett nytt sätt att känna" (Richter, 1988).

I denna fas gäller det att vara lyhörd och lyssnande. Oro och rädsla uttrycks på så många sätt.

• tonfallet (som i exemplet nyss)

• genom förnekanden: "ja, jag är ju inte rädd, men min fru är det"

• genom förskjutningar: "ja, bara mina barn klarar sig"

• genom rationaliseringar: "ja, bara det går fort"

o s v.

På relations-/processplanet kommunicerar människor på ett eller annat sätt sin egen rädsla. Det gäller att höra, att uppfatta det för att kunna starta en Dialog. Men det räcker inte bara att höra, man måste också bekräfta vad man hört på ett sätt som lyssnaren kan ta emot. Det kräver Rogers accepterande, d v s att inte döma, inte heller på relationsplanet där en dömande inställning kan ta sig subtila men ändå uppfattbara uttryck. Om vi så bara andas (eller ens tänker för oss själva!) ett icke-accepterande så avstannar Dialogen.

Det gäller också att svara genom att fortsätta dela med sig av sig själv, av sina egna känslor, att hålla dialogen i gång, levande. Vi kommer ihåg att den viktigaste "metoden" i Macys Förtvivlansarbete var "att dela med sig". Och det är just det som det gäller. Dela med sig, acceptera, lyssna och bekräfta. Martin Buber ansåg dialog och bekräftelse som alternativ till krig. På samma linje var också Freud: "Alles, was Gefühlsbindungen unter den Menschen herstellt, muss dem Krieg entgegenwirken. (Allt, som stöder känslomässiga bindningar mellan människorna, måste motverka kriget.)"(Freud, 1932)

I grupper som har möjlighet att gå djupare kan naturligtvis också andra reaktioner som beskrivits i processmodellerna dyka upp:

• kamp om dominans och inflytande, en eller flera deltagare lägger beslag på tiden (Mann, 1967, Frew, 1983)

• flykt: från intellektualiserande utläggningar till att man "måste" gå (Bion, 1961)

• opposition och attacker mot ledaren (Bion, 1961)

• regression (Battegay, 1984-85, Cashdan, 1973)

• konflikter i gruppen (Tuckman, 1965, Mann, 1967)

För alla gäller att vidmakthålla normen om att acceptera (även olikheter), lyssna och bekräfta, dela med sig. Det betyder att vi kommer i kontakt med rädslan, vreden, sorgen bakom alla försvaren. De är uttryck för den smärta, som ett subsystem (vi) känner när någon del av systemet (världen) är sårat eller sjukt. De är normala varningssignaler för att göra något. Fast vi tror det, är de inte farliga, vi går inte sönder av dem. De leder till källan. "När vi upplever den smärtan erfar vi att den är rotad i omsorg, inte bara för oss själva och våra barn utan för hela mänskligheten." (Macy, 1983).

På detta sätt kan gruppen :

• se likheterna: det är inte bara jag som är orolig

• lägga problemet där det hör hemma. Det är inte jag som är galen, det är faktiskt situationen i världen som är galen.

• börja se sammanhangen.

Det låter kanske stort och ansvarsfullt men behöver inte vara det. Mammans "...men jag tycker också det är hemskt" fyller alla krav även om man kan tänka sig att deras diskussion fortsätter. Hon har visat att hon förstått, bekräftat barnets reaktion, accepterat och delat med sig.

Vad betyder det för exempelvis sångartisten i överlevnadsrörelsen?

Ja, i det här stadiet skall man inte späda på (gå tillbaks till) alarmerande texter, här skall inte människor "väckas", inte heller eldas upp till kamp. Här skall åhöraren känna igen sig i texten, artisten (eller textförfattaren) skall tala om sig själv eller berätta om någons reaktioner (dela med sig), åhörarna skall få sina känslor bekräftade och genom artistens engagemang fås att lyssna, som är så viktigt i detta stadium. Då blir artistens framträdande ett bidrag till fasen Dialog.

All enkelriktad kommunikation (radio, TV, sång, teater, föredrag) kan per definition inte ensam utgöra Dialogstadiet. Men den kan på olika sätt ge ett bidrag till stadiet.

Men för att gå igenom stadiet som en process på väg till nästa krävs det att åhöraren också kommer till tals. Detta är vi mycket dåliga på i fredsrörelsen.

