Direkt till detta kapitels Vad kan vi lära oss för överlevnadsarbetet?
Till innehållsförteckningen
Kapitel 4
Jantelagen och
inlärningspsykologin
Ett sorgligt kapitel
Nu skall jag berätta en riktigt ruskig historia. Jag har berättat den tidigare (Parknäs, 1989) men jag gör det än en gång, nu lite utförligare.
Det handlar om djurexperiment och redan det är ju moraliskt tveksamt. Det handlar också om att spänna fast djur i smått pavlovska selar och sedan utsätta dem för elchocker. Visserligen säger experimentledaren urskuldande att den elektriska chocken var "måttligt smärtsam men inte fysiskt skadlig". Så han är antagligen väl medveten om de etiska problemen. Men samtidigt förblindas sådana här forskare. Även om de kan göra reservationen "inte fysiskt skadlig" för att blidka oss så redogör de i nästa ögonblick utan att blinka för ett experiment där resultatet var att djuren till slut "höll sig hopkrupna i ett hörn med tecken på kronisk ångest. De fick också allvarliga magsår."
(Det är egentligen orättvist att just Seligman får chavottera här. Hela hans bok vimlar av experiment på djur utförda av ett stort antal forskare)Tydligen har det här ändock upplevts som ett problem, för forskaren i det här fallet redogör också för hur han i ett experiment har försökt ställa till rätta vad han ställt till med. Vi får hoppas att det gällde flera av experimenten även om det inte nämns i boken.
Jag talar om den amerikanske kliniske psykologen och beteendeterapeuten Martin E.P. Seligmans bok Hjälplöshet, som kom ut 1975. Redan året efter översattes den till svenska och gavs ut av Bokförlaget Aldus. Den är svår att få tag på. Ibland ser man den i antikvariat. Biblioteken har den naturligtvis. Den är verkligt läsvärd trots mina invändningar i början.
Detta med beteendeterapeut innebär att han står på solid skinneriansk grund. (I viss mån kan du ha nytta av Faktaruta 1, som handlar just om Skinner.) Han för sina resonemang med hjälp av experiment med s k klassisk ("pavloviansk") och instrumentell ("skinneriansk") betingning.
Seligmans synsätt skiljer sig avsevärt från ett psykodynamiskt sätt att tänka. Seligman är dock inte främmande för detta sätt. Underrubriken på hans bok är ett exempel på detta: Om depression, utveckling och död. Därför vill jag hävda att hans tankegångar har intresse även för den psykodynamiskt inriktade så jag ber de av mina läsare, som känner sig främmande för ett beteendeterapeutiskt synsätt att ändå inte hoppa över de följande avsnitten utan försöka följa Seligman i mitt referat. Han ger många tankeställare åt överlevnadsarbetare.
Seligmans huvudtes är att den moderna människan ofta drabbas av vad han kallar "inlärd hjälplöshet" och han jämställer denna med depression.
Men nu till experimentet.
Seligman och hans medhjälpare använde sig vid det här experimentet av hundar av blandras. De sattes en och en i en specialkonstruerad bur med två avdelningar skilda åt av ett stängsel, inte högre än att de lätt kunde hoppa över det. Försöket inleddes med en ljussignal. Efter 20 sekunder slöts strömmen och hunden fick en elchock. Om hunden hoppade över stängslet till andra sidan, bröts strömmen och signalen upphörde. Efter ett tag kom signalen igen och 20 sekunder efter kom elchocken, som hunden kunde bryta genom att hoppa över stängslet tillbaka till den första halvan igen. O s v, o s v. Om hunden inte lyckades hoppa över stängslet bröts strömmen efter 40 sekunder.
Seligman använde tre grupper av hundar med 8 st i varje.
Den första gruppen tränades fastspända i en pavloviansk sele. De kunde inte röra på något annat än nosen. De fick elchocker, som de kunde avbryta genom att trycka ned en platta med nosen. De lärde sig snabbt att kontrollera situationen genom att avbryta elchocken med nosen.Den andra gruppen sattes i samma sele och fick lika många chocker som den första men plattan fungerade inte. De kunde inte göra något för att undvika chocken.