Det skulle kunna räcka att sända omkring ett upprop för undertecknande eller att rösta ett "JA" för att anta uppropet. Det är ett minimum av dialog men nödvändigt. Ett sätt som använts med stor framgång är att ge åhörarna 3, 4, 5 minuter för att prata med sin bänkgranne om sina reaktioner på den visade filmen eller föredraget med alarmerande innehåll. Allmänt kan detta också tjäna som inledning på mötet. Ingen rapportering efteråt, ingen diskussion i hela gruppen, bara att ha startat dialogen. Effekterna av dessa få minuters samtal är häpnadsväckande. Deltagarna blir mycket villigare till allmän diskussion, friare att uttrycka sig, det är inte bara de "professionella" tyckarna som pratar, hela församlingen känns friare, mer öppen. Att detta inte används mer beror antagligen på vår/mötesledningens rädsla att förlora kontrollen, att programmet inte skall hålla. Men vad är vinsten av att vi får genomföra vårt program "ostört" jämfört med att ha startat Dialogen, gjort deltagarna aktiva!

Fast det naturligtvis är bättre att lägga ännu mera tid på dialogen, så är det avgörande att det blir några minuter jämfört med inga. Ingen dialog är ett bidrag till tystnadens konspiration, till vår psykiska förstumning. Tre minuter är ett bidrag till dialogen och inget bidrag till tystnadens konspiration.

Det betyder också att ett sådant inslag kan vara användbart i mycket stora sammanhang som kongresser och konferenser och också i kanske mer ovana sammanhang som högmässor och vetenskapliga symposier. Jag har själv använt det så. Alla mina rädslor för negativa reaktioner kom på skam. Det blir mycket uppskattat.

Om tiden tillåter kan dialogen fördjupas. Flera handledningar till strukturerade övningar som är lämpliga i detta stadium finns - oftast tyvärr bara i stenciler och på andra språk än svenska. Joanna Macys bok Despair and Personal Power in the Nuclear Age är den mest fullständiga.

Det finns ingen regel för när man kan säga att Dialogstadiet är "slut". Jag vill erinra om de "cirkulära processmodellerna", där man efter att ha gått igenom "processen", startar på nytt och arbetar - kanske på ett djupare plan eller med andra områden.

I praktiken får tiden avgöra. Erfarenhetsmässigt tar Dialogen tid. Lacoursiere (1980) anger att hans två första stadier (som tillsammans närmast motsvarar vårt Dialogstadium) vardera kan svara för upp till 1/3 och t o m hälften av den disponibla tiden. Det stämmer också med mina erfarenheter.

Du tycker kanske att detta är vansinnigt. En tredjedel av tiden innan vi kommer nånstans, innan vi kan bestämma oss för vad vi skall göra! Vad som gör det svårt är vår bristande vana vid att betrakta arbete på processplanet som produktivt arbete. Det vi vanligtvis kallar för arbete sker på sakplanet. Som vi påpekat tidigare är dock den tid man lägger ned på processplanet många gånger en förutsättning för att det skall bli något gjort på sakplanet. Men vi är ovana att iaktta, identifiera och formulera vad som sker på processplanet. Genom frånvaron av "konkreta", "praktiska" resultat blir vi dessutom osäkra på om det som sker är konstruktivt. (Det är detta som får chefen att säga: "Vi är här för att jobba, inte för att snacka skit").

Denna osäkerhet är ett stort hinder för ett effektivt fredsarbete. Dialogstadiet är det vi har minst erfarenhet av och därför är benägna att förbise eller hoppa över. Men som vi har sett går det inte att hoppa över ett stadium och tro att processen fortsätter fram till handling. Skall människor komma fram till sin handlingskraft så krävs det ett Dialogstadium.

Livet självt, arbete, fritid, familj, vänner förser oss med rika tillfällen till dialog och det är säkert anledningen till att så många är aktiva i fredsarbetet. Men när de ämnen, som fredsrörelsen vill framhäva, reser psykologiska försvar så stryps dialogen. Om detta också gäller själva fredsrörelsen så är vi riktigt illa ute. Fredsrörelsen måste ständigt öppna nya möjligheter till dialog framför allt för dem som ännu inte funnit sitt engagemang men också inom själva fredsrörelsen.

Jag ber dig, läsare, att delta i ett experiment.

Du har följt mitt resonemang till nu. Du kan acceptera det eller förkasta det.