Den tredje gruppen, som inte varit med i några experiment tidigare, fick ingen chock i selen.
Efter denna förträning släpptes så hundarna in i buren.
Om jag börjar med den tredje gruppen, den utan någon chock i selen, så låter jag Seligman själv berätta: "Så fort den första elektriska chocken sätter in [börjar den] att springa omkring som en vansinnig tills den av en händelse råkar hoppa över hindret och flyr från chocken. Vid nästa försök rusar hunden omkring likadant men hoppar över hindret snabbare än vid det föregående försöket. Efter några försök blir den mycket skicklig i att fly och lär sig snart att helt och hållet undvika chocken. Efter omkring femtio försök blir hunden nonchalant och står framför hindret. När signalen före chocken kommer, hoppar den elegant över och drabbas aldrig mer av chock."
Den första gruppen, som hade lärt sig att avbryta chocken med nosen, lärde sig lika lätt att hoppa över hindret. Till och med snabbare. De blev också så nonchalanta att de lärde sig att chocken inte kom när signalen kom utan de stod lugnt och väntade en stund till innan de hoppade!
Så har vi då gruppen, som hade fått lära sig att chocken var ofrånkomlig. De kunde inte kontrollera den, de var hjälplösa. Seligman själv igen: "Hundens första reaktioner på chocken i lådan var i stort sett desamma som reaktionerna hos den av experiment oerfarna hunden. Den rusade omkring som en galning i omkring trettio sekunder. Men sedan slutade den röra sig. Till vår förvåning lade den sig ner och gnydde stilla. Efter en minut bröt vi strömmen...Vid nästa försök gjorde hunden likadant...Vid alla de följande försöken misslyckades hunden med att fly. Detta resultat är själva paradigmet för inlärd hjälplöshet."
"Lade den sig ner och gnydde stilla"
Det tar tag i magen på en.
Man tänker med fasa på de många gånger våra barn får lära sig att "det går inte" och "det är redan bestämt" för att inte tala om "jag bestämmer, du har inget att säga till om". Det skrämmande är ju inte att barnen inte får göra som de vill utan att det sker under former som kommer att förlama dem i situationer då de behöver sin handlingskraft.
Eller ännu svårare att se vad man egentligen gör: pappan, som säger: "Nu tar jag på dig skorna för vi har bråttom till dagis!" Tänk om.... Tänk om han bidrar till den inlärda hjälplösheten! Den skenbara hjälpen, som egentligen lär in hjälplöshet! Det finns mycket av den omkring oss, från den skenbart beskedliga skohjälpen i vårt exempel till den av våra vänner, som fyller sitt liv med att hjälpa andra &endash; kanske till hjälplöshet. (Jag är naturligtvis helt klar över att det finns en "äkta" hjälparroll också!)
Det är ett kärvt budskap Seligman har till överlevnadsrörelsen! När jag tänker på hur lätt hjälplösheten kan inläras, gungar det under mina fötter: vad gör vi med våra barn och varandra i det moderna samhället? Varje gång vi utsätter dem för erfarenheten att inte kunna kontrollera situationen lägger vi en bit till den inlärda hjälplösheten!
Tittar man sig omkring i vårt samhälle ser vi plötsligt - med hjälp av Seligman - hur mycket inlärd hjälplöshet vi åstadkommer. Inte bara i hemmet utan i skolan, i yrkeslivet. För att inte tala om de många utslag av Jantelagen som vi har i vårt samhälle: Du skall inte tro att du är något, att du kan något, att du har något att säga till om. För den inlärda hjälplösheten är ju bl a en frukt av Jantelagen.
Aksel Sandemose växte upp på Jylland i ett litet samhälle, som han i sina böcker kallar Jante och där människorna höll varandra i ett socialt järngrepp. De outtalade mönster, som användes för detta, spårade Sandemose upp och formulerade i vad han kallar för Jantelagen:
• Du skall inte tro att du är något.• Du skall inte tro att du är lika god som vi.
• Du skall inte tro att du är klokare än vi.
• Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
• Du skall inte tro att du vet mera än vi.
• Du skall inte tro att du är förmer än vi.
• Du skall inte tro att du duger till något.