Om du accepterar det: försök att observera hos dig själv om du också i handling kommer att följa detta du accepterat. Kommer du att tillämpa det vid nästa möte? Kommer du att börja ditt nästa föredrag med någon form av Dialog? Kommer du att dela dina känslor om kärnvapenhotet med någon du inte gjort det förr med, din granne, arbetskamrat, släkting, medresenär...?

Vad jag är ute efter är om dina egna försvar kommer att hindra dig. Testa, efter en tid kanske du ser vilket mönster du följer! Om dina försvar fortfarande tillåter dig att acceptera dessa tankegångar, så är det tydligen dags för dig att börja titta på vad som hindrar dig, dags att börja arbeta med dig själv.

Om du inte har accepterat resonemanget, så skall jag inte börja tala om dina försvar. Däremot är jag intensivt intresserad av att höra dina invändningar och alternativ. Hör av dig! Klicka här!

Dialogen är inget mål i sig själv, den är ett stadium, en fortsättning för att gå vidare till nästa och till slut komma vidare till handling. Det är handlingen som är målet. Men låt oss aldrig lura oss att vi kan gå direkt dit utan att ta vägen över Dialogen!

Det är genom att visa att vi genom dialogen kan smälta den skrämmande information, som väller över oss och därmed nå fram till vår handlingskraft, som vi kan återupprätta dialogens värde och attraktionskraft för människorna. Dialogen är inte en tung plikt man åtar sig utan ett praktiskt redskap för att nå åtråvärda mål.

Men är det inte påfrestande med människor, som viker ut sig själva och sina känslor för hela världen och vid alla tillfällen?

Jo, men det påfrestande kan vara av två olika slag.

I det ena fallet är det åhörarens försvar, som slår till, och det är ett problem dels för åhöraren men också för den som agerat så. Är det med syftet att vinna anhängare för fredsarbetet han agerat, så har detta syfte förfelats. Per definition! Oavsett hur väl han menat. Det är inte intentionerna, som räknas, det är konsekvenserna. Är det du, som är åhöraren, så kanske du skall titta på dina försvar.

I det andra fallet är det den agerandes försvar, som slår till. Det är försvar mot att verkligen uppleva sin smärta, vrede,sorg, rädsla. I stället för att våga gå in i dessa starka känslor projicerar denna människa sin smärta på världen utanför. Känslouttrycken blir manér och det är påfrestande för andra att bevittna. Tyvärr finns det sådana människor i fredsrörelsen också. Konsekvensen blir inte några nya aktiva deltagare i fredsrörelsen för detta är inte vad jag menar med dialog. Möjligen kan konsekvensen bli att människor på ett eller annat sätt köper sig fria från det dåliga samvete, som talaren i bästa fall gett dem, t ex genom att fylla insamlingsbössan.

Men aktiva blir de inte!

 

n n n Hur kan Dialogstadiet se ut på ett möte eller en kurs?

Det enklaste du kan göra är att - efter den alarmerande filmen eller föredraget - sätta deltagarna i mindre grupper (4-6 i varje) och diskutera vad de hört och sett.

Vad som händer är naturligtvis att man ofta kommer att diskutera innehållet i den förra programpunkten. Några kommer kanske att redovisa sina känslor inför hotet men troligtvis snabbt viftas bort av en självutnämnd ledare (troligen med höga försvar) eller ignoreras. Det kommer att bli ett exempel på hur våra psykologiska försvar kommer att hålla kvar oss i passiviteten och hopplösheten, vi kommer inte ens att kunna prata om det. Det här kan du naturligtvis ta reda på genom att gå runt och lyssna lite grand (men se till att du inte blir någon kontrollant, då blir det bara värre). Om du tränar lite så kan du säkert avgöra på själva sorlet om man bearbetar sina känslor eller "bara snackar". Många sensitiva människor kan känna om det finns ångest i rummet. Det är ju en väldig fördel för en mötesledare och alls inget konstigt. Det är det man pratar om när man talar om att "känna vibrationerna".

Varför blir det då så här? Det beror på att vi är väldigt otrygga i grupp och särskilt om vi skall tala om våra känslor.

Vad kan du då göra?

Du måste öka tryggheten. Det har du ju redan delvis gjort genom att sätta dem i små grupper. I den stora gruppen skulle mycket få ha pratat över huvud taget och bara de vanliga "pratarna". Men om det inte har räckt så får du minska grupperna ännu mer. Du får dessutom göra instruktionen tydligare: säga att det är viktigt att man pratar om sina känslor inför kärnvapenkriget eller vad nu mötet handlar om. Om man vet att alla andra också skall prata om sina känslor så är det inte så farligt. Du har ökat tryggheten.