• Du skall inte skratta åt oss.
• Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
• Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Det är säkert inte en tillfällighet att det är tio bud. Sandemose fick kämpa hela sitt liv för att komma över konsekvenserna av denna Jantelag, den hjälplöshet, som den så stenhårt hade lärt in.
Om det är denna inlärning, som har ansvaret för människors hjälplöshet inför kärnvapenkriget, miljöförstörelsen och mänskligt förtryck i världen - vilket jag är övertygad om - så borde överlevnadsrörelsens viktigaste uppgift vara att förklara krig mot Jantelagen. Och tänk om vår skola skulle delta i detta krig för att befria våra barn ur hjälplöshetens fängelse. Då skulle vi få se nya generationer av barn, som ansåg sig kunna kontrollera sina liv, som ansåg att de kunde ta framtiden i sina egna händer. Då skulle vi få se en människa, som gjorde det omöjliga för hon hade aldrig fått veta att det var omöjligt.
(Not:
Den franske filosofen Roger Garaudy
var länge en av det franska kommunistpartiets ledande ideologer.
Han försökte hitta alternativa strategier bl. a. i kristendomen.
En sådan skisserar han med en ovanlig förståelse
för både Marx och Jesus i boken
"Att förändra världen och livet".
Den slutar med en mening som för alltid ristat sig in i mitt huvud:
"De visste inte att det var omöjligt så de gjorde det".)
Kan man inte skydda människor mot den inlärda hjälplösheten? Seligman har ett recept. Det kallar han med skinneriansk cynism för beteendeimmunisering. Det är en sorts "vaccinering" för att förebygga hjälplöshet. Med detta menar han att ge individerna tidiga erfarenheter, "träning" av att en situation kan kontrolleras.
Här finns dock fortfarande mycket att undersöka. "Hur stor immunisering fordras för att övervinna en given mängd okontrollerbarhet? Finns det en mängd immunisering som gör en organism osårbar för hjälplöshet? Finns det en mängd okontrollerbarhet som upphäver all immunisering?"
Även om vi inte har svar på dessa frågor kvarstår betydelsen av att ge barn/vuxna många erfarenheter av att de kan kontrollera sina liv. Det är detta psykodynamiskt inriktade teoretiker menar när de använder begrepp som jag-styrka, identitet och integritet. Det ansvaret har vi alla, som föräldrar, som lärare, som fredsarbetare.
n n n Vad kan vi lära för överlevnadsarbetet? Om den inlärda hjälplösheten är grunden för människors passivitet i överlevnadsfrågor så är det här ju ett enormt problem för överlevnadsrörelsen. Det känns nästan som en övermäktig uppgift vi skulle behöva ta på oss. Vi anklagas ju ofta för att driva enfrågeproblem och så får plötsligt vårt arbete ett samhällsperspektiv. Klarar vi av detta?
Jag tror att budskapet om den inlärda hjälplösheten i stället gör att vi har en rad potentiella medhjälpare, en mängd människor, som aldrig eller sällan skulle lägga ner speciellt arbete på överlevnadsfrågor. Den inlärda hjälplösheten som problem kan engagera massor med människor, som är villiga att bekämpa och avhjälpa den. Och varje individ, som blir av med sin inlärda hjälplöshet eller som skyddas från att bli hjälplös, är en vinst för överlevnadsrörelsen. Människor utan inlärd hjälplöshet har ju fått lära sig att de kan kontrollera sin situation! Men de kanske inte i alla lägen vet hur. Men att, det vet de. Och då behöver vi inte möta det motstånd vi i dag möter på grund av hjälplösheten. De kommer att fråga efter hur, efter redskap, efter handlingar, som hjälper dem att kontrollera sina liv. Och vi har en enorm grogrund för vår sådd. Vi kommer att kunna förse dessa människor med alternativ i en grad vi kanske i dag inte kan ana.
Så:
• Sprid budskapet om den inlärda hjälplösheten och vad man kan göra åt den till föräldrar, dagispersonal, lärare, till alla människor, som jobbar med människor!
• Sprid budskapet inom din yrkesgrupp! Du behöver inte bli sedd som den som bara pratar om kärnvapen, miljö eller solidaritet utan som en med mycket bredare samhällsperspektiv.