Sätt dem två och två eller låt dem bara vända sig till sin bänkgranne - det här kan du naturligtvis göra redan från början! Blir det några grupper med tre så gör det ingenting, men blir det fyra i en grupp så kan du be dem dela sig i två. Be dem sedan berätta för varandra om sina känslor inför kärnvapenhotet. Lägg till att du tror det är viktigt att vi gör det. Be dem vara så konkreta som möjligt och gärna berätta om ett särskilt tillfälle då de greps av vansinnet i krigsplanerna.

Det kommer fortfarande naturligtvis att vara några, som kommer att intellektualisera eller tillgripa andra försvar men du kan inte tvinga folk.

När man nu har hört den andre berätta och själv också berättat om sin oro har man blivit betydligt säkrare. Det är ju inte bara jag, som har sådana här funderingar.

Då kan du be dem slå ihop grupperna till 4-mannagrupper och be att en i varje grupp berättar för de nya om vad den andre berättat och så gå laget runt. Då kommer troligen en grupp, som undvikit känslorna, att i alla fall få höra de andra berätta om sin oro. Det är också Dialog och gör kanske att man vågar tillägga något till sin ursprungliga berättelse.

Risken finns ju att det råkar bli två par med höga försvar, som går ihop men du kan inte göra mycket åt det.

Nu har man hört ännu fler och tryggheten med ämnet har ökat. Därför kan du, när de är färdiga (ge 4-mannagruppen minst 10 minuter) fråga om det är någon som vill berätta något från sin grupp för allihop. Det kan vara hur lika alla har reagerat eller hur olika eller något annat som man slagits av under diskussionen. Nu får du inte bara höra de stora pratarna, som du skulle fått om du ställt frågan direkt i den stora gruppen utan nu vågar sig säkert många fler på att prata. Då får också de som eventuellt undvikit oron ändå höra något om andras oro. Och mer kan du inte göra för dem. Det är ändå Dialog: att kanske känna igen sig i vad en annan människa säger.

Tiden? De första 2-mannagrupperna behöver minst 5 minuter, 4- grupperna minst 10 minuter och den avslutande rundan minst 5-10 minuter, sammanlagt troligen en halvtimme. Har du mer tid är det bara bra.Då har du gjort ett gott jobb med Dialogstadiet och kan gå vidare till Samhörighet.

Ja, men det är väl inte alltid man har en halvtimme på sig. Nej, och varje litet bidrag till att bryta tystnadens konspiration är en stor insats. Kanske också i situationer där du inte kan påverka programmet. Jag har ibland som föredragshållare inlett med 3 minuters prat med bänkgrannen om vad man känner inför krigshotet. Och sedan startat mitt föredrag. Eller 1 minut.

Eller om du inte tror dig om att kunna genomföra det så varför inte låta Dialogen genomföras genom att deltagarna får känna igen sina känslor i en sång eller en dikt, som framförs från podiet. Förklara noga för artisten vad du vill att det skall handla om så kan han/hon säkert välja något passande.

Om man har ännu längre tid då?

Ja, du kan alltid öka tiden för varje gruppering. Det som jag sa ovan kunde ta en halvtimma blir bara bättre om det får ta en timma.

Men du kan också fortsätta med andra uppgifter - antingen det första tagit en halv eller en hel timma. Låt dem möta nya gruppdeltagare. Gör nya 4-mannagrupper och ge dem en ny uppgift anpassad till deras trygghetsnivå. Det kan röra deras barns oro. Eller hur de föreställer sig att de skulle bete sig vid ett kärnvapenanfall i närheten av där de bor. Om någon överväldigas av sina känslor och börjar gråta så är det inte farligt. Kom ihåg att oron är en sund reaktion. Vi borde bli mer upprörda över dem som "håller masken" än över dem som tappar den. Låt dem också berätta och diskutera mer i den stora gruppen. För varje omgång blir man tryggare och kan berätta mer i stora gruppen.

Jag har redan sagt att Dialogstadiet är tidskrävande om man vill säkra resultatet. Halva tiden eller mer är inget ovanligt för Dialogen. Då kan du räkna själv med utgångspunkt från den tillgängliga tiden.

Men glöm inte heller att en minuts Dialog är den avgörande skillnaden jämfört med tystnaden. n

Till detta kapitels början
Till nästa kapitel
Till innehållsförteckningen