• Och så naturligtvis: dammsug ditt eller din organisations budskap på saker som kan medverka till att lära in hjälplösheten! Ut med dem! De må vara hur "bra" eller "viktiga" som helst men det är inte det som är avgörande. Lär de ut hjälplöshet så motverkar de vårt syfte och då skall de bort!
• Till föräldrar: småbarn har ju en period då de skall göra allting själv. Jag brukade tala om min dotter Amanda som "stora självan" under den tiden. Den kan vara nog så besvärlig för stressade småbarnsföräldrar. Barnet tror sig ju om att kunna vad som helst, tycker vi. Det kan säkert locka till kommentarer som "Nä, det där klarar du inte!" eller "Vad var det jag sa, nu spillde du igen!" eller det mer lömska "Kom, ska jag hjälpa dej!". Rannsaka ditt sinne om du medverkar till att lära in hjälplöshet. Jag menar inte att man passivt skall titta på när barnet slår sönder den ärvda kristallvasen. Du kan säkert "förenkla" uppgiften för barnet. Det viktiga är att barnet klarar av den.
• Till lärare: hjälp till att förklara krig mot Jantelagen! n
Seligman har mycket att lära oss. Du har säkert massor med frågor. Jag har samlat några, som Seligman har svar på, i Faktaruta 8. Här är en lista på vad den handlar om:
• Kan det här verkligen gälla människor också?• Hur förklarar Seligman den inlärda hjälplösheten?
• Har hjälplösheten andra effekter än bara hjälplöshet?
• Finns det människor, som är mer mottagliga för inlärd hjälplöshet?
• Upplevelsens betydelse.
• Vi upplever ju alla en del okontrollerbarhet. Hur kommer det sig att vi inte alltid är hjälplösa?
• Hur påverkar oförutsägbarhet oss?
• En fördjupning om inlärningspsykologi: klassisk och operant betingning.
Maktlöshet Till slut vill jag göra ett viktigt påpekande. Det gäller makt och maktlöshet. I vårt samhälle är ju fördelningen av makt mycket olika. Visserligen har vi demokrati men vi vet att en del av oss ändå har mycket mera makt än andra av politiska och/eller ekonomiska orsaker. Maktlöshet (d v s att inte ha makt) innebär ofta också hjälplöshet men behöver inte göra det. Man kan säga att det finns en objektiv maktlöshet och en subjektiv. När Seligmans hundar var fastspända i den pavlovska selen utan att kunna röra sig eller undkomma elchocken kan vi säga att de var objektivt maktlösa. Men när de var i den tvådelade buren hade de faktiskt den möjligheten att hoppa över till den säkra sidan, det var inget fel på deras muskler, det hoppet var lätt att göra, hindret var överkomligt. Men ändå var de maktlösa, inte objektivt sett men subjektivt. De hade inte makten över sitt eget liv.
Denna skillnad finns naturligtvis i vårt samhälle också. Det finns en objektiv brist på makt och den är naturligtvis ett problem, ett problem av politisk och socialpolitisk art. Men det finns - och är oerhört utbrett i vårt samhälle - en subjektiv maktlöshet: det tjänar inget till, de lyssnar inte på oss, jag kan ändå inte göra något o s v. Och där har vi skapat hinder åt oss själva där det egentligen inga finns! Michael Lerner har kallat det "överskottsmaktlöshet" (surplus powerlessness). Vi måste naturligtvis när vi talar med människor kunna skilja på dessa saker. Dels måste vi kunna säga: "Vi kan bara vi inte låter hindra oss!" Vi måste kunna arbeta med att få bort människors överskottsmaktlöshet och mycket i den här boken handlar ju just om det. För utan att ha fått bort den kan vi inte ta itu med den objektiva maktlösheten!
Men vi måste också vara klara över när det är frågan om objektiv maktlöshet och inte göra det till ett personligt problem, i stil med "du kan om du bara vill". (Särskilt viktigt är ju detta för psykologer och psykoterapeuter.)
Du kan läsa mer om Lerners överskottsmaktlöshet i Faktaruta 9.